«Och vad haven I väl för anledning att ej strida för Allah's sak och de män, kvinnor och barn, som räknas för svaga och säga: «Herre, för oss ut från denna stad med dess orättfärdiga invånare, giv oss en beskyddare från Dig, giv oss en hjälpare från Dig.» (4: 77)

Dessutom, oavsett de nationella uppdelningarna av mänskligheten, har de mänskliga relationerna och förbindelserna en universell betydelse på så sätt att ingen stat till fullo kan tillämpa sin ideologi förrän samma ideologi träder i kraft i de omgivande staterna. Det är därför ett måste för det Muslimska partiet - både för mänsklighetens allmänna välfärds skull och för självförsvarets - att det inte får nöja sig med att upprätta det islamiska styresskicket inom ett enda territorium enbart, utan utvidga det islamiska systemets makt så långt deras krafter kan föra den. Det Muslimska partiet kommer att föra ut en uppmaning till medborgarna i andra länder att anta den tro som lovar sann frälsning och äkta välfärd för dem. Och om det Muslimska partiet får tillräckliga resurser kommer det att eliminera de o-islamiska regeringarna och i deras ställe upprätta islamiska styren.

    Det är samma politik som fördes av den Heliga Profeten (frid och Allah's välsignelser över honom) och hans efterföljare de stora kaliferna (må Allah vara nöjd med dem). Arabien, där det Muslimska partiet grundades, var det första land som erövrades och kom under islamiskt styre. Senare sände den Helige Profeten (frid och Allah's välsignelser över honom) uppmaningar till de omgivande staterna att anta Islams tro och ideologi. När de styrande klasserna i dessa länder vägrade att efterkomma hans uppmaning att anta den sanna tron, beslöt Profeten (frid och Allah's välsignelser över honom) att vidta militära åtgärder mot dem. Kriget vid Tubuk var den första i serien av militära aktioner. När Hadrat Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) övertog ledarskapet för det Muslimska partiet efter det att Profeten (frid och Allah's välsignelser över honom) hade lämnat dem och gått till sitt himmelska hem, genomförde han en invasion av Rom och Iran, vilka stod under icke-islamiska regeringars styre. Senare förde Hadrat Umar (må Allah vara nöjd med honom) kriget till ett segerrikt slut. Invånarne i Egypten, Syrien, Rom och Iran tog till en början dessa militära aktioner som bevis för den arabiska nationens imperialistiska politik.

    De trodde att denna nation, liksom alla andra, ville förslava andra nationer under imperialismens ok. Det var på grund av denna missuppfattning som de marscherade fram under Caesar's och Khosros' baner för att kämpa mot muslimerna. Men när de upptäckte det Muslimska partiets revolutionära ideologi; när det gick upp för dem att de muslimska armeerna inte kämpade utifrån aggressiv nationalism; att de inte hade några nationalistiska mål; att de hade kommit med det enda syftet att upprätta ett rättvist samhällssystem; att deras verkliga syfte var att tillintetgöra de tyranniska klasser som hade tillskrivit sig själva gudomliga krafter och lät sina undersåtar krossas under enväldet av despotiska Caesar's kungar, vände sig dessa nedtryckta folks sympatier mot Islams parti. De började överge sin trohet mot de egna monarkernas flaggor och när de med våld tvingades slåss mot muslimerna, kände de ingen motivation. Detta är den främsta orsaken till de häpnadsväckande segrar som muslimerna vann under denna tidiga period. Det är också av denna orsak som de, efter upprättandet av islamiskt styre i deras länder och när de såg det islamiska samhällssystemet förverkligat, villigt gick med i detta internationella parti, blev upprätthållare av dess ideologi och gav sig iväg till andra länder för att sprida dess budskap.