Evangelierna och Koranen.

Både Kristendom och Islam gör anspråk på att vara uppenbarade religioner. Jesus Kristus förklarade att budskapet han framförde inte var hans utan Guds: "Ty jag har icke talat av mig själv, utan Fadern, som har sänt mig han har bjudit mig vad jag skall säga, och vad jag skall tala." (Johannes 12:49) Han beskrev sig själv som: "En man som har sagt eder sanningen, såsom jag har hört den av Gud." (Johannes 8:40) På samma sätt gör Koranen anspråk på att uppenbarelserna som Profeten Mohammad emottog var ifrån hela världens Gud: "Och detta (d v s Koranen) är en sändning från all världens Herre, med vilken den betrodda anden stigit ned till ditt hjärta, för att du skulle bliva en av varnarna." (Koranen 26:192 – 194) Av detta kan man dra slutsatsen att sanningshalten i den ena eller andra religionen är beroende av med vilken precision grundarens ord har blivit återgivna. Om budskapet som uppenbarades av Gud till en Profet inte har nått oss exakt så som det framfördes, utan har misstolkats och ändrats, kan den religionen anses ha avvikit ifrån sanningen. I detta kapitel skall vi se till vilken utsträckning Jesus och Mohammads uppenbarelser och ord sanningsenligt har återges i Evangelierna respektive Koranen, och till vilken utsträckning dessa Skrifter har förblivit fria från förändringar och interpoleringar.

Evangeliernas komposition och karaktär

Det finns fyra Evangelier som ingår i Bibeln – Matteus, Markus, Lukas och Johannes Evangelier. I dessa Evangelier stöter vi på många inspirerade uttalanden av Jesus. De sammansattes mellan fyrtio och åttio år efter Jesus bortgång på basis av några tidigare dokument som nu är förlorade. Bibliska forskare har identifierat några av dessa tidigare dokument som

Q (tyska Quelle = källa) ett förlorat dokument på arameiska, vilket nådde författarna till Evangelierna i en grekisk översättning.
Urmarcus (= ursprungliga Markus), ett tidigare utkast till Markus Evangelium skrivet på basis av Petrus predikningar om Jesus, och
L, en samling dokument om Jesus som användes endast av Lukas. En jämförelse mellan Evangelierna visar att författarna använde dessa förlorade dokument på ett ganska fritt sätt, de tvekade inte att till och med ändra en del i dem för att tjäna sina egna syften.

Det första Evangeliet som skrevs var Markus Evangelium. Det skrevs i Rom minst fyrtio år efter den så kallade korsfästelsen av Jesus. Evangeliet så som vi har det idag anses vara en utvidgad version av ursprungliga Markus, om vilket Papias, en tidig kristen författare, har följande att säga:

"Den äldre Johannes brukade säga att Markus som blivit Petrus uttolkare skrev ner allt som han kom ihåg. Det var emellertid inte i rätt följd som han återgav Jesu uttalanden och gärningar. Han varken hörde eller beledsagade Jesus utan medföljde på ett senare stadium Petrus, som brukade utforma sina predikningar så att de mötte åhörarnas krav.

Det är inte möjligt att avgöra om Ursprungliga Markus utvidgades och reviderades av Markus själv eller om det var någon annan. Dr C.J. Cadoux, som var professor i kyrkohistoria i Oxford, summerar framstående bibliska forskares slutsatser med avseende på detta Evangeliums beskaffenhet och komposition: "Det skrevs efter Petrus martyrskap (år 65 e.Kr.) och vid en tid då Markus, som inte själv var en av Jesu lärjungar, uppenbarligen inte hade någon av Jesu personliga lärjungar inom räckhåll genom vilkas kunskap han kunnat kontrollera sin berättelse. "

Matteus Evangelium skrevs på grekiska i Antioch cirka 90 e.Kr. Författaren använde sig av åtminstone två dokument – Q och Ursprungliga Markus. Ingen oberoende forskare anser detta Evangelium vara ett arbete av Matteus, Jesu apostel. Om Matteus författade något så måste det ha varit endast Q. Med avseende på friheterna som den okände författaren av detta Evangelium tagit sig, skriver C.J. Cadoux: "En närgående granskning av hans behandling av sina lån från Markus visar att han tillät sig stor frihet i att redigera och utbrodera material eftersom han avsåg att hedra den store Mästaren. Samma tendenser märks ofta när han producerar Q."

Det tredje Evangeliet, Lukas Evangelium, skrevs någonstans i Grekland omkring år 80 e.Kr. till Theophilus ära, antagligen en hög tjänsteman i det Romerska Imperiet. Det är ett apologet riktat till ickejudar. Författaren, som var vän och reskamrat med Paulus, använde åtminstone tre dokument, två av dem var identiska med dem som författaren till Matteus Evangelium använde och det tredje är okänt. Lukas, som ville framställa sitt Evangelium i enlighet med Paulus åsikter, tog sig ännu större friheter än författaren av Matteus Evangelium hade gjort.

Markus, Matteus och Lukas Evangelier kallas de synoptiska Evangelierna därför att de baserar sig på samma förlorade dokument och har mycket gemensamt. Johannes Evangelium skiljer sig mycket från dessa. Jesu gudomlighet och preexistens bekräftas endast i detta Evangelium, fast aldrig som ett påstående av Jesus själv. I inledningen påstår författaren till detta Evangelium att det Gudomliga Logos, Guds Ord eller Förnuft, vilket skapade världen hade blivit förkroppsligad i Jesus. Johannes Evangelium skrevs i eller i närheten av Ephesus mellan åren 110 och 115 e.Kr. av en okänd författare som var antisemitisk lagd och framställde judarna som Jesu fiender. Ingen oberoende forskare betraktar det som ett arbete av Johannes, Zebedees son, som enligt R.H. Charles, Alfred Loisy, Robert Eisler och andra forskare, halshöggs av Agrippa år 44 e.Kr. Långt innan det fjärde Evangeliet skrevs. Moderna bibliska forskare tvivlar på äktheten inte bara när det gäller författarens egna åsikter som uttrycks i detta Evangelium, utan också på uttalanden som Jesus, enligt författaren, skulle ha gjort. C.J. Cadoux skriver: "Uttalandena i det fjärde Evangeliet är så olika dem i Synoptikerna, och så lika författarens av det fjärde Evangeliets egna kommentarer, att båda inte kan vara lika trovärdiga som vittnesbörd på vad Jesus sa. Litterär trovärdighet i forna tider förbjöd inte, som det gör nu, tilldelning av uppdiktade tal åt historiska personer. De bästa av forntida historiker praktiserade att uppdikta sådana tal." C.J. Cadoux: "The Life of Jesus", sid. 14, 15.

Evangeliernas otillförlitlighet

Evangelierna sammanställdes efter det att de tidiga kristna hade blivit uppdelade på olika fraktioner. De komponerades för att propagera för de olika sekterna, och deras författare tvekade inte att manipulera med de tidiga dokumenten med avseende på Jesu liv och lära för att stämma överens med deras läror. Pastor T.G. Tucker skriver: "Evangelierna som producerades reflekterade klart uppfattningen av de praktiska behov av samhället för vilket de var skrivna. Det traditionella materialet användes i dem, men det fanns ingen tvekan i att ändra eller göra tillägg i dem, eller att utelämna det som inte tjänade deras syften." T.G. Tucker: "The History of the Christians in the Light of Modern Knowledge." Sid 320.

De fyra Evangelierna som ingår i Bibeln var inte de enda Evangelier som skrevs i Kristendomens tidiga århundraden. Det fanns många andra, inklusive ett som kallas Evangelium enligt Hebréerna, ett arameiskt arbete som användes av Nasaréerna (som Jesu tidiga anhängare kallades) och som förnekade Jesu Gudomlighet och betraktade honom endast som en stor Profet. Mot slutet av det andra århundradet fick Markus, Matteus, Lukas och Johannes Evangelier kyrklig sanktion och de övriga förklarades vara kätterska eller apokryfiska av kyrkan. Före det att de fick kyrklig sanktion och accepterades som skrifter, hade inte Evangelierna den helighet som de har nu och ingen kände några betänkligheter att ändra i dem om något av innehållet inte tjänade hans eller hans sekts syften.

Till och med efter det att de fick kyrklig sanktion och deklarerades att vara Guds ord fortsatte man att göra förändringar i dem vilket framgår av de tidiga befintliga manuskripten. Med hänvisning till detta skriver professor Dummelow i Cambridge i sin berömda "Kommentar till den Heliga Bibeln": "En kopist kunde ibland skriva, inte vad som fanns i texten, utan vad han trodde borde vara i den". Han litade på ett oberäkneligt minne, eller han såg till att texten stämde överens med den sektens åsikter till vilken han tillhörde."

När man överväger till vilken utsträckning de fyra Evangelierna sanningsenligt återger Jesu budskap måste man ha följande i minne:

Inget skriftligt dokument med Jesu inspirerade uttalanden producerades under hans livstid.
De tidigaste skriftliga vittnesbörden av Jesu uttalanden, vilka gjordes strax efter Jesu bortgång, har alla gått oåterkalleligen förlorade.
Att de Evangelier som skrevs mellan år 70 och 115 e.Kr. på basis av några av dessa förlorade dokument: materialet som ingick i dem behandlades ganska fritt. Evangelisterna tvekade inte att ändra dem till vad de ansåg vara en större upphöjelse av Jesus, eller att få innehållet att stämma överens med deras sekters åsikter.
Att ingen av evangelisterna hade känt Jesus eller hört honom tala.
Att Evangelierna skrevs på grekiska, medan språket som Jesus talade var arameiska.
Att de sammanställdes för att propagera för de olika fraktionernas åsikter, och att de utvaldes bland många andra vilka representerade andra ståndpunkter.
Att de för åtminstone ett årtionde efter det att de skrevs inte hade något kanoniskt anseende, och därför kunde ändras av kopisterna i de olika sekterna för att tjäna deras egna syften.
Att Evangeliernas tidigaste befintliga manuskript — Codes Sinaiticus, Codex Vaticanus och Codex Alexandrinus — härrör från det fjärde och femte århundradet, och ingen vet hur mycket Evangelierna ändrats under de århundraden som inget manuskript fanns tillgängligt.
Att där finns betydande skillnader på många ställen bland de olika befintliga manuskripten från fjärde och femte århundradet, och
Att Evangelierna som helhet är fulla av motsägelser.

Dessa fakta som uppenbarats av framstående forskare i Väst visar att Jesu Evangelium, med vilket vi avser Budskapet som Jesus emottagit från Gud, inte har nått oss i sin ursprungliga form. De fyra Evangelierna som ingår i Bibeln kan inte anses vara identiska med Jesu inspirerade Evangelium. Deras komposition och de omständigheter vilka de genomgick är sådana att de inte kan anses ge oss exakt kunskap om vad Jesus sa och lärde. C.J. Cadoux summerar den ståndpunkten med dessa ord i hans bok "Jesu Liv" sid. 16 och 17:

"I de fyra Evangelierna finner vi material av vitt skilda kvaliteter med hänsyn till trovärdighet. De historiska motsägelserna och osannolikheterna i delar av Evangelierna formulerar några av argumenten för teorin om Kristusmyten. Dessa uppvägs emellertid —som vi har visat—av andra beaktanden. Ändå är de motsägelser och osäkerheter som består allvarliga, och som en konsekvens av detta betraktar många, som inte har några som helst tvivel om Jesu existens, det som hopplöst att urskilja det historiskt sanna från de myter som Evangelierna innehåller, och att rekonstruera historien om Jesu mission i ett historiskt perspektiv.

Koranens trovärdighet

Å andra sidan finns det inga sådana tvivel angående den Heliga Koranen. Den innehåller inget annat än uppenbarelserna emottagna av Profeten Mohammad. Uppenbarelserna kom till honom fragmentvis. Så snart han emottog något brukade han berätta det för sina anhängare och be dem att inte bara lära sig det utantill utan också att skriva ner det. Vid varje sådant tillfälle angav han den exakta platsen för uppenbarelsen. På så sätt blev hela Koranen nedskriven och även bevarad i hundratals människors hjärtan under Profetens livstid.

Efter Profetens bortgång gav Abu Bakr, den förste kalifen, Zaid ibn Thabit uppgiften att utarbeta en autentisk kopia av hela texten i formen av en bok. Den Helige Profetens följeslagare hade skrivit ner uppenbarelserna, som kommit till Profeten, på pergament eller läderbitar. Zaid ibn Thabit samlade ihop alla dessa, och efter att ha jämfört dem med vad Profetens följeslagare hade lärt sig utantill, sammanställde han ett manuskript kallat Mus'haf, om vilkets äkthet och riktighet där absolut inte finns några tvivel.

På Usmans, den tredje kalifens order, utarbetades sju stycken manuskript av Mus'haf -upplagan av den Heliga Koranen, återigen bekräftade av dem som lärt sig den utantill (hafiz), och skickades till de olika centren i den vidsträckta islamska världen. Ett av dessa sju manuskript finns fortfarande i Tashgent. Den tsariska regeringen i Ryssland publicerade den med en noggrann efterbildning, och man kan se att identiteten är fullständig mellan denna kopia och den text som annars används över hela världen. Detsamma är sant om de andra befintliga MSS av Koranen, fullständiga eller i fragment, som daterar sig till det första årtiondet av den muslimska eran.

Från Profetens tid till vår egen har bruket att lära sig hela Koranen utantill fortsatt oförtrutet och antalet (hafiz) kan nu räknas i hundra tusentals över hela världen. Resultatet är att ingen forskare från 0st eller Väst, muslim eller icke-muslim någonsin har tvivlat på äktheten av texten i den Heliga Koranen. Till och med en fientlig kritiker som Sir William Muir, skriver om Koranen: "Det finns antagligen ingen annan bok i hela världen som har bevarats i tolv århundraden med en så idel text". Sir William Muir: "The Life of Mohamet.