Islams uppmaning riktar sig inte till antingen arbetare, markägare, bönder eller industriägare, nej, den vänder sig till hela den mänskliga rasen. Islam riktar sig till människan i hennes egenskap av mänsklig varelse. Om du är offer för självbedrägeriet att tro dig vara en halvgud så glöm det, ty ingen har rätt att kräva dyrkan och villkorlig underkastelse av sina medmänniskor. Vi måste alla bekänna oss till dyrkan av en Gud - och i denna underkastelse inför det gudomliga ska vi alla vara på jämställd nivå.

Säg: «I, som fått skriften, kommen hit i och för ett ord, som må vara gemensamt för oss och eder, att vi nämligen ej skola dyrka någon annan än Allah och ej sätta något vid Hans sida, och att den ene av oss ej skall taga den andre till herre i stället för Allah», men om de vända sig bort, så sägen: «Vittnen, att vi äro Allah undergivna !» (3: 57)

Detta var uppmaningen till en universell och total revolution. Versen proklamerar uttryckligen att «Suveräniteten tillhör ingen utom Allah)>. Ingen människa har rätt att bli en självutnämnd härskare över människor och utfärda order eller förbud utifrån sin egen kraft och auktoritet. Att erkänna en människas personliga auktoritet som källa för befallningar och förbud är liktydigt med att tillerkänna denne vara delaktig i Allah's makt och auktoritet. Detta är roten till allt ont i universum. Allah har ingjutit den rätta anden i människan och visat henne det rätta sättet att leva. Anledningen till varför människor avviker från denna väg är att de glömmer sitt eget rätta värde. Detta sakernas tillstånd uppmuntrar oundvikligen vissa personer, dynastier och klasser till att göra anspråk på gudomliga rättigheter för egen del och genom att de drar orättfärdiga fördelar av sin makt reducerar de den övriga mänskligheten till boskap. Å andra sidan leder denna glömska om Allah också till att en del av mänskligheten erkänner Världens Mäktigas gudomlighet. De godkänner den mäktige mannens rätt att utdela befallningar och sin egen plikt att med servil underdanighet utföra dessa befallningar. Detta är grundorsaken till tyranni, konflikter och olagliga exploateringar i världen och detta är det mål mot vilket Islam riktar sitt främsta angrepp. Islam basunerar klart och tydligt ut:

«Och Iyden ej de lättsinnigas bud, De där anstifta ofärd på jorden och ej göra det rätta!» (26: 151-152)

«Lyd ej heller den, vars hjärta vi gjort likgiltigt för tanken på oss, som rättar sig efter sina hugskott och som går till överdrift!» (18: 27)

«Skall icke Allah's förbannelse drabba det orättfärdiga, som utestänga andra från Allah's väg och ävlas att göra den krokig.» (11: 21-22)

Islam förklarar för människorna:

«Medfångar, vilket är bäst, flere herrar, som äro oense, eller Allah, den Ende, den Allsvåldige?» (12: 39)

Om du inte erkänner din underkastelse inför den Ende Guden, blir du aldrig fri från slaveriet under dessa små och falska gudar; i en eller annan form kommer de alltid att få makt över dig och detta skapar oundvikligen konflikter:

«När konungar intränga i en stad, förstöra de den förvisso och underkuvar de förnämste bland dess invånare;

ja, sa göra de.» (27: 34)

«Som bryta avtalet med Allah, sedan det stadsfästs, sönderslita vad Allah befallt att man ska förena och anstifta ofärd på jorden. Det är dessa, som bliva de tillspillogivna.» 2: 25)

Detta är inte ett tillfälle att gå in på alla detaljer. Men jag vill i korta ordalag ge en förklaring och ber läsaren lägga på minnet att Islam's uppmaning till att bekänna tro på En Gud och att underkasta sig Honom enbart, inte var en uppmaning att följa en trosbekännelse i samma konventionella bemärkelse som andra trosbekännelser uppmanar till. Det var i själva verket en inbjudan till att delta i en social revolutionsrörelse. Den riktade sitt främsta angrepp direkt mot de klasser som, såsom gudomligheter i den religiösa sfären, kungar, ädlingar och styrande klasser inom den politiska domänen och som ockrare, markägare och monopolister inom det ekonomiska fältet, hade reducerat den övriga mänskligheten till slavstatus. På vissa platser hade de öppet deklarerat sig själva vara herrar vid Allah's sida. De krävde Iydnad och underkastelse av folket och ansåg detta vara sina ärftliga rättigheter och privilegier. Baserande sig på klasskillnaderna deklarerade de fräckt:
.
Då sade Farao: « I stormän, jag känner ingen annan gud för eder än mig själv.» (28: 38)
 

och

och

På andra ställen var de tvungna att skapa falska gudar i form av beläten och tempel för att kunna utnyttja massans okunnighet. Genom att gömma sig bakom dessa avgudar och tempel förledde och duperade de mänskligheten till att tillerkänna dem gudomliga rättigheter.

 Sålunda kom Islams angrepp mot kätteri, polyteism och avguderi och uppmaningen till dyrkan av och underkastelse inför en enda Gud att stå i direkt konflikt med regeringens intressen och med de klassers intressen som antingen stödde regeringens auktoritet eller drog nytta av den. Det var på grund av detta som, närhelst någon profet (frid över denne) förkunnade:

«Mitt folk, dyrken Allah! I haven ingen Gud utom Honom !» (I 1: 85) den aktuella regeringen skyndade sig att med alla medel loeluäfta sin makt och dt dtgtrststradt txploaterande klasserna motarbetade honom hätskt, ty profetens uppmaning var aldrig bara en metafysisk sats; den var ett upprop till social revolution. De styrande och exploaterande klasserna kände hotet om en politisk omvälvning i själva omnämnandet av en profet (frid över denne).