Begreppen «offensiv» och «defensiv» är irrelevanta

Om man noggrant överväger den förklaring som givits ovan, förstår man lätt varför de två begreppen «offensiv)> och «defensiv» med vilka man särskiljer krigens natur, inte är tillämpbara på den islamiska «Jihado. Dessa termer är relevanta bara när det gäller krig mellan nationer, ty tekniskt sett kan termerna «attack» och «försvar» bara användas i fråga om ett land eller nation. Men när ett internationellt parti uppstår med en universell tro och ideologi och uppmanar alla folk att som mänskliga individer anta denna tro och ideologi och inom detta parti som likvärdiga medlemmar betraktar människor av alla nationaliteter och endast strävar efter att rasera en motsatt ideologis styre för att i dess ställe upprätta ett styresskick baserat på sin egen ideologi, då kan man inte använda termer som «offensiv» och «defensiv». Även om vi tänker i dessa termer, kan man ändå inte klyva den islamiska «Jihad» i begrepp som «offensiv» och «defensiv». Islam's Jihad är både offensiv och defensiv på en och samma gång. Den är offensiv därför att det Muslimska partiet angriper en fientlig ideologis styre och den är defensiv därför att det Muslimska partiet är begränsat i sina möjligheter att ta makten, då det inte kan förkroppsliga Islams principer i konkreta militära styrkor. Som parti har det inget hem att försvara; det företräder vissa principer som det måste försvara. Detta parti attackerar heller inte den fientliga partens hemland, utan sätter in sitt angrepp mot motståndarens principer. Vidare är syftet med denna attack inte att tvinga motståndaren att ge upp sina principer, utan att avsätta den regering som upprätthåller dessa principer.

DHIMMIS' (ICKE-TROENDES) STATUS UNDER BESKYDD AV EN ISLAMISK REGERING  

Denna fråga gäller också andra religioners och ideologiers anhängare och dessas status då en islamisk regering upprättats i deras länder. Islam's Jihad vill inte inkräkta i folkets tro, ideologi, ritualer för gudsdyrkan eller sociala ordning. Islam ger folket fullständig religionsfrihet och tillåter dem att fritt utöva sin religion. Den islamiska «Jihad» erkänner emellertid inte deras rätt att administrera statens affärer enligt ett system som, ur Islams synvinkel, är ont. Vidare vägrar Islam att erkänna deras rätt att under ett islamiskt styre fortsätta med sådana seder som ur islamisk synpunkt allvarligt skadar det allmännas intresse. När, exempelvis, Islam's Ummah har tagit makten i staten, kommer den omedelbart att fördöma alla former av affärer som utförs på basis av ocker och ränta, den kommer inte att tillåta hasardspel; den kommer att förhindra alla former av affärer och finansiella trans aktioner som är förbjudna i den islamiska lagen; den stänger för gott alla tillhåll för prostitution och andra synder; den anbefaller ickemuslimska kvinnor att iaktta minimikraven för måttfullhet och anständighet i klädsel på det sätt som den islamiska lagen kräver och kommer att förbjuda dem att gå omkring och visa upp sin skönhet såsom de gjorde under okunnighetens dagar; det Muslimska partiet kommer också att införa filmcensur. Den islamiska regeringen kommer, för att skydda allmänhetens intressen och i självförsvarssyfte, inte att tillåta sådana kulturella aktiviteter som kan vara tillåtna inom icke-muslimska trosbekännelser men vilka, ur Islams synvinkel, på ett ödesdigert sätt fräter sönder det moraliska virket i människan. Om, i detta sammanhang, någon känner sig böjd att utslunga intoleranta anklagelser mot Islam, bör han begrunda det faktum att ingen trosbekännelse i världen har visat större tolerans mot andra religioners anhängare än Islam gjort. På andra platser är anhängare av annan trosuppfattning så förtryckta att de tvingas emigrera, då tillvaron blir dem outhärdlig. Men Islam ger andra religioners anhängare alla möjligheter till självutveckling i lugn och ro och visar en sådan storsinthet gentemot dem att världen ännu inte kunnat uppvisa ett parallellt exempel.