Jesus
och Mohammad
Ingenting
avslöjar kontrasten mellan Islam och Kristendom så mycket som
en jämförelse mellan den islamiska attityden till Jesus och
den kristna attityden till Mohammad. Medan muslimer tror på
Jesus som en stor Guds Profet och älskar och respekterar honom
som de älskar och respekterar Profeten Mohammad, så avvisar
de kristna inte bara Muhammad, utan de blir aldrig trötta på
att tala om honom på det mest nedsättande sätt.
En
opartisk studie av deras liv visar emellertid att grundarna
av Islam och Kristendom båda var goda män, som helt och hållet
ägnade sig åt att predika Guds religion, att rädda människor
från villfarelser och synd och att göra att Guds Vilja råder
i världen.
Jesus
Kristus liv och mission
Jesus
Kristus föddes år 5—7 e. Kr. i ett anspråkslöst hem i Palestina.
Mycket lite är känt från hans tidiga år. Allt vi kan säga är
att han, enligt Lukas, "växte i vishet och kaliber och
i Guds och människors gunst". När han var mellan trettiotre
och trettiofem år gammal uppträdde det en Profet i Palestina
som predikade "ångerns dop för syndernas förlåtelse".
Namnet på denne Profet var Johannes Döparen, och Jesus gick
till honom och blev döpt av honom. Det var vid detta tillfälle
som det uppenbarades för Jesus att han var utvald av Gud som
judarnas Messias för att återuppväcka den sanna religionen och
komplettera den långa raden av israeliska Profeter.
Guds
religion var inte okänd för Israels barn, men vid den tiden
när Jesus började sin verksamhet hade den sanna religionens
anda blivit undertryckt av sadducéernas världslighet och fariséernas
formalism och triviala lagiskhet. De förklarade med Talmuds
ord: "Varför överträda dina lärjungar de äldstes stadgar?”
De tvår ju icke sina händer när de skola äta." Och Jesus tillrättavisade
dem och sa: "Varför överträder ni själva Guds bud för edra
stadgars skull?" (Matteus 15:2,3)
De
hade absurda lagar om sabbaten. En man fick till exempel gå
tvåtusen alnar, men inte längre. Vinäger, om det svaldes, kunde
lindra en ond hals, men det fick inte gurglas. Om döden hotade
fick en läkare tillkallas, men en fraktur fick inte tas om hand
på sabbaten. Jesus sopade undan alla sådana konstlade regler.
Han talade om för dem att sabbaten var för
människorna och inte människorna för sabbaten, och han varnade
dem: "Ve eder, ni skriftlärde och fariséer, ni skrymtare
som given tionde av mynta, dill och kummin, men underlåter det
som är viktigast i lagen nämligen rätten, barmhärtigheten och
troheten. Det ena borde ni göra men icke
underlåta det andra. Ni blinda ledare, som silar myggan och
sväljer kamelen." (Matteus 23:23)
Kärnan i hans religion var kärleken till Gud och kärleken till
medmänniskorna, som han försökte inge i människornas hjärtan
med hjälp av sina inspirerade predikningar och liknelser.
I stället för att erkänna honom som Messias, om vars tillkommande
de tidigare israelitiska Profeterna hade förutspått, så blev
sadducéerna och fariséerna hans dödliga fiender och pressade
den romerske prokuratorn att avkunna domen om korsfästelse för
honom.
Denne
man, som behandlades som en vanlig brottsling av sitt blinda
folk, var en av de mest inspirerande personligheterna i historien.
Han levde ett rent, ädelt och fromt liv. Han uppvisade en sällsynt
kombination av mildhet och mod när han utförde Guds vilja och
i sitt umgänge med sina missledda landsmän. Han var alltigenom
mildhet, osjälviskhet och ödmjukhet, tjänande sina vänner och
bedjande för sina fiender. Han utförde många underverk, men
tog aldrig åt sig äran själv utan beskrev dem som "Guds
finger" och medgav till och med andras förmåga att göra
detsamma. Hans medlidande med syndarna och de lidande var i
sanning beundransvärd. Om honom kan det gott och väl sägas att
han besegrade djävulen.
Jesu
profetior om Muhammad
Judarnas brott emot Jesus berövade dem Guds välsignelser och
ynnest. Jesus berättade för dem att efter honom skulle ingen
mer Profet uppträda bland dem, och att Guds rike skulle tas
ifrån dem och ges till ett folk i större förtjänst av det. Dessutom
tillkännagav han att stenen, vilken de hade förkastat, hade
utvalts av Gud att bi hörnstenen. Med detta menade han att Ismaels
barn, vilka Israels barn hade avvisat och förnekat, hade utvalts
av Gud för hans största välsignelser .
. . Världsprofeten skulle uppstå från
Ismaeliterna. Jesus profetsiade om hans tillkommelse i
tydliga termer: "Jag hade ännu mycket att säga eder, men
ni kan icke nu bära det. Men när han kommer, som är sanningens
Ande, då skall han leda eder fram till hela sanningen".
(Johannes 16:12, 13)
I
ett icke-kanoniskt Evangelium, Barnabas
Evangelium, nämner Jesus sanningens Ande eller Tröstaren – Profeten
som skulle komma efter honom och vägleda världen "till
hela sanningen" – vid namn: "Prästen sa sedan 'vad
ska Tröstaren kallas och vilka tecken ska avslöja hans tillkommelse?'
Jesus svarade: 'Namnet
på Tröstaren är Beundransvärt, för Gud gav honom namnet när
han skapat hans själ och placerat den i den Himmelska Härligheten.
Gud sa: Vänta Mohammad, för din skull skall jag skapa Paradiset,
världen och en stor mängd varelser, vilka jag skänker dig, på
det sätt att den som välsignar dig skall bli välsignad och den
som fördömer dig skall bli fördömd. När jag sänder dig till
världen, sänder jag dig som min Budbärare, och dina ord skall
vara lika sanna som att himmelen och jorden skall försvagas,
men din tro skall aldrig försvagas. Mohammad är hans välsignade
namn.' Då höjde folkmassan sina röster och ropade: 'O, Gud,
sänd oss Din Budbärare. O Mohammad, kom snart för världens frälsning'.
Profeten Muhammad
Tröstaren, sanningens Ande, Guds Budbärare, om vilkens tillkommelse
Jesus profetsiat, föddes i Arabien
år 571 e.Kr. Vid tiden för hans födelse
hade den sanna religionen fallit i glömska eller förvrängts
över hela världen. Det folk han föddes bland, Ismaeliterna,
var polyteister och avgudadyrkare. De hade sjunkit ner i all
slags omoral och fördomar. Det fanns ingen lag bland dem utom
djungelns lag, och till äventyrs, några enstaka stamregler.
Bland
dessa människor, som hade drivit långt från Guds väg, växte
Profeten Mohammad upp till att bli en Guds man. Han gjorde sig
bemärkt bland dem genom sin rena och obefläckade karaktär, sin
kärlek till sanningen och sitt medlidande med de fattiga och
förtryckta. De kallade honom Al-Amin,
den pålitlige, den rättrogne.
När
han blev äldre orsakade hans folks fördomar och ondska större
och större bedrövelse i hans hjärta. Han tillbringade många
timmar i gemenskap med sin Skapare och i meditation över människans
liv. Han längtade efter att föra folket in på den rätta vägen
för att överlämna Gud till människan och människan till Gud.
När han var fyrtio år gammal lyste det Gudomliga Ljuset i sin
fulla glans i hans hjärta och han utvaldes av Gud att vara Hans
Budbärare för mänskligheten.
Han predikade för dem om den ende Guden, hela världens Kärleksfulle
Skapare och Uppehållare. Han uppmanade dem att undvika all slags
ondska och grymheter och att älska varandra. Han
sa till dem att verklig religion var avlägsnandet av andras
lidande och det osjälviska tjänandet till medmänniskor, att
de religiösa ceremonierna var totalt värdelösa om de inte tränade
och fostrade människan att bli rättfärdiga och att arbeta för
andras väl: "Har ni sett honom som motsäger religionen?
Det är han som avvisar den föräldralöse och inte manar
till att hjälpa den behövande. Ve de dyrkare som inte fäster
avseende vid sina böner, ve dem som dyrkar Gud och ändå avstår
ifrån barmhärtighet." (Koranen 107)
Han
angrep den falska överlägsenhetens rötter som baserades på färg,
kast, ras eller nationalitet, och förklarade att alla människor
var bröder.
Behandlingen
som Profeten Muhammad fick av sitt folk var inte olika den behandling
som tidigare Profeter fick. Han avvisades av människor med vunna
rättigheter och utsattes för alla möjliga slags grymheter. Många
av dem som trodde på honom mördades brutalt. Ett gemensamt attentat
gjordes av alla stammar i Mecka för att döda honom. Efter att
ha stått ut med dessa grymheter i tretton långa år med ett nästan
övermänskligt tålamod, emigrerade Profeten Muhammad (frid vare
med honom) till sist till Medina, där ett stort antal människor
redan hade antagit Islam och blivit hans anhängare. Detta var
vändpunkten i hans liv. Folket i Medina trodde inte bara på
honom och hans budskap utan gjorde honom även till deras stats
överhuvud.
Här arbetade Profeten Mohammad ut den sociala innebörden av
sitt budskap. De många revolutionära förändringar som han introducerade
innefattade kvinnans upphöjelse till jämlikhet med mannen, slaveriets
avskaffande, det totala förbudet för alla slag av rusdrycker
och spel, borttagande av prästväldet och garanterandet för religiös
frihet för alla individer och samhällen, han införde de mest
upplysande lagar som människan någonsin känt till och etablerade
en välfärdsstat och en administrationsform som var en idealisk
blandning av rättvisa och barmhärtighet. Han införde universellt
broderskap där det inte fanns någon som helst diskriminering
på grund av ras, färg, språk, rikedomar eller kön. De utmärkande
dragen för dem som anslöt sig till denna hjord var tjänandet
till en Gud och till mänskligheten. Efter att ha fullbordat
sitt uppdrag lämnade Profeten Muhammad (frid vare med honom)
Guds sista Profet, denna världen år 632 e.Kr.
och lämnade efter sig den Heliga Koranen, som uppenbarades till
honom av Gud, och sina egna yttranden, för att i evighet vägleda
människorna.
Den
Ideala karaktären
Islams Profet levde ett liv som endast
kan beskrivas som fromt. Han var ett föredöme för människorna
i alla situationer, som den Heliga Koranen säger:
I Guds Apostel har ni nu fått ett härligt föredöme, för den
som hoppas på Gud och den Yttersta Dagen och flitigt åkallar
Gud. (Koranen 33:21)
Profet,
Vi har förvisso sänt dig som ett vittne, glädjebudbärare
och varnare. Som inbjudare, på Guds vägnar, till Honom och som
ett flammande bloss (som lyser upp i mörkret). (Koranen 33:44,
45)
Han levde upp till Koranens högsta ideal och exemplifierade
i sitt liv de dygder som nämns i Guds Bok. När hans hustru Aisha
tillfrågades om hans moral, svarade hon "Hans moral är
Koranen”. Och omvänt, när hon ombads att förklara vissa etiska
föreskrifter i Koranen så gjorde hon det genom att belysa dem
med Profetens liv och uppträdande.
Att
säga att han var syndfri skulle bara vara en negativ beskrivning
av Guds man som hade besegrat alla frestelser och passioner
och levde endast för Guds skull och helt i överensstämmelse
med Guds Vilja:
Säg: Min bön och min andakt, mitt liv och min död hör Gud
till, all världens Herre. (Koranen 6:163)
Han
var såsom Koranen beskriver honom "en välsignelse för alla
nationerna '. Hans medlidande utsträckte sig till både vänner och fiender.
"Älskar du din Skapare? Älska dina medmänniskor
först", var hans råd till sina anhängare.
Han kände sig ytterst bekymrad över människornas depraverade
och syndiga tillstånd. Han bedrövades över att, när han som
statens överhuvud, var tvungen att ge order om bestraffning
av någon för rättvisans skull eller för den unga republikens
säkerhets skull. Men för sin egen del Lyfte han aldrig ett finger
emot någon. När någon i en kritisk situation
bad honom att fördöma sina fiender och förföljare, svarade han:
"Jag har inte blivit sänd för att fördöma utan som en nåd
för mänskligheten. Gud, vägled mitt folk för de vet inte."
Vid Meckas erövring (för att ge ett exempel av många) förlät
han alla sina fiender, som inte hade sparat några krafter på
att tillintetgöra honom, hans religion, hans anhängare och var
skyldiga till mord och förföljelse. Han sa till dem: "Idag
finns ingen förebråelse emot er.” Här är ett praktiskt exempel
på levnadsregeln "älska dina fiender". Han kom för
att kalla tillbaka och förbättra den fallna mänskligheten från
villfarelser och han vann de antiasociala gruppernas hjärtan
genom kärlek och vänlighet. Hans barmhärtighet och villighet
att hjälpa människorna på alla möjliga sätt var allmänt känd.
Han var de fattigas och förtrycktas bäste vän.
Han strävade i hela sitt liv efter att leda mänskligheten till
den Ende, Sanne Guden, att göra dem fromma, att rädda dem från
villfarelser, fördomar och synder, och att invitera dem till
sanningen. Han observerade därmed troget Koranens föreskrift:
"Det finns inget tvång i religionen.” (Koranen
2:57). Han hade genomsyrat sig själv med Gudomliga egenskaper
och påverkade sina medmänniskor att närma sig det Gudomliga.
Ändå förblev han ödmjuk och anspråkslös, alltid medveten om
sin obetydlighet inför Gud. Från den moraliska och spirituella
perfektionens högsta topp vilken han hade nått skrek han ut
till folket: "Jag är blott en mänsklig varelse liksom ni."
(Koranen 41:5)
Uppskattandet
av Profeten Muhammad och hans Budskap växer i Väst. Detta är
vad Major A.G. Leonard skriver om sanningen
i Profetens Budskap i sin bok "Islam, her
moral and spiritual value": "Man
måste från början inse att Muhammad inte var någon spirituell
knåpare, utan en av de mest insiktsfulla och uppriktigaste själar
i alla tider eller epoker. En man som inte bara var stor utan
en av de största och sannfärdigaste människor som mänskligheten
någonsin har frambringat. Stor inte bara som Profet, utan som
patriot och statsman, en materiell lika väl som en spirituell
uppbyggare, som byggde upp en stor nation, ett stort imperium,
och framför allt, en ännu större Tro. Sann, därför att han var
sann emot sig själv, emot sitt folk, och framför allt emot sin
Gud. När man inser det måste man erkänna att Islam är en djup
och sann religion, som strävar efter att upplyfta sina anhängare
från det mänskliga mörkrets avgrunder till Ljusets och Sanningens
värld. Major A.G. Leonard: "Islam, Her Moral and Spiritual
Value." Sid. 20—21.
Följande är vad Lamartine, en av Frankrikes
största författare, skriver om Muhammads storhet: "Om ändamålens
storhet, små hjälpmedel och häpnadsväckande resultat är tre
kriterium för mänsklig begåvning, vem
skulle då våga jämföra några stora män i den moderna historien
med Muhammad? De mest berömda män skapade endast vapen, lagar
och imperier. De grundade, om någonting alls, inget mer än materiell
makt vilken ofta gick förlorad inför deras ögon.
Denne man rubbade inte bara arméer, lagar, imperier, folk och
dynastier utan miljontals människor i en tredjedel av den då
bebodda världen. Han rubbade altarna, gudarna, idéer och själar.
På basis av en Bok, av vilken varje bokstav blivit lag, skapade
han en spirituell nationalitet, vilken har sammansvetsat folk
med olika språk och från alla raser. Han har lämnat oss de outplånliga
kännetecknen för denna muslimska nationalitet, hatet till falska
gudar och passionen för den Ende och Immateriella Guden.
Det var hans övertygelse som gav honom kraft att återupprätta
tron. Denna tro var tvåfaldig, Guds Enhet och Guds Immaterialitet:
den förra säger oss vad Gud är och den senare vad Gud inte är.
Filosof, Apostel, talare, lagstiftare, erövrare av idéer, återupprättare
av en rationell Tro, grundare av tjugo världsliga imperier och
ett spirituellt imperium, det är Muhammad. Med hänsyn till de
mått med vilka mänsklig storhet kan mätas, kan vi fråga oss:
finns det en större man än han?"
Jämförelser
går ibland inte att göra, men även om man skulle vara benägen
att jämföra Evangeliernas Jesus och Profeten Muhammad finner
man snart att de två inte alls går att jämföra. För emedan Profeten
Muhammad helt och hållet är en historisk person, vars hela liv
i detalj finns bevarat i Hadith -böcker och historia, så är
Jesu liv och person höljt i mysterier. Det finns forskare som
förnekar Jesu existens och betraktar honom som en mytologisk
person. Men även om vi anser detta vara en extrem åsikt och
intygar, som muslimer gör, att en person kallad Jesus faktiskt
föddes i Palestina ett par år före den kristna eran och gjorde
anspråk på att vara den väntade judarnas Messias, så är vår
information om honom så fragmentarisk och osäker att ingen klar
bild av hans liv och person inställer sig i våra tankar. Det
finns tvivel om datum, plats och omständigheterna vid hans födelse,
det finns ingenting känt om hans livs första trettio år, det
finns meningsskiljaktigheter angående hans död. Evangelierna
berättar endast om lite mer än två år av hans liv, och det på
ett sätt som knappast kan passera en historiskt kritisk test.
Även
om jag på basis av den Heliga Koranen betraktar Jesus och Muhammad
som lika goda, obefläckade, nobla och inspirerade, så fick ändå
aldrig Jesus tillfälle att bli en perfekt förebild för alla
människor så som Profeten Muhammad fick. Det råder inget tvivel
om, att om Jesus hade fått chansen, så hade han uppträtt precis
som Profeten Muhammad gjorde, för båda två var Profeter från
samma Gud. Jesus gifte sig aldrig så han kunde aldrig bli en
idealisk åka man och fader. Han besegrade inte sina fiender
så därför hade han ingen möjlighet att visa hur en segrare skulle
uppträda emot sina besegrade fiender, som inte har sparat några
krafter på att förgöra honom och hans anhängare. Han fick inget
tillfälle att visa sina förföljare verklig nåd och förlåtelse.
Jesus blev aldrig någon förebild för en god och rättvis ledare
och domare. Vi måste vända oss till Profeten Muhammad, och inte
Jesus, om vi vill se bilden av ett idealiskt, lyckligt och fromt
äktenskapligt liv och en klok, rättvis och god ledare som inget
kunde muta eller avleda från att arbeta för sitt folks materierna
och moraliska förbättring. Profeten Muhammad upplevde både förföljelse
och framgång. Han visade sällsynt tålamod, styrka, mod och kärlek
för sina fiender, och barmhärtighet när hans bittraste motståndare
stod hjälplösa framför honom. Jesus fick aldrig någon chans
att praktiskt omsätta många av sina föreskrifter och vad han
lärde. Han rådde till exempel sina anhängare att "sälja
sina mantlar och köpa svärd" (Lukas 22:36), men han kunde
inte demonstrera för dem den rätta användningen av svärdet.
Att motstå våld och aggression blir ibland vår största plikt
till exempel när män, kvinnor och barn slaktas, och när friheten
att tro och praktisera en fritt vald religion förnekas folk
av fanatiker och tyranner. Det var Profeten Muhammad som visade
hur en sann Guds soldat bör uppträda på slagfältet och i stunder
av nederlag och triumf.
Jesu liv är parallellt med Profeten Muhammads tidiga liv, men
Jesus levde inte tillräckligt länge för att praktiskt ge form
åt sin lära och arbeta ut de sociala innebörderna av sitt Budskap.
Han fick inte chansen att utvidga sin lära att täcka alla situationer
i livet och att genomföra de väldiga sociala reformer som Profeten
Muhammad gjorde. Den moderna människan som måste leva ett liv
som en son, en make, en fader, en fattig arbetare, en samhällsmedborgare,
en granne, en föraktad förespråkare av nya idéer och sätt, ett
offer för religiösa och politiska bigotteriet, en man med makt,
en lyckosam ledare, en soldat, en affärsman, en domare och en
härskare, kommer att finna att Profeten Muhammad är en perfekt
förebild för honom i livets alla situationer.
