Kristendomen
såsom den tolkas av både de romersk katolska och protestantiska
trossamfunden innefattar kristendomens huvudsakliga doktriner
vilka är:
1.
Treenigheten.
2.
Jesus Kristus' gudomlighet.
3.
Jesus' gudomliga sonskap.
4.
Den ursprungliga synden.
5.
Lidandet
Religionen
Islam accepterar inte någon av dessa dogmer. Den tror på en
Gud i motsats till kristendomens treenighet. Den anser att kristendomens
förgudning av Jesus är en återgång till hedendom. Enligt den
heliga koranen var Jesus inte en inkarnation av Gud utan en
profet eller budbärare från Gud, och, som alla andra profeter
(inklusive profeten Mohammad) en mänsklig varelse av kött och
blod. Islam tillbakavisar även Jesus' gudomliga sonskap. Han
kan kallas Guds son i den betydelsen i vilken alla rättfärdiga
människor kan kallas Guds barn, men inte i någon bokstavlig
eller speciell mening. På samma sätt tillbakavisar Islam dogmerna
om den ursprungliga synden, det ställföreträdande offret och
lidandet.
Islams
grundläggande doktriner är:
- Guds
enhet (Gud är en)
- Tron
på profeterna uppresta av Gud bland alla världens nationer
- Tron
på uppenbarelserna som Gud sänt till profeterna för att vägleda
människorna till sanning och rättfärdighet
- Tron
på den mänskliga naturens inneboende syndfrihet och människans
kapacitet för obegränsad moralisk och spirituell utveckling
(genom tro på Gud och troget fasthållande vid profeternas
inspirerande läror)
- Personligt
ansvar för ens gärningar
- Livet
efter döden, och
- Mänsklighetens
jämlikhet och universella broderskap.
Treenighetens
princip innebär att det finns tre separata gudomliga personer
i Gudfader, Gud sonen och Gud den helige anden. Den athanasianska trosbekännelsen fastslår:
"Det finns en person i Fadern, en annan i Sonen, och en
annan i den Helige Anden. Men Fadern, Sonen och den Helige
Anden är alla en, likvärdiga i ära. Fadern är Gud, Sonen är
Gud och den Helige Anden är Gud. Ändå finns det inte tre Gudar
utan en Gud..."
Detta
är en uppenbar själv e-motsägelse. Det är som att säga att,
ett plus ett plus ett är ett, ändå är det tre. Om det finns
tre separata gudomliga personer och alla är Gud, då måste det
finnas tre gudar. Den kristna kyrkan erkänner omöjligheten att
få tron på tre gudomliga personer att överensstämma med tron
på att Gud är en, och förklarar därför att treenighetens principer
är ett mysterium på vilket en person blint måste tro. Detta är vad pastor J F De Groot skriver
i sin bok Catholic Teaching:
"Den heliga treenigheten är ett mysterium i ordets verkliga
bemärkelse. För endast förnuftet kan inte bevisa existensen
av en treenig Gud, uppenbarelsen lär det, och även efter det
att mysteriets existens har avslöjats för oss, så förblir det
omöjligt för det mänskliga intellektet att förstå hur de tre
personerna endast har en gudomlig natur."
Konstigt
nog, nämnde Jesus Kristus själv aldrig något om treenigheten.
Han visste eller sa aldrig någonting alls om att det fanns tre
gudomliga personer i Gud. Hans uppfattning om Gud skiljde sig
på inga sätt från de tidigare israelitiska profeterna som alltid
hade predikat om Guds enhet och aldrig treenigheten. Jesus upprepade
de tidigare profeterna när han sa:
Det
förnämsta av alla buden är detta: "Hör Israel, Herren vår
Gud, Herren är en. och du skall älska Herren din Gud
av allt ditt hjärta och av all din själ och av allt ditt förstånd
och av all din kraft" . (Markus 12:29, 30)
Han
trodde på en gudomlig person, en Gud, vilket framgår av följande
utsaga:
Herren
din Gud skall du tillbedja, och honom
allena skall du tjäna. (Matteus 4: 10)
Treenighetens
doktrin skapades av de kristna ungefär trehundra år efter Jesus.
De fyra kanoniska evangelierna, skrivna mellan 70—115 e.Kr.,
innehåller inget om treenighet. Till och med st Paulus, som införde många utländska idéer i kristendomen,
visste inget om en treenig Gud. Ett katolskt uppslagsverk medger
att treenighetens doktrin var okänd för de tidiga kristna och
att den formulerades i det fjärde århundradets sista tredjedel
(The New Catholic Encyclopedia 1967
volym 14).
Treenighetens
principer var inget som Jesus Kristus lärde, de finns ingenstans
i bibeln (varken i gamla eller nya testamentet) och de var helt
främmande för de tidiga kristna. De blev en del av kristen tro
mot slutet av fjärde århundradet. Treenigheten är rationellt
sett ohållbar. Den är inte endast bortom förnuftet utan även
stridande emot sunt förstånd. Som vi sa tidigare är tron på
tre gudomliga personer of örenig med ton på Guds enhet. Om det
finns tre distinkta och separata personer så måste det finnas
tre distinkta och separata substanser, för varje person är oskiljbar
från sin egen substans. Om nu Fadern är Gud, Sonen är Gud och
den Helige Anden är Gud så måste det finnas tre distinkta substanser
och som en konsekvens härav tre distinkta
gudar. Dessutom är de tre gudomliga personerna antingen oändliga
eller ändliga. Om de är oändliga så finns det tre olika ändligheter,
tre allmakter, tre evigheter och alltså tre gudar. Om de är
ändliga leds vi till den absurda tanken att en oändlig person
existerar i tre ändliga former som var och en är ändlig och
som bildar en oändlig förening. Faktum är att om tre personer
är ändliga så är varken Fadern, Sonen eller den Helige Anden
Gud.
Islam
predikar den enkla och uppenbara Guds enhet. Den presenterar
ett gudsbegrepp som är fritt från all antropomorfism och mytologi.
Den fastslår Guds unikum och säger att Han inte har några partners
i sin gudomlighet. Han är en substans, Han är den oberoende,
på vilken alla är beroende, och som inte är beroende av någon.
Han är alltings Skapare och Beskyddare, den Allsmäktige, den
Allvetande, den Kärleksfulle, den Barmhärtige, den Evige och
den Oändlige. Han varken föder eller har blivit född. Ingenting
kan komma ur Honom och bli hans jämlike eller partner i Gudomligheten:
Och,
säj: Gud är en Gud den evige Ej har han fött och ej är han född
Och ingen är hans like (Koranen 112:1-4)
Eder
Gud är en enda Gud, det finns ingen Gud utom Honom, den barmhärtige
förbarmaren. I himlarnas och jordens skapelse, i nattens och
dagens växling, i skeppet som seglar på havet med sådant som
länder människorna till gagn, i vattnet som Gud nedsänt från
himmelen och varmed Han giver jorden
liv efter hennes dvala, i alla de kräk Han kringspritt på henne,
i vindens omkastningar och i molnen som fatt sig ålagt att fara
mellan himmel och jord, finnas sannerligen tecken för människorna
som har förstånd." (Koranen2:158, 159)
Det
finns ingen Gud utom Gud, den levande, den beståndande. Ej överväldigar Honom slummer eller sömn, Honom tillhör vad
som finnes i himlarna och vad som f enes på jorden. Vem är det
som fäller förbön hos Honom utan Hans tillåtelse? Han vet vad
som varit före dem och vad som skall komma efter dem, men av
Hans kunskap fatta de ej annat än vad
Han vill. Hans tron omfattar himlarna och jorden, och deras
vidmakthållande är ingen börda för Honom, ja Han är den Höge,
den Store. " (Koranen 2:256)
Den
andra kristna trossatsen är den om Jesus Gudomlighet. De kristna
(både de romersk-katolska och protestanterna) tror att Jesus
är Gud, den andra personen i den gudomliga treenigheten, som
för nära två tusen år sedan valde att uppträda i mänsklig kropp
och som föddes av Jungfru Maria. Även denna trossats har inget
stöd i Jesus egna ord så som de återges i evangelierna. Här
är hans egna ord:
Varför
kallar du mig god? Ingen är god utom Gud allena. (Markus 10:18)
Han
talade om Gud som:
Min
Fader och eder Fader, min Gud och eder Gud. (Johannes
20:1 7)
Dessa
ord från Jesus, återgivna i bibeln, visar att Jesus stod i samma
relation till Gud som vilken annan människa som helst. Han var
en varelse skapad av Gud. I sin dödskamp på korset, skrek Jesus:
"Eloi, eloi, lama sabachthani?" vilket har översatts med: "Min Gud, min Gud, varför har
Du övergivit mig?" (Markus 15:34). Kan
någon föreställa sig dessa ord komma ur Guds mun? Här har vi
en hjälplös man som i sin vånda åkallar sin skapare och Gud.
Gud är objektet för våra böner, den högste till vilken vi riktar
oss med våra böner. Vi kan inte föreställa oss Gud bedjande
till någon. Ändå skrivs det om Jesus i evangelierna:
Och
bittida om morgonen medan det ännu
var mörkt, stod han upp och gick åstad bort till en öde trakt
och bad där. (Markus 1:35)
Han
drog sig undan till öde trakter och bad. (Lukas 5:16)
Faktum
är att Jesus aldrig gjorde anspråk på att vara Gud. Han var
en man till vilken Gud hade uppenbarat sitt budskap för att
vägleda andra människor. För att återge hans egna ord:
Jesus
sa till dem: Aren I Abrahams barn, så göres ock Abrahams gärningar. Men nu stan I efter att döda
mig, en man som har sagt eder sanningen, såsom jag har hört
den av Gud. (Johannes 8:39, 40)
Och
detta är evigt liv, att de känna Dig, den Ende Sanne Guden,
och den Du har sänt Jesus Kristus. (Johannes 17:3)
Dessa
ord från Jesus bevisar för det första att det endast finns en
gudomlig person, och att Jesus inte kände till treenigheten.
För det andra att Jesus inte gjorde några anspråk på gudomlighet,
för han refererade till någon annan än sig själv som den Ende
Guden. För det tredje gjorde Jesus endast anspråk på att vara
Guds Budbärare ("Jesus Kristus som du har sänt").
Förståndet vägrar att acceptera en man som föddes av en kvinna,
undgick mänskliga brister, och begränsningar och gradvis steg
i vishet och makt, som alla andra mänskliga varelser, som Gud.
Att tillskriva Gud mänskliga begränsningar och tro på Hans förkroppsligande
i en mänsklig kropp är att förneka Guds fullkomlighet. Islam
har befriat sina anhängare från sådana fördomar genom att förkasta
trossatsen om inkarnationen. Den heliga koranen tillbakavisar
Jesus' gudomlighet med följande ord:
Otrogna
äro de som säga: Gud är förvisso Kristus,
Marias son, ty Kristus sa: Israels barn, dyrka Gud, min och
eder Herre. (Koranen 5:76)
Det
är förvisso samma förhållande med Jesus inför Gud som med Adam,
Han skapade honom av stoft, sedan sa han till honom: "Varde!"
och han vart. (Koranen 3:52)
Enligt
Islams heliga bok var Jesus en Guds profet, fri från synd och
from, men som alla andra profeter en mänsklig varelse i alla
avseenden:
Han
(Jesus) svarade: Jag är förvisso Guds tjänare, Han har givit
mig skriften och gjort mig till Profet. (Koranen 19:31)
Den
islamiska ståndpunkten är att alla profeterna var mänskiga varelser,
som genom sina syndfria liv och sitt ägnande åt sanningen blev
utvalda av Gud som Hans Apostlar. De hade blivit så ett med
Gud att i allt de gjorde eller sa, så utförde de Hans vilja.
Budskapet de hade till människorna var inte deras utan Guds.
Gud framförde sina ord till dem, så att de kunde forma sina
egna liv efter dem och bli förebilder för sina medmänniskor.
Profeten Muhammad förklarade:
Jag
är blott en mänsklig varelse liksom ni. Det har uppenbarats
för mig att eder Gud är en enda Gud. Vänd eder till Honom om
förlåtelse. (Koranen 41 :5)
Den
tredje kristna trossatsen är att Jesus Kristus var Guds son
i ett speciellt avseende. Denna trossats är inte heller i överensstämmelse
med vad Jesus sa och lärde. I Bibeln har detta uttryck använts
för många tidigare profeter. David kallades,
till exempel, Guds son i Psaltaren 2:7: "Jag vill förtälja
om vad beslutet är, Herren sa till Mig: Du är min son. Jag
har idag fött dig." Litet längre fram i bibeln kallas även
Salomo för Guds son: "Han skall bygga ett hus åt mitt namn,
hans skall vara min son och jag skall vara hans fader och jag
skall befästa hans konungatron över Israel för evig tid."
(Första Kronikerboken 22: 10). Denna fras betydde inget annat
än närhet till Gud i kärlek. Kristendomens grundare själv, sa
att varje människa som utförde faderns i himlens vilja var en
Guds son. Är inte detta vad Jesus säger i följande utsagor:
Älska
edra ovänner och be för dem som förföljer eder, och varen
så eder himmelske faders barn. (Matteus 5:44- 45)
Saliga
äro de fridsamma, ty de skola kallas
Guds barn. (Matteus 5:9)
Det
kan inte finnas någon tvekan om vad dessa fraser hade för innebörd
för Jesus. Med utgångspunkt för detta finns det ingen anledning
att betrakta Jesus som Guds son i någon bokstavlig mening. Jesus
kallade för det mesta sig själv som "människosonen"
men när han syftade på sig själv som en "Guds son"
var det utan tvekan i samma betydelse som Adam, Israel, David
och Salomo hade kallats Guds söner före honom och om vilka han
själv hade talat som de som hade kärlek i sina hjärtan och levde
i fred med sina medmänniskor. Den heliga Koranen tillbakavisar
på ett kraftfullt sätt trossatsen att Jesus var Guds son i någon
bokstavlig mening. Den säger:
Och
de säger också: "Gud har skaffat sig barn. Honom allena
all ära". Nej, men Honom tillhör vad som finnes
i himlarna och på jorden. Allt är Honom underdånigt. (Koranen
2:110)
Icke
tillkommer det Gud att skaffa sig några barn. Honom
allena all ära! När Han beslutar en sak säger Han blott
Varde! till den och så varder det.
(Koranen 19:36)
Det
sunda förnuftet är återigen på islams sida. Filosofi säger oss
att ingen varelse från vilken en annan varelse kan utgå, existera
som en separat individ och bli hans jämlike och partner, kan
anses som perfekt. Att tillskriva Gud en son vore att förneka
Guds fulländning.
Den
fjärde kristna trossatsen är den om lidandet. Kristendomen förklarar
att Adam syndade genom att inte lyda Guds order att inte äta
av kunskapens frukt. Adams synd ärvdes av alla Adams barn: alla
människor föds syndiga. Guds rättvisa fordrar att ett pris måste
betalas för varje synd. Gud varken vill eller kan låta någon
synd gå ostraffad. Det enda som kan gottgöra synd är spillandet
av blod. Eller som Paulus formulerar det:
Så
renas enligt lagen nästan allting med blod, och utan att blod
utgjutes gives ingen förlåtelse. (Hebréerna
9:22)
Men
detta blod måste vara ett fulländat, syndfritt och oförgängligt
blod. Så Jesus Kristus, Guds son, som kom från himlen, utgjut
sitt heliga syndfria blod, led obeskrivligt och dog för att
betala straffet för människornas synder. Därför att Jesus var
den oändlige Guden kunde han ensam betala syndens oändliga straff.
Ingen kan räddas om han inte accepterar Jesus som sin förlossare.
Alla är dömda att lida i evighet i helvetet på grund av sin
syndfulla natur, om han inte accepterar försoningen som gjordes
för hans synder genom Jesu blod. Denna trossats är uppdelad
på tre delar:
1.
Den ursprungliga synden
2.
Tron att Guds rättvisa fordrar att blod måste utgjutas för syndens
förlåtelse
3.
Tron att Jesus har betalat priset för människornas synder genom
sin död på korset, och att endast de som tror på hans ställföreträdande
offer kan bli frälsta. Som mycket annat i kristendomen så har
doktrinen om den ärvda synden inget stöd i Jesu ord eller av
de profeter som kom före honom. De lärde att alla människor
var ansvariga för sina egna handlingar, barnen kommer inte att
straffas för sina fäders synder. Det står till exempel i profeten
Jeremias bok 31:29, 30: "På den tiden skall man icke
mer säga: Fäderna hava ätit sura druvor och barnens tänder blivit
ömma därav. Nej, var och en skall dö genom sin egen missgärning,
var man som äter sura druvor, hans tänder skola bli ömma därav.
(Se även Hesekiel 18:1—9 och 20—21.) Att Jesus själv betraktade barnen
som oskyldiga och rena, och inte födda i synd framstår klart
av hans uttalande:
Låten
barnen komma till mig och förmenen
dem det icke, ty Guds rike hör sådana
till. Den som icke tager emot Guds rike såsom ett barn, han
kommer aldrig ditin (Markus 10:14,
15)
Islam
fördömer trossatsen om den ursprungliga synden och anser att
barnen är rena och syndfria vid födseln. Synd, säger den, är
inte något nedärvt utan något som var och en förvärvar genom
att göra vad han inte borde och inte göra vad han borde.
Rent
rationellt sett vore det höjden av orättvisa att fördöma hela
mänskligheten för en synd som begicks för tusentals år sedan
av de första människorna. Ansvaret för en synd måste ligga på
endast den person som begick den och inte på hans efterkommande.
Människan föds med en fri vilja, med kapacitet att både göra
ont och också att bekämpa det onda och göra gott. Det är när
hon är vuxen och kapabel att skilja mellan rätt och fel, som
hon använder sin frihet fel och faller för frestelser, som synd
föds i henne. Till för inte så länge sedan begravdes inte de
odöpta barnen i kristendomens vigda jord, för de ansågs ha dött
i den ursprungliga synden och var dömda att brinna i evighet
i helvetets eld.
Den
andra delen av den kristna trossatsen om lidandet är, att ett
pris måste betalas för den ursprungliga synden. Denna åsikt
visar en fullständig okunnighet om Guds natur. Gud är inte endast
en domare eller kung. Han är som Koranen beskriver honom "Domedagens
Konung". Han är inte bara rättvis utan också barmhärtig
och förlåtande. Om Han ser något verkligt gott i en människa
eller ser att hon är uppriktigt ångerfull och har en sann strävan
att besegra det onda i henne, då kan Han förlåta alla hennes
synder. Det enda motivet för straff är nämligen att stoppa ondska
och att reformera överträdaren. Att straffa en person för hans
tidigare synder även efter det att han har ångrat och förbättrat
sig själv, är ett tecken på hämnd och inte på rättvisa. Guden
som vi vördar–Skaparen och Upprätthållaren av världen–är kärlekens
och barmhärtighetens Gud. Om han föreskriver en lag och ett
sätt att leva, så är det inte för hans egen skull utan för mänsklighetens
skull.
Om han straffar en människa för hans fel och synder så är det
inte för hans egen tillfredsställelse eller kompensation, som
den kristna trossatsen tillkännager, utan för att stoppa ondskan
och rena syndaren. Helvetet är som ett sjukhus, där de som är
spirituellt sjuka de som är hemsökta av elakhet, hat, själviskhet,
känslolöshet, falskhet, oärlighet, snikenhet, orenhet, högmod
m.m. botas genom lidandets och ångerns eld. De som har en ihärdig
vilja att göra gott och känner verklig ånger kommer att finna
att Gud alltid är redo att förlåta deras misstag och synder
utan att kräva någon kompensation från dem eller någon annan.
I den heliga Koranen läser vi:
Säg:
Mina tjänare som varit lättsinniga mot eder själva, misströsten
icke om Guds barmhärtighet! Gud förlåter
förvisso synderna helt och hållet, Han är förvisso den överseende,
den barmhärtige. Gör en bot inför eder Herre och underkasten
eder Honom innan straffet kommer över eder. Sedan skall ni ej
få någon hjälp. (Koranen 39:54, 55)
Den
som begår något ont eller gör orätt mot sig själv och sedan
beder Gud om förlåtelse (och förbättrar
sig själv) skall finna Gud överseende och barmhärtig. Den som
begår en synd, begår den blott mot sig själv. Gud är den Allvetande,
den Vise. (Koranen4:110, 111)
Den
tredje delen i lidandets kristna trossats är att Jesus betalade
priset för den ursprungliga synden genom sin död på korset,
och att frälsning inte kan erhållas
om man inte tror på den frälsande kraften i hans blod. Denna
trossats är inte bara en förnekelse av Guds barmhärtighet utan
också av Hans rättvisa. Att kräva blod för att förlåta människors
synder är att visa fullständig brist på barmhärtighet, och att
straffa en oskyldig man för andras synder, antingen han är villig
eller inte, är höjden av orättvisa. Kristendomens försvarare
försöker förklara detta med att Jesusfrivilligt led döden för
att betala människornas synder. På detta svarar vi: Först och
främst är det inte historiskt korrekt att säga att Jesus hade
kommit för att frivilligt dö för människornas synder. Vi läser
i bibeln att han inte ville dö på korset, för när han fick veta
att hans fiender konspirerade mot hans liv, förklarade han att
hans "själ var synnerligen sorgsen inför döden". Han
bad sina lärjungar att vaka över honom och skydda honom från
sina fiender. Han bad till Gud: "Abba, Fader, allt är möjligt
för dig.” Tag denna kalk ifrån mig. Dock inte vad jag vill,
utan vad du vill." (Markus 14:36). För
det andra misslyckas vi att förstå hur en mans lidande och död
kan utplåna andras synder. Det låter som läkaren som krossade
sitt eget huvud för att bota sina patienters huvudvärk. Den
heliga koranen säger:
Deras
kött eller blod offerdjuren skall aldrig komma Gud till godo,
men eder gudaktighet skall komma Honom till godo. (Koranen 22:38)
Den
kristna frälsningsplanen är inte bara moraliskt och rationellt
emot förnuftet, den har heller inget stöd i Jesu ord. Man kanske
kan säga att Jesus led för människornas synder i den meningen
att när han försökte lära dem vad som är rätt och fel drabbades
han av de ondas vrede och blev torterad av dem. Detta betyder
emellertid inte att hans död var en försoning för andras synder
och att endast de som tror på hans blod skall bli förlåtna.
Jesus kom för att rädda människor från synd genom sin undervisning
och sitt fromma liv, och inte genom att avsiktligt dö för dem
på korset och offra sitt blod som en försoning för deras synder.
När en ung man kom för att fråga honom "Gode Herre, vad
skall jag göra för att uppnå evigt liv”? Nämnde han inget om
sitt försonande offer och den friköpande kraften i hans blod.
Hans svar var detsamma som alla andra profeters:
Varför
frågar du mig vad som är gott? En finnes som är god. Men vill
du ingå i livet så hall buden. (Matteus 19:17)
"Håll
buden" det, enligt Jesus, var vägen till evigt liv. Frälsning
kunde uppnås genom att tro på Gud, avhålla sig från ondska och
göra gott, och inte genom att acceptera Jesus som en frälsare
och tro på hans blods försoning. Islam tillbakavisar även denna
trossats. Den förklarar att syndernas förlåtelse inte kan erhållas
genom lidandet eller offrandet av en annan person, mänsklig
eller gudomlig, utan genom Guds nåd och våra egna uppriktiga
och ihärdiga försök att bekämpa det onda och göra gott:
Att
en bärerska ej bär en annans börda,
att ingenting annat tillkommer människan än vad hon strävat
efter, att hennes strävan skall komma i dagen. (Koranen 53:3941)
Om
någon låter vägleda sig sker det till hans eget bästa, och om
någon far vilse sker det till hans egen skada, icke
bär en bärerska en annans börda. (Koranen 17: 16)
Islam
lovar frälsning (vilket i koranen betyder närhet till Gud och
utvecklandet av människans hela godhet) till alla dem som tror
på Gud och gör goda gärningar: "Den som underkastar sig
Gud och gör väl skall få sin lön hos sin Herre, ingen fruktan
skall råda över dem och de behöva ej vara bedrövade." (Koranen 2:106).
Vi
har reflekterat över några av de viktigaste doktrinerna i kristendomen
vilka formulerar delar av både den protestantiska och katolska
trosbekännelsen. Vår studie har lett oss till slutsatsen att
trossatserna om treenigheten, Jesu gudomlighet, Jesu gudomliga
sonskap, den ursprungliga synden och lidandet är varken rationella
eller i överensstämmelse med vad Jesus lärde. Dessa trossatser
formulerades långt efter Jesus som ett resultat av hedniskt
inflytande. Dessa trossatser visar att kristendomen har avvikit
avsevärt från Jesus' religion. Islam är ett återuppväckande
och en ny version av Jesus religion och alla andra profeters.
Religionen som uppenbarades för de olika nationernas profeter
var densamma, men under tidens gång hade de misstolkats och
blivit uppblandade med fördomar och meningslösa ritualer. Gudsbegreppet,
själva religionens kärna, degraderades genom
- den
antropomorfistiska tendensen att tilldela Gud en mänsklig
gestalt och personlighet,
- associerandet
av andra personer med den ende, sanne guden (som i hinduism
och kristendom),
- genom
förgudning av änglarna (t ex Devas
i hinduism, Yazatas i Zoroastrianism och
kanske också den helige anden i kristendom),
- Guds
inkarnationer i människor,
- genom
personifierandet av Guds egenskaper till olika gudomliga personer
(t ex den kristna treenigheten Fadern, Sonen och den Helige
Anden, och Brahma, Vishnu och Shiva i
hinduismen, och Amesha Spentas
i zoroastrianism).
Den
helige profeten Muhammed kritiserade alla dessa irrationella
teologiska trender och återbördade gudsbegreppet till dess ofördärvade
renhet som den ende, eviga verkligheten (as-Samad),
skaparen och vidmakthållaren av världarna (Rabb-ul-Alamin),
den kärleksfulle (ar-Rahman),
den förlåtande (al-Ghaffur), den medlidsamme (ar-Rahim),
den allsmäktige (al-Aziz),
den allvetande (al-Alim), den helige (al-Quddus),
den allomfattande (al-Wasi).
Han rensade bort alla fördomar, villfarelser och meningslösa
ceremonier från religionen, breddade dess fält för att göra
den till en källa av inspiration och vägledning för mänskligheten
och förenade människor av alla raser, färger och nationer till
ett universellt broderskap. Islam är en religion utan myter.
Dess lära är enkel och rationell.
Den
vädjar till mänskligt förnuft och samvete. Sanningen i den islamiska
doktrinen om Guds en- het och godhet har kommit till oss genom
studiet och begrundande av kosmos, där vi finner den allrådande
enigheten i de manifesterade olikheterna, genom alla profeternas
läror, genom erfarenhet av alla religioners och nationers outgrundligheter,
och slutligen genom treenighetens försvarare som trots deras
tro på tre gudomliga personer förklarar att det endast finns
en Gud. Sanningen i de övriga islamiska principerna följer logiskt
från tron på Guds enighet och godhet. Om Gud är en så är alla
människor varelser komna från samma Gud och är jämlika i hans
ögon – och därav den islamiska tron
på jämlikhet och broderskap mellan alla män och kvinnor. Om
Gud är skaparen och vidmakthållaren av alla världar, måste han
tillgodose inte bara människans fysiska behov utan även de moraliska
och spirituella behoven genom att för människan uppenbara sanningens
och rättfärdighetens väg—därav den islamiska tron på Uppenbarelsen.
Dessutom
måste de gudomliga uppenbarelserna komma när och där de behövs,
och för att uppenbara sitt Budskap måste Gud välja människor
som helt och hållet hänger sig åt sanningen och som lever ett
fromt och syndfritt liv och som kan inspirera andra att följa
den rätta vägen. Därav kommer den islamiska
tron på alla nationers profeter. Slutligen, om Gud är godhetens
Gud och hans skapande av världen och människan inte är meningslöst,
så måste det finnas ett liv efter döden där människan skördar
frukterna av sin tro och sina gärningar, och därav
den islamiska tron på livet efter döden. Den kända italienska
orientaliska kännaren, dr Laura Veccia Vaglieri, skriver följande
om den rationella och spirituella andan i islam i sin bok "An
interpretation of Islam": "Den arabiske profeten predikade
den renaste monothelarn för fetischdyrkarna och kristendomens och judendomens
korrupta efterföljare.
För
att få människorna att tro på en Gud vilseledde han dem inte
med händelser som avviker från det naturliga – så kallade mirakel,
inte heller använde han gudomliga hotelser vilket endast underminerar
människans förmåga att tänka. Han helt enkelt inbjöd dem att
betänka universum och dess lagar utan att be dem lämna sin verklighetsuppfattning,
han lät dem läsa i livets bok." "Tack vare islam besegrades
hedendomen i sina olika former. Begreppet om universum, religionsutövandet
och det sociala livets sedvänjor befriades från alla gräsligheter
vilka hade degraderat dem, och det mänskliga sinnet blev fritt
ifrån fördomar. Människan insåg slutligen sin värdighet. Han
ödmjukade sig själv in- för skaparen, hela mänsklighetens herre."
"Själen befriades från fördomar, och människans vilja frisattes
från de band som hade hållit den bunden till andra människors
vilja, eller andra så kallade dolda makter. Präster och alla
de som låtsades vara förlikningsmän mellan Gud och människan,
och som en konsekvens av detta trodde att de hade makt över
andra människors vilja, föll från sina piedestaler. Människan
blev endast Guds tjänare och gentemot andra människor hade hon
endast en fri människas skyldigheter gentemot andra fria människor.
Islam grundlade jämlikhet bland människorna emedan de tidigare
hade lidit under sociala orättvisor. En muslim utmärkte sig
inte längre framför andra muslimer på grund av börd eller någon
annan faktor som anknöt till hans personlighet utan endast genom
sin gudsdyrkan, sina goda gärningar, sin moral och intellektuella
förmåga." Islam är enighetens universella budskap. Guds
enhet, alla religioners enande, alla nationers profeters enande
och mänsklighetens enande. .