Islam och kvinnan del 8 av 12

Den lag som ska vara verkningsfull och effektiv kräver en makt som straffar dem som bryter mot den; i annat fall är den inget annat än tomma ord och förlorar all ändamålsenlighet. Äktenskapet är en institution som syftar till det gemensamma bästa för det gifta paret. Det är avsett att förverkliga största möjliga goda för alla inblandade, med den kärlek och harmoni som råder i hemmet och utan någon inblandning från lagens sida. Men i händelse av att ett gift par är oense, begränsas de negativa konsekvenserna inte till deras egna personer; det kan också på ett ogynnsamt sätt påverka barnen; nästa generation.

Om nu kvinnan har orsakat dessa problem -vem väntar vi oss ska korrigera henne? Domstolen? Domstolen kan inte mer än vidga klyftan mellan man och hustru om den blandar sig i deras privata affärer. Deras skitjaktligheter må vara triviala och temporära, men inblandning från domstolens sida kan, genom att den vädrar problemen, förvärra situationen. Parternas stolthet kanske inte tillåter dem att lappa ihop äktenskapet. Det är därför bara förnuftigt att domstolen inte ska sysselsätta sig med det äktenskapliga livets petitesser. Den kan träda in vid betydelsefulla angelägenheter bara när alla andra medel att uppnå ett närmande mellan parterna har misslyckats. Ingen förnuftig man kan någonsin överväga att till domstolen ta alla små misshälligheter som han dagligen utstår i nästan varje minut av hans jordiska tillvaro. Det skulle kräva att domstolar upprätade i nästan varje hem för att ta emot alla sådana klagomål både dag och natt.

Detta visar att det av nödvändighet måste finnas någon lokal auktoritet som tar hand om sådana fall som kräver förmaningar. Det är just denna lokala auktoritet som utövas av mannen, eftersom han ytterst är familjens verkliga överhuvud. Han uppmanas i ovanstående vers att förmana sin hustru utan att såra hennes självrespekt. Om hon ger med sig är det onda avvärjt. Men om hon framhärdar på den orätta kursen ska han inte låta henne dela säng med honom - ett straff som är en aning strängare än det första. Versen illustrerar också vilken noggrann inblick Islam har i kvinnans psykologi; hon är stolt över sin skönhet och personliga charm och utför stundom sådant koketteri att det i själva verket blir till en skamlöshet. För en sådan kvinna betyder mannens vägran att dela säng med henne att han är oemottaglig för hennes skönhet, charm och koketteri. Detta kan minska hennes självöverskattning något och få henne ner på jorden igen. Men om alla dessa tillrättavisningsmetoder misslyckas med att få henne att ta reson, betyder det att hennes skamlöshet har gått så långt att den inte kan stoppas på annat sätt än genom ett strängt straff.

Det är då som mannen tillåts aga henne - som en sista utväg att korrigera hennes uppförande, men utan avsikt att plåga henne. Det är av denna anledning som den islamiska lagen slår fast att bestraffningen ska utföras med mild stränghet. Degraderas kvinnan av en sådan sträng behandling och skadar den hennes självrespekt? Det gör den inte. För vi måste till att börja med komma ihåg att den bara är en förebyggande metod förbehållen endast de situationer då alla andra förlikningsmetoder misslyckats. För det andra måste vi hålla i minnet att i vissa fall av psykologisk perversion är aga det enda effektiva botemedlet. Den psykologiska vetenskapen säger oss att i normala fall är de ovannämnda återföreningsmetoderna, alltså tillrättavisning samt skilda bäddar, fullt tillräckliga och effektiva, men akuta sjukdomstillstånd av till exempel masochisme misslyckas de.

Det enda medlet i sådana fall är fysisk bestraffning av personen i fråga. Kvinnor är i större utsträckning än män offer för denna psykiska sjukdom, och njuter av att lida och förödmjukas (män är, å andra sidan, ofta angripna av "sadism" som utmärks av en morbid passion för grymhet). om nu hustrun tillhör nämnda grupp kvinnor, kan hon naturligtvis inte korrigeras effektivt utom med hjälp av aga, för att hon sedan ska kunna bli sig själv igen. Hur underligt det än kan tyckas händer det ibland att en sadistisk man gifter sig med en masochistisk kvinna och de sedan lever i fullständig harmoni och kärlek, oaktat den onormala grund på vilken deras förening vilar. På samma sätt finns det fall där en sadistisk kvinna gifter sig med en masochistiskt lagd man och sedan regelbundet slår honom tills han blir nöjd. Sådana fall är sällsynta, men de finns dock. Agan återställer den masochistiske mannens sinnesjämvikt och de kan på detta sätt fortsätta leva i kärlek och harmoni.

Men om situationen inte är så svår, är kanske aga inte alls nödvändig, då ju lagen tillåter den endast som ett förebyggande medel. Man får inte vid varje trivial oenighet rusa upp och börja slå sin fru. Beskrivningarna av korrigeringsmetoder i ovanstående koranvers understryker en efter en samma sak. Den Helige Profeten förbjöd männen att utöva denna rättighet utom i de fall då de inte hade någon annan utväg. Han avrådde från fysiska straffmetoder i det han sade: "Må ingen av er slå sin hustru så mycket som en kamels piskrapp och sedan mot slutet av dagen ha umgänge med henne" (Bukhari). O, å andra sidan, hustrun fruktar att behandlas illa av sin make, är lagen något annorlunda: "Och om en hustru befarar hårdhet eller avoghet av sin make, så drabbar ingendera någon skuld, om de bilägga saken sinsemellan i godo, ty förlikning är bäst" (Sura 4:127). Vissa män är kanske böjda att kräva fullständig jämlikhet mellan män och kvinnor på denna punkt.

Men frågan rör sig inte om utopisk och teoretisk rättvisa utan om den form av rättvisa som är praktisk och i linje med den mänskliga naturen. Ingen kvinna vill återgälda mannens aga genom att slå honom tillbaka; varken i den "civiliserade" västvärlden eller i den "efterblivna" orienten. Hon respekterar inte den man som hon kan slå och straffa. Det är därför som ingen kvinna ännu har begärt rätten att få slå sin man. Det viktiga att uppmärksamma här är emellertid att Islam inte tvingar kvinnan att passivt genomlida dålig behandling från sin make. Hon kan i ett sådant fall få skilsmässa från honom. Vi har på de föregående sidorna sett att:

(1) Kvinnans förpliktelse mot sin man påtvingas henne inte godtyckligt. Förpliktelserna är ämnade för det allmännas bästa i samhället, av vilket hustrun bara utgör en del;

(2) De flesta av hennes förpliktelser balanseras av liknande förpliktelser som mannen är skyldig att uppfylla gentemot henne. Vad beträffar de fåtaliga situationer där mannen på ett eller annat sätt åtnjuter företräde framför kvinnan, har grund övervägandet gällt skillnaden mellan deras respektive dispositioner. De har inte alls uppkommit ur någon önskan att förödmjuka eller vanhedra kvinnan;

(3) Som motvikt till den auktoritet mannen givits över kvinnan, har den senare laglig rätt att lämna sin man om han skulle behandla henne illa. Angående den skilsmässa vi i ovanstående refererat till på mer än ett ställe och som ger kvinnan ett praktiskt medel att upplösa sitt äktenskap och frigöra sig från dess förpliktelser, så finns tre vägar att gå:

(1) Kvinnan kan i förväg försäkra sig om rätten till skilsmässa från sin man (när hon skriver på äktenskapskontraktet med honom). Den islamiska lagen ger henne klart och otvetydigt denna rätt, även om det är få kvinnor som utnyttjar den. Rättigheten finns dock där att utnyttja närhelst de behöver.

(2) Hon begär skilsmässa från sin make åberopande att hon hatar honom och inte längre kan leva med honom. Jag har hört att vissa domstolar inte upprätthåller denna princip och inte utfärdar skilsmässa på hustruns begäran, trots att principen är klart grundad och stödd av den Helige Profetens exempel och sålunda är en del av den islamiska lagen. Det enda villkor kvinnan i ett sådant fall måste uppfylla är att hon ska ge tillbaka den hemgift hon fick av honom - ett fullt rättvist villkor, ty maken är också, om han vill skiljas från sin hustru, tvungen att efterskänka allt det han har givit henne. För att kunna göra sig fria måste alltså båda, man och kvinna, på samma sätt bära materiell förlust.

(3) Den tredje vägen som står öppen för hustrun är, om hon vill tillförsäkra sig skilsmässa men även behålla sin hemgift och dessutom få försörjningsunderhåll, att hon kan övertyga domstolen om att hennes make har behandlat henne illa eller inte givit henne det underhåll de bägge kommit överens om. Hon måste också kunna bevisa detta. Om domstolen är övertygad om det berättigade i hennes krav ska den upplösa äktenskapet. Dessa är de vapen kvinnan kan tillgripa om situationen påkallar det.