Under
korstågens århundraden uppfanns allt slags förtal
mot profeten Muhammad (frid över honom), men i och med
den moderna tidsålderns inträde, präglat av
religiös tolerans och tankefrihet, har det skett en stor
förändring när det gäller västerländska
författares beskrivningar av hans liv och karaktär.
De åsikter som uttrycks av några icke-muslimska
forskare beträffande profeten Muhammad, och som skall redovisas
i slutet av denna text, utgör exempel på dessa nya
idéer.
Men
västerlandet måste ta ytterligare ett steg framåt
för att ta reda på vem Muhammad egentligen var, dvs.
att han var Guds sanne och siste profet för hela mänskligheten.
Trots all sin objektivitet och upplysning har västerlandet
inte gjort något uppriktigt försök att förstå
Muhammads profetkall. Det är märkligt att man ägnar
honom väldiga hyllningar för hans integritet och prestationer,
medan man samtidigt uttryckligen eller underförstått
förnekar att han var Guds profet. Det är här
det krävs en rannsakning av hjärtan och en omprövning
av den s.k. objektiviteten. Följande obestridliga fakta
från Muhammads liv har framlagts för att hjälpa
människor att komma fram till en opartisk, logisk och objektiv
bedömning beträffande hans profetkall.
Fram
till fyrtio års ålder var Muhammad inte känd
som statsman, predikant eller vältalare. Man hörde
honom aldrig diskutera metafysik, etik, lag, politik, ekonomi
eller sociologi. Det rådde inget tvivel om att han hade
en fulländad karaktär, ett charmerande sätt och
att han var mycket kultiverad, men ändå fanns det
inte något så frapperande och radikalt hos honom,
att folk skulle kunna vänta sig något verkligt revolutionärt
av honom i framtiden. Då han kom ut från grottan
(Al-Hira) med ett nytt budskap, hade han emellertid blivit fullständigt
förändrad.
Är
det möjligt för en person med ovannämnda egenskaper
att plötsligt bli "en bedragare", påstå
sig vara Guds profet och därigenom utsätta sig för
hela sitt folks vrede?
Man skulle kunna fråga: av vilken anledning utstod han
alla dessa svårigheter? Hans folk erbjöd sig att
acceptera honom som sin kung och lägga landets alla rikedomar
för hans fötter, om han bara ville upphöra med
att predika sin religion. Men han valde att tillbakavisa deras
frestande erbjudanden och fortsatte att predika sin religion,
ensam emot alla slags förolämpningar, sociala bojkotter
och t.o.m. fysiska övergrepp från sitt folks sida.
Var det inte Guds stöd och hans egen fasta vilja att sprida
det gudomliga budskapet samt hans djupt rotade tro att Islam
slutligen skulle framträda som mänsklighetens enda
levnadssätt, som gjorde att han kunde stå fast som
en klippa gentemot all opposition och alla sammansvärjningar
för att oskadliggöra honom? Om han kommit för
att konkurrera med judarna och de kristna, varför skulle
han då göra tron på Moses och Jesus Kristus
samt Guds övriga profeter (frid vare med dem) till en grundläggande
lärosats i sin religion - en lärosats som det var
nödvändigt att acceptera för att bli muslim.
Han
var en olärd man och hade levt ett lugnt och normalt liv
under fyrtio år, men då han började predika
sitt budskap förundrade och förhäxade han hela
Arabien genom sin magnifika talkonst. Är inte detta ett
obestridligt bevis för hans profetkall? Hans vältalighet
var ju så fulländad att ingen av de arabiska poeterna
eller predikanterna kunde prestera dess like och hur skulle
han ha kunnat uttala de sanningar av vetenskaplig natur som
Koranen innehåller om han inte hade varit en profet? Ingen
vanlig människa kunde ju känna till dem vi denna tid.
Och sist men inte minst: varför fortsatte han att leva
ett mödosamt liv även sedan han vunnit makt och auktoritet?
Tänk på vad han yttrade då han var på
väg att dö: avi profeter har inga arvingar. Vadhelst
vi efterlämnar skall gå till välgörenhet."
Muhammad (frid över honom) är i själva verket
den siste av de profeter som Gud i olika tidevarv sänt
till olika länder sedan mänsklighetens begynnelse
på denna jord blom storslagna föresatser, ringa medel
och häpnadsväckande resultat är det mänskliga
geniets tre kännetecken, vem skulle då våga
jämföra någon stor man i den moderna historien
med Muhammad?
Världshistoriens
mest berömda män skapade bara vapen, lagar och imperier.
Om de överhuvudtaget grundade något, så var
det materiell makt, som dessutom ofta föll i bitar inför
deras ögon.
Denne
man satte inte bara arméer, lagstiftningar, imperier,
folk och dynastier i rörelse, utan även miljontals
människor i en tredjedel av den då bebodda världen.
Dessutom flyttade han på altare, gudar, religioner, idéer,
trosuppfattningar och själar ... hans skonsamhet i segerns
stund, hans ambition som var helt tillägnad en ide och
på intet sätt strävande efter ett imperium,
hans ändlösa böner, hans mystiska samtal med
Gud, hans död och hans triumf efter döden, allt detta
visar att det inte var fråga om något bedrägeri
utan om en fast övertygelse som gav honom kraft att upprätta
en dogm. Denna dogm var tvåfaldig: Guds enhet och Guds
okroppslighet, den förra berättar vad Gud är
och den senare vad Gud inte är, den ena störtar de
falska gudarna med svärdet och den andra inleder en ide
med orden.
Filosof,
vältalare, apostel, lagstiftare, segrare över idéer,
upprättare av nationella dogmer och av en kult utan bilder,
grundare av tjugo jordiska imperier och av ett andligt imperium,
detta är Muhammad. Vad beträffar måttstocken,
med vilken mänsklig storhet skall mätas kan vi mycket
väl ställa frågan om det funnits någon
större man än han." (Lamartine, "Histoire
de ta Turquie': Paris 1854, Mol. II, sid. 276-277).
"Det
är inte utbredningen, utan beständigheten i denna
religion som förtjänar vår beundran; samma rena
och perfekta intryck som han ingraverade i Mekka och Medina
har efter tolv sekler bevarats av Koranens indiska, afrikanska
och turkiska proselyter.
Muhammedanerna
har enigt motstått frestelsen att reducera objektet för
sin tro och dyrkan till människornas sinnliga nivå.
"Jag tror på En Gud och Muhammad är Guds apostel
är islams enkla och oföränderliga bekännelse.
Gudomens andliga bild har aldrig degraderats av någon
synlig idol, profetens utmärkelser har aldrig passerat
gränsen för mänsklig dygd, och hans föreskrifter
har hållit lärjungarnas tacksamhet inom ramen för
förnuft och religion." (Edward Gibbon och Simon Ocklay,
"History of the Saracen Empire': London 1870, Sid. 54).
"Han
var kejsare och påve i en person, men han var påve
utan påvens pretentioner och kejsare utan kejsarens legioner,
utan någon stående arme, utan livvakt, utan palats,
och utan någon fixerad inkomst. Om en man någonsin
hade rätt att säga att han härskade med gudomlig
rätt, så var det Muhammed, ty han hade makten utan
dess instrument och utan dess stöd." (Bosworth Smith,
"Mohammad and Mogammadanism': London 1874, sid. 92).
"Det
är omöjligt för någon som studerar den
store arabiske profetens liv och karaktär och som känner
till hur han undervisade och hur han levde, att känna någonting
annat än vördnad för denna mäktiga personlighet,
som var en av den Högstes stora budbärare. Och fastän
jag här kommer att säga saker som säkert många
av er känner till, så upplever jag själv när
jag på nytt läser om dem en ny våg av beundran
och en ny känsla av vördnad för denne store arabiske
lärare." (Annie Besant, 'The Like and Teachings of
Muhammad': Madras 1932, sid. 4). "Hans villighet att utstå
förföljelser för sin religiösa tro, den
högtstående moraliska karaktären hos de människor
som trodde på honom och såg upp till honom som sin
ledare samt storslagenheten i hans livsverk - allt talar för
hans fundamentala integritet. Antagandet att Muhammad var en
bedragare framställer fler problem än det löser.
Dessutom är ingen av världshistoriens stora personligheter
så föga uppskattad i västerlandet som Muhammad."
(-Montgomery, "Mokammad At Mecca': Oxford 1953, sid. 52).
"Muhammad,
den inspirerade mannen som grundade islam, föddes omkring
570 e.Kr. i en arabisk stam som dyrkade avgudar. Eftersom han
fötts faderlös visade han under hela sitt liv stor
medkänsla för de fattiga och behövande, änkorna
och de faderlösa, slavarna och de förtryckta. Vid
tjugo års ålder var han redan en framgångsrik
köpman och blev snart ledare för en förmögen
änkas kamelkaravaner. Vid tjugufem års ålder
blev han föreslagen äktenskap av sin arbetsgivare
som insett hans goda egenskaper. Trots att hon var femton år
äldre gifte han sig med henne, och så länge
hon levde förblev han en hängiven make.
I likhet med nästan varje stor profet före honom kände
sig Muhammad skygg då han uppmanades att tjäna som
förmedlare av Guds ord. Men ängeln befallde: "Läs".
så vitt man vet kunde Muhammad varken läsa eller
skriva, men han började diktera dessa inspirerade ord som
snart skulle revolutionera en stor del av jorden: "Det
finns bara En Gud." I alla ting var Muhammad mycket praktisk.
När hans älskade son Ibrahim dog, inträffade
en solförmörkelse och rykten uppstod snart om Guds
personliga deltagande i sorgen. På detta påstås
Muhammad ha svarat: "En solförmörkelse är
ett naturfenomen. Det är galenskap att blanda ihop något
sådant mez en människas död eller födelse".
Vid Muhammads egen död gjordes ett försök att
upphöja honom till gud, men den man som skulle komma att
bli hans administrative efterträdare satte stopp för
hysterin med ett av de noblaste talen i religionernas historia:
"Om det finns några bland er som dyrkade Muhammad,
så är han död. Men om det är Gud som ni
dyrkade, så lever Han evinnerligen." (James A. Michener,
"Islam: The Misunderstood Religion': i the Reader's Digest
(Amerikanska utgdvan), maj 1955, sid. 68-70).
"Mitt
val av Muhammad till ledare på listan över världens
mest inflytelserika personer kanske förvånar en del
läsare och ifrågasätts av andra, men han var
den enda människa i historien som var ytterst framgångsrik
både på den religiösa och på den världsliga
nivån." Michael N. Hart, 'The 100: A Ranking of the
Most Influential Persons in Distory': New York: Hart Publishing
Company 1978, Sid. 33).
