ALI OCH PROFETEN MUHAMMAD
ALI BLIR MUSLIM
ABU TALIB BLIR OROAD FÖR ALI
ALI BLIR EN MAN
DEN MODIGA BEDRIFTEN
EN ORÄTTVIS STRID
HAN SOM ÄLSKADE ALLAH OCH HANS BUDBÄRARE

Ali var en bra pojke. Han var snäll och omtänksam, han visste också hur man jobbade hårt. En dag när han var omkring elva år gammal, så kallade profeten Ali till sig. "Jag vill göra en fest för de äldre i Vår familj sade han. "Jag vill att du skall ta hand om alla förberedelser, du skall också bjuda in gästerna." Ali kände sig mycket hedrad för att profeten hade bett honom att vara ansvarig för festen. Han bjöd in alla de gamla i familjen och såg till att maten var riktigt förberedd.

Alla de äldre i familjen kom till festen. Bland dem fanns Abu Lahab, som var en av profetens farbröder. Abu Lahab var en ond man. Genom hela sitt liv så var det enda han tänkte på att tjäna pengar. Han kunde göra vad som helst för att tjäna pengar. Han brukade lura de fattiga. Han till och med misshandlade de som inte kunde försvara sig. Det enda som Abu Lahab älskade var sin rikedom.

Liksom de andra äldre dyrkade Abu Lahab avgudar av sten. Han vägrade att tjäna Allah som den Ende och Ensamme Sanna Guden. Han brukade säga till sig själv. "Om jag blev en muslim, så skulle jag vara tvungen att ge en del av mina pengar till de fattiga och behövande.

Detta är vad Allah har sagt åt oss att göra. Om jag blev en muslim skulle jag vara tvungen hederlig. Jag skulle inte kunna tjäna pengar på att ljuga och att luras."

När de äldre hade ätit, reste sig Muhammad, för att tala till dem om Allah. Denna gången avbröt inte Abu Lahab.

"Mina vänner," sade profeten. "Jag är här med ett Budskap från er Herre. Allah, den Ende och Sanna Guden, har valt mig till sin profet. Han har sänt mig som Sin Budbärare för att tala om för er hur ni skall leva era liv för att nå framgång i denna värld och i det Efterkommande.

Lyssna noga till det som Allah har sagt åt mig att tala om för er. Detta är vad Han säger:

"Jag är den Ende Sanna Guden." Kom alltid ihåg Mig. Älska mig och dyrka Mig. Tjäna mig och lyd mig. Buga er inför Mig. Om Ni gör detta kommer ni att behaga Mig. Och Jag skall ge er ett löfte för att Jag älskar och bryr Mig om er. Om ni gör exakt det som Jag säger så skall Jag belöna er rikligt och befria er från allt det onda. Ha ingen fruktan. Ni kommer heller inte att ångra någonting."
"Detta är vad Allah har sagt till mig. Detta är vad Han sade åt mig att berätta för er. Nå, mina bröder, vem av er vill hjälpa mig att tjäna Allah?
Vem kommer att bli min följeslagare?
Vem kommer att bli min medhjälpare i Hans väldiga jobb?"
Ingen sade ett ord. Även fast de äldre hade hört vad profeten hade sagt, s kom ingen fram för att hjälpa honom.

När profeten såg på dem, i tur och ordning, så vände de bort sina ansikten. Ali kunde inte tro att det var sant. Han visste i sitt hjärta att Muhammad hade talat sanning men han kunde inte begripa varför de äldre inte trodde på honom. "De måste vara galna om de inte vill att Allah skall leda dem" tänkte Ali tyst.
Ali såg mot profeten som stod och väntade på att någon skulle erbjuda sig att hjälpa honom. Ali kunde inte bära den känslolösa tystnaden mer.
Han kom tyst på fötter. Sedan begav han sig rakt igenom de äldre och ställde sig vid profetens sida.

"Allah s Profet" sade han. "Jag skall bli din anhängare. Jag skall bli din följeslagare och medhjälpare. Även fast jag är ung och inte speciellt stark, skall jag kämpa vid din sida. "Dina fiender skall bli mina fiender" När de äldre hörde vad Ali hade att säga så visste de inte vad de skulle göra. Hur kunde en pojke hjälpa Muhammad att bekämpa sina fiender? Men Ali hade sin tro på Allah. Han visste att Allah skulle hjälpa honom och profeten. Han visste att de en dag skulle vinna Profeten var förtjust över det som Ali hade gjort. Sen sade han: "Här är en pojke som har mer mod än alla de män som är församlade här." Jag välkomnar gladeligen honom som min följeslagare och medhjälpare. Ni borde alla lyssna till honom och följa honom."

Muhammad log mot Ali. Det här var mer än vad Abu Lahab kunde tala. Han hade suttit där och skrattat tyst för sig själv. Men när han hörde profeten hedra Ali, så började han, ännu en gång skrika och föra ett hemskt oväsen. "Bröder", sade han: "Hur kan en man och en pojke förändra resten av världen"? Hur kan två övertyga miljoner att följa dem? Det är omöjligt!"
Men Abu Lahab hade fel. Detta är just vad profeten, Ali och andra som följde Muhammad gjorde. Och detta för att Allah var med dem.

Profeten Muhammad ägnade det mesta av sitt liv till att försöka få folket i Mecka att dyrka endast Allah. Varenda dag så gick han in till staden och sade at dem att Allah var den Ende och Sanna Guden. Han sade åt dem att han var Allah s profet. En del av folket trodde på det som Muhammad sade och blev muslimer.
De dyrkade Allah och litade på Hans Profet. Men även fast Muhammad ansträngde sig hårt i
många år, så var det endast ett fåtal människor i Mecka som blev muslimer.
De flesta i Mecka vägrade att tro på profeten. De var förblindade av sin egen girighet. De dyrkade avgudar gjorda av sten och hoppades att dessa avgudar skulle göra dem rika och Lyckliga.

Folkets ledare och präster uppmuntrade dem att göra detta. Också de var förblindade av girighet. De ansåg det riktigt att tjäna så mycket pengar som möjligt, och de brydde sig inte om hur pengarna förtjänades. Folkets präster och ledare vägrade att dyrka Allah som den Ende Sanna Guden. Även fast profeten endast hade ett fåtal följeslagare, så var de starka i sin tro. En del av folket började att lägga märke till dem och pratade om dem.

"Kanske så ligger det någonting i det som dessa muslimer gör," tänkte de. "Muhammad kan ju ha rätt. "Kanske skulle vi sluta med att dyrka avgudar gjorda av sten och tro på Allah" När folkets präster och ledare hörde denna typ av samtal, blev de väldigt arga. "Vi kommer att förlora all vår rikedom och makt om folket tror på Muhammad" sade de.

"Det finns bara en sak att göra för att sätta stopp för det här. Vi måste döda honom!" Så folkets präster och ledare gjorde en hemlig plan för att döda Muhammad. De valde ut några starka unga män en från varje förnäm familj i Mecka, och beväpnade dem med skarpslipade svärd.

De beordrade de unga männen att omringa profetens hus under natten. De blev tillsagda att döda Muhammad när han lämnade huset nästa morgon. "Men ni måste vara försiktiga." Sade de till de unga männen. "Ni måste hålla ett vakande öga på Muhammad under natten för att se till att han inte kommer undan. Ni får turas om att vakta honom medan han sover.

Om ni gör detta kommer ni att veta exakt när han vaknar. Ni kan sedan vara redo för honom när han lämnar sitt hus." Men eftersom profeten Muhammad var Allah s Budbärare, så beskyddade Allah honom och räddade hans liv. Allah berättade i förväg för Muhammad om hans fienders plan.

Han befallde profeten att genast lämna Mecka och bege sig till Yathrib där andra muslimer ivrigt väntade på honom. Dessa skulle se efter och ta hand om honom.

Efter det Allah berättat för profeten om planen att döda honom, så kallade han Ali till sig.

"Allah har just sagt till mig att huset kommer att omringas av mina fiender. De har svärd och kommer att vänta till morgonen, då de skall döda mig. I natt när jag går och lägger mig, kommer de att hålla skarp uppsikt över min säng. Om jag ger mig av nu så kan jag komma en bra bit frän Mecka. De kommer inte att kunna gripa mig. Men om jag lämnar min säng tom så kommer de att förstå att jag har givit mig av. Skulle du vilja sova i min säng i natt? Om du täcker dig själv så kommer de inte att kunna se ditt ansikte. De kommer då att tro att det är jag som sover där. På morgonen kommer de att upptäcka sanningen men då kommer jag att vara på väg mot Yathrib."
Ali var mycket villig att hjälpa profeten och var gärna med på hans plan. Han älskade verkligen profeten och var bara glad att få hjälpa honom på alla sätt han kunde. Så Muhammad lämnade i hemlighet sitt hus, utan att hans fiender visste att han hade gett sig av. När profeten hade gett sig av så var Ali lämnad ensam i huset. Han kröp ner i profetens säng och drog täcket över huvudet. När han gick till sömns så visste han att profetens fiender hade omringat huset.
Men Ali var inte rädd för dem. Han sov ljudligt hela natten. Han visste att det som han gjorde var farligt. När profetens fiender upptäckte sanningen så kunde de ju döda honom istället.

Men detta bekymrade inte Ali för - han älskade och fruktade endast Allah.
Medan Ali sov så höll profetens fiender vakt utanför. De trodde sig att det var Muhammad som sov i sängen. De väntade otåligt på gryningen, då de skulle gripa och döda honom.

När gryningen kom så gick de in i huset, och stod förundrade. Till deras förskräckelse var det inte profeten som steg upp från sängen, utan Ali, hans unga kusin. De kunde inte tro detta eftersom de hade hållit så skarp vakt över huset. De blev ännu argare när de upptäckte att profeten inte fanns någonstans i huset. De började skrika och rasa. De rusade igenom rummen och letade överallt efter profeten Slutligen grep de tag i Ali och skrek åt honom: "Var är Muhammad! Kom igen, svara oss! Han gömmer sig någonstans, eller hur!?" "MUHAMMAD Allah s, den Ende och Sanna Gudens profet har lämnat Mecka." Svarade Ali lugnt. "Han är inte här och ni kan inte finna honom nu."

"Kom Igen då" skrek de. "Säg oss vart han begivit sig. Vi kan jaga honom och fånga honom. Om du inte berättar för oss skall vi slå dig utan nåd."
Än en gång svarade Ali lugnt "Muhammad profeten har lämnat Mecka". Detta är allt som jag kommer att säga er." Och detta var allt som Ali sade till dem. När profetens fiender hörde detta så gav de sig av.

Några dagar senare anlände profeten, med Allah s hjälp, välbehållen till Yathrib, vilken senare skulle komma att kallas Medina Al-Nabi, profetens stad. Senare, när Ali mötte Muhammad, sa frågade profeten honom, "Var du inte rädd när mina fiender hotade att slå dig?" "Nej," svarade Ali. "Jag fruktar ingen utom Allah!"

EN ORÄTTVIS STRID

Fem år hade gått sedan profeten kommit till Medina. Arméerna från Mecka hade attackerat honom två gånger och han hade utkämpat strider vid Badr och Uhud. Och nu hade än en gång fiendens arme anlänt. Denna gång hade de samlat ihop alla profetens fiender från hela Arabien och man hade kommit i full skala för att omringa den heliga staden Medina. Omkring 24,000 män hade kommit för att förstöra Islam och den lilla skara muslimer som levde i profetens stad.

Ändå fruktade inte Allahs tjänare dem. Även om de var få till sitt antal, till vapen och till hästar så varde starka i sin tro på Allah och hans välsignade profet. Deras tro var så stark att de visste att om de skulle dö genom att kämpa i denna sak så skulle Allah ge dem paradiset.

När arméerna från Quraish, Banu Kinana och Tihama närmade sig, så fick de se något som orsakade förvåning och bestörtning. Framför dem låg ett hinder som de aldrig förut hade mött.

Ett gapande hål, som fullständigt omgärdade staden, hade grävts ut av profeten och hans följeslagare i syfte att skydda Medina från fiendens angrepp.

Desperata besteg Quraish sina hästar och galopperade med full fart mot vallgraven. Men hästarna, som såg den djupa klyftan framför sig, tvärstoppande och vägrade försöka sig på hoppet trots sina herrars skrik och slag.

Våg efter vag av ryttare försökte sig på hoppet men varje gång så tvingades de ge upp. Slutligen anlände den störste ryttaren av dem alla. Den mäktiga Amr, klädd i järnrustning och en blänkande hjälm, satt som en jätte på sin häst. Hans skarpa öga bedömde situationen på ett ögonblick. Fram och tillbaka red han med sina män för att söka efter ett ställe där vallgraven var smalare. Efter ett litet tag så fann han en sådan plats och hans häst klarade vallgraven med ett jättelikt hopp.
Amr befann sig nu på den sanka marken mellan vallgraven och berget Sal. Inte långt därifrån väntade muslimerna med spänning. De var belägrade och omringade men de var beredda att slåss. Ali hade befälet över de styrkor som vaktade denna del av vallgraven. Han hade sett Amr förut vid slaget om Badr och han visste att denna krigare var lika hård som järnrustningen som han bar, och väldigt modig och våghalsig.

Amr ådslade ingen tid utan lämnade sin utmaning om en envig: "Vem vågar slåss mot mig?" Skrek han. Tystnaden sänkte sig över de troende när de kände igen rösten. Allas blickar vändes mot profeten. Ali steg förväntansfullt upp men profeten höjde sin hand. "Ser du inte att det är Amr!" varnade han.
Ropet skallade Igen; "Kom Igen muslimer, finns det inga som söker paradiset idag?" hånade han.
Ali gnisslade tänder och grep svärdshandtaget. Än en gång så bad han om profetens tillåtelse att få möta denna jätte och tysta honom en gång för alla. Men än en gång höll profeten honom tillbaka.

Enligt den arabiska sedvänjan så skrek Amr ut sin nästa utmaning i en vers:
"Här står jag, Amr så präktighets jag är från min röst göra mäktig fega muslimer hör mitt kall! Vem skall bli den förste till sitt nedfall!" Profeten förstod nu att det var hopp löst att försöka hålla tillbaka den orädde Ali när han hörde detta hån, och han gav honom tecken att gå fram. Lilla Ali grep sitt tunga svärd och marscherade framåt, och medan han gick så skrek han: "Mitt sinne är klart, min tro fast är O Amr jag möter din utmaning som skalla Vid min fötter du skall dö, vid Allah jag svär sanningen skall till sist besegra alla!"

Jätten stirrade förvånat på den lille mannen framför sig. Han började att gapskratta. Sedan skakade han medlidsamt sitt huvud. "O det är en skam. Jag skulle knappast bry mig om att ödsla en så klen liten mans blod .Sänd en av dina farbröder som är äldre än dig."

Men Ali stod fast. "Jag vill strida mot dig, och vid Allah så skall jag döda dig." svarade han. Den rena oförskämdheten i detta yttrande gjorde Amr rasande. Han drog sitt svärd och drev sin häst framåt.

Ali sade till honom: "Hur kan jag slåss mot dig på en häst?" Amr satt av. Han rusade sedan framåt och slog sitt svärd med full kraft mot Ali. Men Ali reste sin sköld, och med ett krasch slog svärdet och skölden samman och bladet begravdes djupt i skölden. Amr, som var högröd av ilska! drog i sitt svärd med sådan kraft att det flög bak och skar upp hans nacke.

När mans stora sroppshydda började vackla satte Ali in slutstöten. Ett dammoln steg upp och täckte paret, och när det lättade så skrek muslimerna "Allahu Akbar!". Amr hade besegrats. Och genom Guds Nåd så hade Ali besegrat honom.

Ali som var för svag för att vara en soldat hade, på grund av sin tro och sitt mod, dödat den mäktigaste av fiendens soldater. Ali lyfte sitt huvud, log mot profeten, och läste så att alla skulle höra:"

Denna dumma man dyrkade gudar av sten endast Allah jag tjänar för Han är En O Allah s fiender kom väl ihåg att den som bekämpar Allah s Profet hamnar i Helvetet!"

Khaybar var en stark fästning som låg cirka 100 kilometer norr om Medina, Khaybar, som hölls av judiska stammar, var en viktig del i de krig som Quraish förde mot muslimerna i Medina. När alla Meckas arméer och alla Arabiens stammar slog sig ihop med Quraish för att omringa Medina i slaget vid Al-Ahzab, när kampen mellan Ali och Amr ägde rum så var judarna i Khaybar verksamma med ätt förena dessa Stammarsch sporra dem att anfalla Medina. Muslimerna visste att Medina aldrig skulle bli säkert förrän Khaybar var kuvat.

I Hijrah s sjunde år, efter det att profeten hade ordnat ett avtal med Meckas folk vid Hudaibiya, så drog han sig nu mot Khaybar.

Khaybar bestod av ett antal fästningar. Profeten besegrade fästning efter fästning. Den första fästningen som föll var den vid Naim, sedan Al-Qamus. Nästa fästning att besegras var den vid Al-Satb och till sist de två fästningarna vid al-Watih och al-Sulalim.

Belägringen tog lång tid eftersom varje fästning var mycket starkt byggd och väldigt tungt förstärkt. En av fästningarna som hade varit under belägring under en lång tid visade sig vara väldigt svårt besegra. Den höll stånd anfall efteranfall. Ingen kunde besegra den. Slutligen så kallade profeten sina män till sig och sade; "Imorgon skall jag ge fanan till en man som älskar Allah och Hans Budbärare". För att Allah och Hans Profet älskar honom, skall fästningen besegras vid hans hand !"
Alla väntade ivrigt för att se vem denna hedrade man skulle bli. Och varenda en av dem önskade i sitt innersta att det var han själv som skulle bli denne man. När morgonen kom så kallade profeten till sig Ali. Profeten gav honom den vita fanan. "Ali, " sade han: "Ta denna fana och gå fram tills Gud ger dig seger."

Vid den här tiden led Ali av en ögoninfektion. Han undrade hur han skulle kunna åta sig ett sådant uppdrag när han inte kunde se riktigt. Profeten lutade försiktigt Aligs huvud bakåt och använde sin eden saliv som salva och knuffade den mot Ali s öga. Till Ali s häpnad så kunde han nu se klart igen. Ali frågade då profeten, "O Allah s Budbärare, skall jag bekämpa dem tills de blir muslimer"? Profeten sade: "När du närfastningen, sänd först ditt budskap till dem, inbjud dem till Islam och informera dem om att de måste svära en ed på att de inte skall dyrka någon annan än Allah. Vid Allah! Även om en enda man kommer till den Rätta Vägen genom dina uppoffringar så kommer din belöning att bli större för dig än hundra snabbfotade kameler. Ali begav sig framåt med en liten styrka. Han nådde fästningen och stack fanan i en hög med stenar nära muren. "Vem är du?" Ropade en jude från fästningens topp. Ali sade: "Jag är Ali, Abu Talibs son, kusin till Muhammad." Omedelbart så strömmade hela förläggningen ut från fästningen för att slåss mot dem. En av soldaterna ryckte fram mot Ali och slog honom på ett sådant sätt att hans sköld föll från hans hand. Ali tycktes fyllas med en så mirakulös styrka att han tog en av fästningens dörrar och använde den som sköld.

Beväpnad med denna tunga dörr som sitt skydd, stred han modigt tills Allah gav honom seger.

När striden var över så lät han den falla till marken.
Abu Rafi, som var med Ali på detta uppdrag, sade att senare så försökte han och sju till att vända upp denna dörr men de klarade inte av att rubba den. Så stor var kraften som Allah, den Barmhärtige, gav till Ali.

---