1.
Aqd Nikah (äktenskapskontraktet)
Den islamiska läran uppmuntrar muslimerna
att gifta sig, att leva tillsammans i ömsesidig kärlek,
harmoni och respekt, att skaffa sig barn och att uppfostra
dem till troende och praktiserande muslimer. Äktenskapet
i Islam är ett civilt avtal, två personers ömsesidiga
överenskommelse inför Gud och människan.
Ingen mystisk eller sakramental innebörd är förknippad
med det.
Eftersom det inte finns något prästerskap
i Islam behövs det ingen person som förrättar
vigseln - även om det är önskvärt för
att ge själva vigselceremonin en utformning. Det enda
som krävs är närvaron av minst två
vuxna muslimer, som skall bevittna utväxling av löftena,
och att händelsen tillkännages offentligt. Det
är minimikraven enligt islamisk lag. Enligt sed tillkännages
emellertid bröllopsdatumet i förväg och ceremonin
närvaras av det två parternas släktingar
och vänner. Detta kan göras på ett passande
sätt, med så mycket ceremoni och glans som önskas,
bara vi håller i minnet det Gud påbjuder oss
i Koranen, nämligen att inte skylta med vårt
överflöd för att imponera på andra,
och att inte slösa.
En vigselceremoni kan förrättas på vilken
samlingsplats som helst, som anses lämplig. En person
känd för sin kunskap i den islamiska lagen brukar
vanligen officiera vid utväxlingen av de äktenskapliga
löftena. Han kan recitera några ställen
ur Koranen (al-Fatiha och sura 28, verserna 22-28, är
lampliga för detta tillfälle) och ge en allmän
predikan om äktenskapets sociala och religiösa
betydelse, mannens och hustruns skyldigheter och rättigheter
och slutligen be Gud välsigna det nygifta paret. Följande
är en möjlig formulering när det gäller
utväxlingen av äktenskapslöftena:
Brudgummen, bruden: 'jag ... tar dig ... dotter till ...
son till ..., inför Gud och de närvarande, till
min lagvigda hustru/man, i enlighet med Koranens och Sannas
föreskrifter. Jag förbinder mig att göra
det yttersta för att detta äktenskap skall bli
en handling av lydnad mot Gud. Vidare förbinder jag
mig att göra äktenskapet till ett förhållande
där det rader ömsesidig kärlek, barmhärtighet,
fred, trohet och samarbete. Må Gud vara mitt vittne,
dd Han är det bästa vittnet Amen".
Förutom de muntliga löftena skriver
både bruden och brudgummen inför vittnena på
ett skriftligt kontrakt, av vilket tre kopior skall upprättas.
Åtminstone två av vittnena skall underteckna
dokumentet. En kopia registreras hos närmaste domstol
(i ett muslimskt land) och de två makarna behåller
varsin kopia (här i landet måste naturligtvis
andra krav tillgodoses för ett lagligt äktenskap).
Koranen fordrar att mannen ger sin hustru
någon form av hemgift (mahr). Denna penningsumma,
egendom eller vad det kan vara för typ av hemgift,
är lagligen hennes. Mannen kan aldrig göra anspråk
på den. Om en skilsmässa äger rum, vilket
är tillåtet enligt islamisk lag, måste
mannen betala denna summa till sin hustru, såvida
hon inte frivilligt bestämmer sig for att avstå
från hela summan eller en del av den. Om han dör,
överförs hemgiften till hustruns egendomar, om
han inte redan gett henne den, innan några andra utbetalningar
görs. Annars kan emellertid en överenskommelse
ingås om betalning under en viss tidsperiod. Gåvans
art och betalningssättet skall specificeras vid äktenskapets
ingående och skrivas in i äktenskapskontraktet.
Denna hemgift kan bestå av en penningsumma, egendom,
utbildning, eller någonting annat av värde. En
historia berättas om en muslim som kom till profeten
(frid over honom). Han sade att han var så fattig,
att han inte hade någon gåva att ge till sin
blivande hustru.
Profeten frågade om han kunde något avsnitt
ur Koranen. När mannen svarade jakande, sade profeten
åt honom att som hemgift lära ut detta stycke
till sin hustru. Medan gifte mellan kusiner är förbjudet
i vissa religioner, är det tillåtet i Islam.
I Koranen 4:22-24, nämns de släktskapsförhållanden
där äktenskap är förbjudet. Det är
tillåtet för muslimska män att gifta sig
med kristna och judiska kvinnor. Koranen säger: "(Lagligt
för eder) är ock ärbara kvinnor bland de
rättrogna och ärbara kvinnor bland dem, som fått
skriften före eder, om I nämligen given dem deras
lön såsom ärbara män (hemgift), de
där varken bedriva otukt öppet eller hava älskarinnor
i hemlighet." (Koranen 5:6).
2. Vid
barnafödsel
När ett barn föds står glädjen högt
i tak. En muslim ser sitt barn som en gåva och ett förtroende
från Gud. I vissa muslimska länder är valet
av barnets namn en speciell händelse, som vanligtvis firas
på den sjunde dagen efter dess födelse. Släktingar
och vänner samlas hemma hos föräldrarna och efter
recitation av några avsnitt ur Koranen tillkännager
fadern barnets namn. Efter detta har man en fest.
Det är senna (praxis) från profeten Muhammad, som
följde profeten Abrahams senna (frid över dem båda),
att omskära barn av manligt kön. Här i landet
kan denna mindre operation göras rutinmässigt på
sjukhuset, några dagar efter det att barnet fötts.
Det är också sanna att raka barnets huvud på
sjunde, fjortonde eller tjuguförsta dagen efter födseln
och vid detta tillfälle ge allmosor till de fattiga.
3. Vid
dödsfall
Döden är slutet på det nuvarande livet, men
en muslim tror på livet efter detta. Döden är
alltså ingenting slutgiltigt for en muslim, utan en tillfällig
skilsmässa från en älskad person som på
Domedagen kommer att återfå livet och, om Gud vill,
på nytt återförenas med sin familj. Fastän
vi sörjer förlusten av en släkting eller en vän,
hänger vi oss inte åt överdrivna känsloutbrott,
såsom klagan och högljudd gråt, det är
att gå emot Guds vilja. När vi får nyheten
om en persons död säger vi: "'Inna lillahi wa
inna ilayhi raaji'uun" "Vi hör förvisso
Gud till, och till Honom skola vi återvända").
Släktingar och vänner samlas i den avlidnes hem,
tröstar den närmaste familjen, reciterar Koranen och
ber Gud om förlåtelse och barmhärtighet över
den avlidne. Profeten Muhammad (frid över honom) manade
med skärpa muslimerna att utan dröjsmål begrava
de avlidna.
Till begravningen tvättas kroppen (en man tvättas
av män och en kvinna av kvinnor) och sveps in i ett eller
två rena vita tygstycken. Därefter placeras kroppen
på en bår (en kista kan användas) som bärs
på axlarna av några män till en moské
eller till själva begravningsplatsen för utförandet
av begravningsbönen (Salat al-Janaaza).
Denna bön är en allmän förpliktelse (gard
kifayah) för muslimer. Med detta menas att den ska närvaras
av några, men inte nödvändigtvis alla, som har
något samband med den avlidne. Begravningsbönen bes
kollektivt och innehåller inget bugande (rakuv eller nedfallande
(sujud). Den består av fyra takbir (uppläsning av
'Allahu Okbar" - Gud är Störst). Efter den första
takbir läses Ibrahim bönen, efter den tredje takbir
läser man en tyst bön för den döde, för
sig själv och för andra, i de ordalag och på
det språk som passar bäst, och efter den fjärde
takbår följer fredshälsningen ("As-salaamu
alaykum wa rahmatullaah"). Sedan begravs kroppen. "Var
och en, som finnes på henne (jorden), skall förgås;
men din Herres ansikte förbliver beståndande i härlighet
och ära." (Koranen 55:26-27).
4.
Vid begravning
Stoftet skall enligt muslimsk sed begravas utan dröjsmål.
Kremering är förbjuden i Islam. Det är också
förbjudet att öppna en muslimsk grav och flyttning
av gravsatt stoft kan komma ifråga endast i speciella
fall. För muslimer är samhörigheten mellan deras
gravplatser av stor betydelse. Hur begravning skall ske, är
också noggrant reglerat inom Islam. Dessa förhållanden
har lett till att det bland muslimer finns starka önskemål
om egna begravningsplatser.
Inom en allmän begravningsplats undviker muslimerna gravplan
ser inordnade bland sådana för andra trossamfund.
Man motsätter sig också att en muslim begravs där
någon annan tidigare har blivit begravd. Om ett visst
område av en allmän begravningsplats upplåts
för muslimer vill man kunna nå detta område
utan att områden med gravplatser för andra trossamfund
behöver passeras.
Gravarnas orientering är väsentlig. En gravplats
skall orienteras så att den döde vilar på kroppens
högra sida med ansiktet vänt mot Mekka (qibla).
Det finns särskilda regler för hur graven skall grävas
och hur den döde skall placeras där. Vissa speciella
önskemål som ibland framställs beträffande
grav och gravsättning kan återföras på
den muslimska traditionen att lägga ned stoftet i svepning
utan kista direkt i graven. Stoftet skyddas då före
återfyllningen av en täckande häll, placerad
på avsatser i gravens sidor.
En muslimsk gravplats får inte beträdas. Den skall
därför enligt muslimsk sed vara klart utmärkt,
t ex genom upphöjning över omgivande markyta.
Enligt traditionen skall en muslimsk gravplats vara enkel och
detta präglar också utformningen av eventuell gravvård.
Gravsten år inte förbjuden (däremot överbyggnad
av grav). Särskilda föreskrifter för utformning
av gravvårdar finns inte, men om gravsten reses skall
den placeras utanför själva graven.
Muslimernas principiella uppfattning är att muslimska
gravplatser skall grävas och skötas av muslimer. Enligt
muslimsk sed förekommer en tvagningsceremoni i anslutning
till begravningsakten, vilket aktualiserar frågan om lokal
för detta ändamål. Ibland används obduktionsrum
på sjukhus. Om moské finns kan utrymme för
tvagning tillgodoses där. Frågan om lokal för
tvagning bör tas upp vid planeringen av en muslimsk begravningsplats.
