Islams och Kristendomens doktriner.

Kristendomen såsom den tolkas av både de romersk katolska och protestantiska trossamfunden innefattar kristendomens huvudsakliga doktriner vilka är:

1. Treenigheten.

2. Jesus Kristus' gudomlighet.

3. Jesus' gudomliga sonskap.

4. Den ursprungliga synden.

5. Lidandet

Religionen Islam accepterar inte någon av dessa dogmer. Den tror på en Gud i motsats till kristendomens treenighet. Den anser att kristendomens förgudning av Jesus är en återgång till hedendom. Enligt den heliga koranen var Jesus inte en inkarnation av Gud utan en profet eller budbärare från Gud, och, som alla andra profeter (inklusive profeten Mohammad) en mänsklig varelse av kött och blod. Islam tillbakavisar även Jesus' gudomliga sonskap. Han kan kallas Guds son i den betydelsen i vilken alla rättfärdiga människor kan kallas Guds barn, men inte i någon bokstavlig eller speciell mening. På samma sätt tillbakavisar Islam dogmerna om den ursprungliga synden, det ställföreträdande offret och lidandet.

Islams grundläggande doktriner är:

Guds enhet (Gud är en)
Tron på profeterna uppresta av Gud bland alla världens nationer
Tron på uppenbarelserna som Gud sänt till profeterna för att vägleda människorna till sanning och rättfärdighet
Tron på den mänskliga naturens inneboende syndfrihet och människans kapacitet för obegränsad moralisk och spirituell utveckling (genom tro på Gud och troget fasthållande vid profeternas inspirerande läror)
Personligt ansvar för ens gärningar
Livet efter döden, och
Mänsklighetens jämlikhet och universella broderskap.

Treenigheten

Treenighetens princip innebär att det finns tre separata gudomliga personer i Gudfader, Gud sonen och Gud den helige anden. Den athanasianska trosbekännelsen fastslår: "Det finns en person i Fadern, en annan i Sonen, och en annan i den Helige Anden. Men Fadern, Sonen och den Helige Anden är alla en, likvärdiga i ära. Fadern är Gud, Sonen är Gud och den Helige Anden är Gud. Ändå finns det inte tre Gudar utan en Gud..."

Detta är en uppenbar själv e-motsägelse. Det är som att säga att, ett plus ett plus ett är ett, ändå är det tre. Om det finns tre separata gudomliga personer och alla är Gud, då måste det finnas tre gudar. Den kristna kyrkan erkänner omöjligheten att få tron på tre gudomliga personer att överensstämma med tron på att Gud är en, och förklarar därför att treenighetens principer är ett mysterium på vilket en person blint måste tro. Detta är vad pastor J F De Groot skriver i sin bok Catholic Teaching: "Den heliga treenigheten är ett mysterium i ordets verkliga bemärkelse. För endast förnuftet kan inte bevisa existensen av en treenig Gud, uppenbarelsen lär det, och även efter det att mysteriets existens har avslöjats för oss, så förblir det omöjligt för det mänskliga intellektet att förstå hur de tre personerna endast har en gudomlig natur."

Konstigt nog, nämnde Jesus Kristus själv aldrig något om treenigheten. Han visste eller sa aldrig någonting alls om att det fanns tre gudomliga personer i Gud. Hans uppfattning om Gud skiljde sig på inga sätt från de tidigare israelitiska profeterna som alltid hade predikat om Guds enhet och aldrig treenigheten. Jesus upprepade de tidigare profeterna när han sa:

Det förnämsta av alla buden är detta: "Hör Israel, Herren vår Gud, Herren är en. och du skall älska Herren din Gud av allt ditt hjärta och av all din själ och av allt ditt förstånd och av all din kraft" . (Markus 12:29, 30)

Han trodde på en gudomlig person, en Gud, vilket framgår av följande utsaga:

Herren din Gud skall du tillbedja, och honom allena skall du tjäna. (Matteus 4: 10)

Treenighetens doktrin skapades av de kristna ungefär trehundra år efter Jesus. De fyra kanoniska evangelierna, skrivna mellan 70—115 e.Kr., innehåller inget om treenighet. Till och med st Paulus, som införde många utländska idéer i kristendomen, visste inget om en treenig Gud. Ett katolskt uppslagsverk medger att treenighetens doktrin var okänd för de tidiga kristna och att den formulerades i det fjärde århundradets sista tredjedel (The New Catholic Encyclopedia 1967 volym 14).

Treenighetens principer var inget som Jesus Kristus lärde, de finns ingenstans i bibeln (varken i gamla eller nya testamentet) och de var helt främmande för de tidiga kristna. De blev en del av kristen tro mot slutet av fjärde århundradet. Treenigheten är rationellt sett ohållbar. Den är inte endast bortom förnuftet utan även stridande emot sunt förstånd. Som vi sa tidigare är tron på tre gudomliga personer of örenig med ton på Guds enhet. Om det finns tre distinkta och separata personer så måste det finnas tre distinkta och separata substanser, för varje person är oskiljbar från sin egen substans. Om nu Fadern är Gud, Sonen är Gud och den Helige Anden är Gud så måste det finnas tre distinkta substanser och som en konsekvens härav tre distinkta gudar. Dessutom är de tre gudomliga personerna antingen oändliga eller ändliga. Om de är oändliga så finns det tre olika ändligheter, tre allmakter, tre evigheter och alltså tre gudar. Om de är ändliga leds vi till den absurda tanken att en oändlig person existerar i tre ändliga former som var och en är ändlig och som bildar en oändlig förening. Faktum är att om tre personer är ändliga så är varken Fadern, Sonen eller den Helige Anden Gud.

Islam predikar den enkla och uppenbara Guds enhet. Den presenterar ett gudsbegrepp som är fritt från all antropomorfism och mytologi. Den fastslår Guds unikum och säger att Han inte har några partners i sin gudomlighet. Han är en substans, Han är den oberoende, på vilken alla är beroende, och som inte är beroende av någon. Han är alltings Skapare och Beskyddare, den Allsmäktige, den Allvetande, den Kärleksfulle, den Barmhärtige, den Evige och den Oändlige. Han varken föder eller har blivit född. Ingenting kan komma ur Honom och bli hans jämlike eller partner i Gudomligheten:

Och, säj: Gud är en Gud den evige Ej har han fött och ej är han född Och ingen är hans like (Koranen 112:1-4)

Eder Gud är en enda Gud, det finns ingen Gud utom Honom, den barmhärtige förbarmaren. I himlarnas och jordens skapelse, i nattens och dagens växling, i skeppet som seglar på havet med sådant som länder människorna till gagn, i vattnet som Gud nedsänt från himmelen och varmed Han giver jorden liv efter hennes dvala, i alla de kräk Han kringspritt på henne, i vindens omkastningar och i molnen som fatt sig ålagt att fara mellan himmel och jord, finnas sannerligen tecken för människorna som har förstånd." (Koranen2:158, 159)

Det finns ingen Gud utom Gud, den levande, den beståndande. Ej överväldigar Honom slummer eller sömn, Honom tillhör vad som finnes i himlarna och vad som f enes på jorden. Vem är det som fäller förbön hos Honom utan Hans tillåtelse? Han vet vad som varit före dem och vad som skall komma efter dem, men av Hans kunskap fatta de ej annat än vad Han vill. Hans tron omfattar himlarna och jorden, och deras vidmakthållande är ingen börda för Honom, ja Han är den Höge, den Store. " (Koranen 2:256)

Jesus gudomlighet

Den andra kristna trossatsen är den om Jesus Gudomlighet. De kristna (både de romersk-katolska och protestanterna) tror att Jesus är Gud, den andra personen i den gudomliga treenigheten, som för nära två tusen år sedan valde att uppträda i mänsklig kropp och som föddes av Jungfru Maria. Även denna trossats har inget stöd i Jesus egna ord så som de återges i evangelierna. Här är hans egna ord:

Varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud allena. (Markus 10:18)

Han talade om Gud som:

Min Fader och eder Fader, min Gud och eder Gud. (Johannes 20:1 7)

Dessa ord från Jesus, återgivna i bibeln, visar att Jesus stod i samma relation till Gud som vilken annan människa som helst. Han var en varelse skapad av Gud. I sin dödskamp på korset, skrek Jesus: "Eloi, eloi, lama sabachthani?" vilket har översatts med: "Min Gud, min Gud, varför har Du övergivit mig?" (Markus 15:34). Kan någon föreställa sig dessa ord komma ur Guds mun? Här har vi en hjälplös man som i sin vånda åkallar sin skapare och Gud. Gud är objektet för våra böner, den högste till vilken vi riktar oss med våra böner. Vi kan inte föreställa oss Gud bedjande till någon. Ändå skrivs det om Jesus i evangelierna:

Och bittida om morgonen medan det ännu var mörkt, stod han upp och gick åstad bort till en öde trakt och bad där. (Markus 1:35)

Han drog sig undan till öde trakter och bad. (Lukas 5:16)

Faktum är att Jesus aldrig gjorde anspråk på att vara Gud. Han var en man till vilken Gud hade uppenbarat sitt budskap för att vägleda andra människor. För att återge hans egna ord:

Jesus sa till dem: Aren I Abrahams barn, så göres ock Abrahams gärningar. Men nu stan I efter att döda mig, en man som har sagt eder sanningen, såsom jag har hört den av Gud. (Johannes 8:39, 40)

Och detta är evigt liv, att de känna Dig, den Ende Sanne Guden, och den Du har sänt Jesus Kristus. (Johannes 17:3)

Dessa ord från Jesus bevisar för det första att det endast finns en gudomlig person, och att Jesus inte kände till treenigheten. För det andra att Jesus inte gjorde några anspråk på gudomlighet, för han refererade till någon annan än sig själv som den Ende Guden. För det tredje gjorde Jesus endast anspråk på att vara Guds Budbärare ("Jesus Kristus som du har sänt"). Förståndet vägrar att acceptera en man som föddes av en kvinna, undgick mänskliga brister, och begränsningar och gradvis steg i vishet och makt, som alla andra mänskliga varelser, som Gud. Att tillskriva Gud mänskliga begränsningar och tro på Hans förkroppsligande i en mänsklig kropp är att förneka Guds fullkomlighet. Islam har befriat sina anhängare från sådana fördomar genom att förkasta trossatsen om inkarnationen. Den heliga koranen tillbakavisar Jesus' gudomlighet med följande ord:

Otrogna äro de som säga: Gud är förvisso Kristus, Marias son, ty Kristus sa: Israels barn, dyrka Gud, min och eder Herre. (Koranen 5:76)

Det är förvisso samma förhållande med Jesus inför Gud som med Adam, Han skapade honom av stoft, sedan sa han till honom: "Varde!" och han vart. (Koranen 3:52)

Enligt Islams heliga bok var Jesus en Guds profet, fri från synd och from, men som alla andra profeter en mänsklig varelse i alla avseenden:

Han (Jesus) svarade: Jag är förvisso Guds tjänare, Han har givit mig skriften och gjort mig till Profet. (Koranen 19:31)

Den islamiska ståndpunkten är att alla profeterna var mänskiga varelser, som genom sina syndfria liv och sitt ägnande åt sanningen blev utvalda av Gud som Hans Apostlar. De hade blivit så ett med Gud att i allt de gjorde eller sa, så utförde de Hans vilja. Budskapet de hade till människorna var inte deras utan Guds. Gud framförde sina ord till dem, så att de kunde forma sina egna liv efter dem och bli förebilder för sina medmänniskor. Profeten Muhammad förklarade:

Jag är blott en mänsklig varelse liksom ni. Det har uppenbarats för mig att eder Gud är en enda Gud. Vänd eder till Honom om förlåtelse. (Koranen 41 :5)

Det gudomliga sonskapet

Den tredje kristna trossatsen är att Jesus Kristus var Guds son i ett speciellt avseende. Denna trossats är inte heller i överensstämmelse med vad Jesus sa och lärde. I Bibeln har detta uttryck använts för många tidigare profeter. David kallades, till exempel, Guds son i Psaltaren 2:7: "Jag vill förtälja om vad beslutet är, Herren sa till Mig: Du är min son. Jag har idag fött dig." Litet längre fram i bibeln kallas även Salomo för Guds son: "Han skall bygga ett hus åt mitt namn, hans skall vara min son och jag skall vara hans fader och jag skall befästa hans konungatron över Israel för evig tid." (Första Kronikerboken 22: 10). Denna fras betydde inget annat än närhet till Gud i kärlek. Kristendomens grundare själv, sa att varje människa som utförde faderns i himlens vilja var en Guds son. Är inte detta vad Jesus säger i följande utsagor:

Älska edra ovänner och be för dem som förföljer eder, och varen så eder himmelske faders barn. (Matteus 5:44- 45)

Saliga äro de fridsamma, ty de skola kallas Guds barn. (Matteus 5:9)

Det kan inte finnas någon tvekan om vad dessa fraser hade för innebörd för Jesus. Med utgångspunkt för detta finns det ingen anledning att betrakta Jesus som Guds son i någon bokstavlig mening. Jesus kallade för det mesta sig själv som "människosonen" men när han syftade på sig själv som en "Guds son" var det utan tvekan i samma betydelse som Adam, Israel, David och Salomo hade kallats Guds söner före honom och om vilka han själv hade talat som de som hade kärlek i sina hjärtan och levde i fred med sina medmänniskor. Den heliga Koranen tillbakavisar på ett kraftfullt sätt trossatsen att Jesus var Guds son i någon bokstavlig mening. Den säger:

Och de säger också: "Gud har skaffat sig barn. Honom allena all ära". Nej, men Honom tillhör vad som finnes i himlarna och på jorden. Allt är Honom underdånigt. (Koranen 2:110)

Icke tillkommer det Gud att skaffa sig några barn. Honom allena all ära! När Han beslutar en sak säger Han blott Varde! till den och så varder det. (Koranen 19:36)

Det sunda förnuftet är återigen på islams sida. Filosofi säger oss att ingen varelse från vilken en annan varelse kan utgå, existera som en separat individ och bli hans jämlike och partner, kan anses som perfekt. Att tillskriva Gud en son vore att förneka Guds fulländning.

Den ursprungliga synden

Den fjärde kristna trossatsen är den om lidandet. Kristendomen förklarar att Adam syndade genom att inte lyda Guds order att inte äta av kunskapens frukt. Adams synd ärvdes av alla Adams barn: alla människor föds syndiga. Guds rättvisa fordrar att ett pris måste betalas för varje synd. Gud varken vill eller kan låta någon synd gå ostraffad. Det enda som kan gottgöra synd är spillandet av blod. Eller som Paulus formulerar det:

Så renas enligt lagen nästan allting med blod, och utan att blod utgjutes gives ingen förlåtelse. (Hebréerna 9:22)

Men detta blod måste vara ett fulländat, syndfritt och oförgängligt blod. Så Jesus Kristus, Guds son, som kom från himlen, utgjut sitt heliga syndfria blod, led obeskrivligt och dog för att betala straffet för människornas synder. Därför att Jesus var den oändlige Guden kunde han ensam betala syndens oändliga straff. Ingen kan räddas om han inte accepterar Jesus som sin förlossare. Alla är dömda att lida i evighet i helvetet på grund av sin syndfulla natur, om han inte accepterar försoningen som gjordes för hans synder genom Jesu blod. Denna trossats är uppdelad på tre delar:

1. Den ursprungliga synden

2. Tron att Guds rättvisa fordrar att blod måste utgjutas för syndens förlåtelse

3. Tron att Jesus har betalat priset för människornas synder genom sin död på korset, och att endast de som tror på hans ställföreträdande offer kan bli frälsta. Som mycket annat i kristendomen så har doktrinen om den ärvda synden inget stöd i Jesu ord eller av de profeter som kom före honom. De lärde att alla människor var ansvariga för sina egna handlingar, barnen kommer inte att straffas för sina fäders synder. Det står till exempel i profeten Jeremias bok 31:29, 30: "På den tiden skall man icke mer säga: Fäderna hava ätit sura druvor och barnens tänder blivit ömma därav. Nej, var och en skall dö genom sin egen missgärning, var man som äter sura druvor, hans tänder skola bli ömma därav. (Se även Hesekiel 18:1—9 och 20—21.) Att Jesus själv betraktade barnen som oskyldiga och rena, och inte födda i synd framstår klart av hans uttalande:

Låten barnen komma till mig och förmenen dem det icke, ty Guds rike hör sådana till. Den som icke tager emot Guds rike såsom ett barn, han kommer aldrig ditin (Markus 10:14, 15)

Islam fördömer trossatsen om den ursprungliga synden och anser att barnen är rena och syndfria vid födseln. Synd, säger den, är inte något nedärvt utan något som var och en förvärvar genom att göra vad han inte borde och inte göra vad han borde.

Rent rationellt sett vore det höjden av orättvisa att fördöma hela mänskligheten för en synd som begicks för tusentals år sedan av de första människorna. Ansvaret för en synd måste ligga på endast den person som begick den och inte på hans efterkommande. Människan föds med en fri vilja, med kapacitet att både göra ont och också att bekämpa det onda och göra gott. Det är när hon är vuxen och kapabel att skilja mellan rätt och fel, som hon använder sin frihet fel och faller för frestelser, som synd föds i henne. Till för inte så länge sedan begravdes inte de odöpta barnen i kristendomens vigda jord, för de ansågs ha dött i den ursprungliga synden och var dömda att brinna i evighet i helvetets eld.

Guds rättvisa

Den andra delen av den kristna trossatsen om lidandet är, att ett pris måste betalas för den ursprungliga synden. Denna åsikt visar en fullständig okunnighet om Guds natur. Gud är inte endast en domare eller kung. Han är som Koranen beskriver honom "Domedagens Konung". Han är inte bara rättvis utan också barmhärtig och förlåtande. Om Han ser något verkligt gott i en människa eller ser att hon är uppriktigt ångerfull och har en sann strävan att besegra det onda i henne, då kan Han förlåta alla hennes synder. Det enda motivet för straff är nämligen att stoppa ondska och att reformera överträdaren. Att straffa en person för hans tidigare synder även efter det att han har ångrat och förbättrat sig själv, är ett tecken på hämnd och inte på rättvisa. Guden som vi vördar–Skaparen och Upprätthållaren av världen–är kärlekens och barmhärtighetens Gud. Om han föreskriver en lag och ett sätt att leva, så är det inte för hans egen skull utan för mänsklighetens skull.

Om han straffar en människa för hans fel och synder så är det inte för hans egen tillfredsställelse eller kompensation, som den kristna trossatsen tillkännager, utan för att stoppa ondskan och rena syndaren. Helvetet är som ett sjukhus, där de som är spirituellt sjuka de som är hemsökta av elakhet, hat, själviskhet, känslolöshet, falskhet, oärlighet, snikenhet, orenhet, högmod m.m. botas genom lidandets och ångerns eld. De som har en ihärdig vilja att göra gott och känner verklig ånger kommer att finna att Gud alltid är redo att förlåta deras misstag och synder utan att kräva någon kompensation från dem eller någon annan. I den heliga Koranen läser vi:

Säg: Mina tjänare som varit lättsinniga mot eder själva, misströsten icke om Guds barmhärtighet! Gud förlåter förvisso synderna helt och hållet, Han är förvisso den överseende, den barmhärtige. Gör en bot inför eder Herre och underkasten eder Honom innan straffet kommer över eder. Sedan skall ni ej få någon hjälp. (Koranen 39:54, 55)

Den som begår något ont eller gör orätt mot sig själv och sedan beder Gud om förlåtelse (och förbättrar sig själv) skall finna Gud överseende och barmhärtig. Den som begår en synd, begår den blott mot sig själv. Gud är den Allvetande, den Vise. (Koranen4:110, 111)

Blodsförsoningen

Den tredje delen i lidandets kristna trossats är att Jesus betalade priset för den ursprungliga synden genom sin död på korset, och att frälsning inte kan erhållas om man inte tror på den frälsande kraften i hans blod. Denna trossats är inte bara en förnekelse av Guds barmhärtighet utan också av Hans rättvisa. Att kräva blod för att förlåta människors synder är att visa fullständig brist på barmhärtighet, och att straffa en oskyldig man för andras synder, antingen han är villig eller inte, är höjden av orättvisa. Kristendomens försvarare försöker förklara detta med att Jesusfrivilligt led döden för att betala människornas synder. På detta svarar vi: Först och främst är det inte historiskt korrekt att säga att Jesus hade kommit för att frivilligt dö för människornas synder. Vi läser i bibeln att han inte ville dö på korset, för när han fick veta att hans fiender konspirerade mot hans liv, förklarade han att hans "själ var synnerligen sorgsen inför döden". Han bad sina lärjungar att vaka över honom och skydda honom från sina fiender. Han bad till Gud: "Abba, Fader, allt är möjligt för dig.” Tag denna kalk ifrån mig. Dock inte vad jag vill, utan vad du vill." (Markus 14:36). För det andra misslyckas vi att förstå hur en mans lidande och död kan utplåna andras synder. Det låter som läkaren som krossade sitt eget huvud för att bota sina patienters huvudvärk. Den heliga koranen säger:

Deras kött eller blod offerdjuren skall aldrig komma Gud till godo, men eder gudaktighet skall komma Honom till godo. (Koranen 22:38)

Den kristna frälsningsplanen är inte bara moraliskt och rationellt emot förnuftet, den har heller inget stöd i Jesu ord. Man kanske kan säga att Jesus led för människornas synder i den meningen att när han försökte lära dem vad som är rätt och fel drabbades han av de ondas vrede och blev torterad av dem. Detta betyder emellertid inte att hans död var en försoning för andras synder och att endast de som tror på hans blod skall bli förlåtna. Jesus kom för att rädda människor från synd genom sin undervisning och sitt fromma liv, och inte genom att avsiktligt dö för dem på korset och offra sitt blod som en försoning för deras synder. När en ung man kom för att fråga honom "Gode Herre, vad skall jag göra för att uppnå evigt liv”? Nämnde han inget om sitt försonande offer och den friköpande kraften i hans blod. Hans svar var detsamma som alla andra profeters:

Varför frågar du mig vad som är gott? En finnes som är god. Men vill du ingå i livet så hall buden. (Matteus 19:17)

"Håll buden" det, enligt Jesus, var vägen till evigt liv. Frälsning kunde uppnås genom att tro på Gud, avhålla sig från ondska och göra gott, och inte genom att acceptera Jesus som en frälsare och tro på hans blods försoning. Islam tillbakavisar även denna trossats. Den förklarar att syndernas förlåtelse inte kan erhållas genom lidandet eller offrandet av en annan person, mänsklig eller gudomlig, utan genom Guds nåd och våra egna uppriktiga och ihärdiga försök att bekämpa det onda och göra gott:

Att en bärerska ej bär en annans börda, att ingenting annat tillkommer människan än vad hon strävat efter, att hennes strävan skall komma i dagen. (Koranen 53:3941)

Om någon låter vägleda sig sker det till hans eget bästa, och om någon far vilse sker det till hans egen skada, icke bär en bärerska en annans börda. (Koranen 17: 16)

Islam lovar frälsning (vilket i koranen betyder närhet till Gud och utvecklandet av människans hela godhet) till alla dem som tror på Gud och gör goda gärningar: "Den som underkastar sig Gud och gör väl skall få sin lön hos sin Herre, ingen fruktan skall råda över dem och de behöva ej vara bedrövade." (Koranen 2:106).

Islam: En rationell religion

Vi har reflekterat över några av de viktigaste doktrinerna i kristendomen vilka formulerar delar av både den protestantiska och katolska trosbekännelsen. Vår studie har lett oss till slutsatsen att trossatserna om treenigheten, Jesu gudomlighet, Jesu gudomliga sonskap, den ursprungliga synden och lidandet är varken rationella eller i överensstämmelse med vad Jesus lärde. Dessa trossatser formulerades långt efter Jesus som ett resultat av hedniskt inflytande. Dessa trossatser visar att kristendomen har avvikit avsevärt från Jesus' religion. Islam är ett återuppväckande och en ny version av Jesus religion och alla andra profeters. Religionen som uppenbarades för de olika nationernas profeter var densamma, men under tidens gång hade de misstolkats och blivit uppblandade med fördomar och meningslösa ritualer. Gudsbegreppet, själva religionens kärna, degraderades genom

den antropomorfistiska tendensen att tilldela Gud en mänsklig gestalt och personlighet,
associerandet av andra personer med den ende, sanne guden (som i hinduism och kristendom),
genom förgudning av änglarna (t ex Devas i hinduism, Yazatas i Zoroastrianism och kanske också den helige anden i kristendom),
Guds inkarnationer i människor,
genom personifierandet av Guds egenskaper till olika gudomliga personer (t ex den kristna treenigheten Fadern, Sonen och den Helige Anden, och Brahma, Vishnu och Shiva i hinduismen, och Amesha Spentas i zoroastrianism).

Den helige profeten Muhammed kritiserade alla dessa irrationella teologiska trender och återbördade gudsbegreppet till dess ofördärvade renhet som den ende, eviga verkligheten (as-Samad), skaparen och vidmakthållaren av världarna (Rabb-ul-Alamin), den kärleksfulle (ar-Rahman), den förlåtande (al-Ghaffur), den medlidsamme (ar-Rahim), den allsmäktige (al-Aziz), den allvetande (al-Alim), den helige (al-Quddus), den allomfattande (al-Wasi). Han rensade bort alla fördomar, villfarelser och meningslösa ceremonier från religionen, breddade dess fält för att göra den till en källa av inspiration och vägledning för mänskligheten och förenade människor av alla raser, färger och nationer till ett universellt broderskap. Islam är en religion utan myter. Dess lära är enkel och rationell.

Den vädjar till mänskligt förnuft och samvete. Sanningen i den islamiska doktrinen om Guds en- het och godhet har kommit till oss genom studiet och begrundande av kosmos, där vi finner den allrådande enigheten i de manifesterade olikheterna, genom alla profeternas läror, genom erfarenhet av alla religioners och nationers outgrundligheter, och slutligen genom treenighetens försvarare som trots deras tro på tre gudomliga personer förklarar att det endast finns en Gud. Sanningen i de övriga islamiska principerna följer logiskt från tron på Guds enighet och godhet. Om Gud är en så är alla människor varelser komna från samma Gud och är jämlika i hans ögon – och därav den islamiska tron på jämlikhet och broderskap mellan alla män och kvinnor. Om Gud är skaparen och vidmakthållaren av alla världar, måste han tillgodose inte bara människans fysiska behov utan även de moraliska och spirituella behoven genom att för människan uppenbara sanningens och rättfärdighetens väg—därav den islamiska tron på Uppenbarelsen.

Dessutom måste de gudomliga uppenbarelserna komma när och där de behövs, och för att uppenbara sitt Budskap måste Gud välja människor som helt och hållet hänger sig åt sanningen och som lever ett fromt och syndfritt liv och som kan inspirera andra att följa den rätta vägen. Därav kommer den islamiska tron på alla nationers profeter. Slutligen, om Gud är godhetens Gud och hans skapande av världen och människan inte är meningslöst, så måste det finnas ett liv efter döden där människan skördar frukterna av sin tro och sina gärningar, och därav den islamiska tron på livet efter döden. Den kända italienska orientaliska kännaren, dr Laura Veccia Vaglieri, skriver följande om den rationella och spirituella andan i islam i sin bok "An interpretation of Islam": "Den arabiske profeten predikade den renaste monothelarn för fetischdyrkarna och kristendomens och judendomens korrupta efterföljare.

För att få människorna att tro på en Gud vilseledde han dem inte med händelser som avviker från det naturliga – så kallade mirakel, inte heller använde han gudomliga hotelser vilket endast underminerar människans förmåga att tänka. Han helt enkelt inbjöd dem att betänka universum och dess lagar utan att be dem lämna sin verklighetsuppfattning, han lät dem läsa i livets bok." "Tack vare islam besegrades hedendomen i sina olika former. Begreppet om universum, religionsutövandet och det sociala livets sedvänjor befriades från alla gräsligheter vilka hade degraderat dem, och det mänskliga sinnet blev fritt ifrån fördomar. Människan insåg slutligen sin värdighet. Han ödmjukade sig själv in- för skaparen, hela mänsklighetens herre." "Själen befriades från fördomar, och människans vilja frisattes från de band som hade hållit den bunden till andra människors vilja, eller andra så kallade dolda makter. Präster och alla de som låtsades vara förlikningsmän mellan Gud och människan, och som en konsekvens av detta trodde att de hade makt över andra människors vilja, föll från sina piedestaler. Människan blev endast Guds tjänare och gentemot andra människor hade hon endast en fri människas skyldigheter gentemot andra fria människor. Islam grundlade jämlikhet bland människorna emedan de tidigare hade lidit under sociala orättvisor. En muslim utmärkte sig inte längre framför andra muslimer på grund av börd eller någon annan faktor som anknöt till hans personlighet utan endast genom sin gudsdyrkan, sina goda gärningar, sin moral och intellektuella förmåga." Islam är enighetens universella budskap. Guds enhet, alla religioners enande, alla nationers profeters enande och mänsklighetens enande. .