Vissa
människor frågar ständigt: "Kan vi i dag
tillämpa samma barbariska straff som användes i öknen
för så länge" sedan? Är det försvarbart
att kapa en huvs hand för fem kronor? Kan sådana
saker få äga rum i det tjugonde århundradet,
då man betraktar brottslingen som ett offer för samhället
och hävdar att denne har rätt till medicinsk behandling
i stället för straff?" Hur kommer det sig att
det tjugonde århundradet tillåter slakt på
40 000 människor i Nordafrika; oskyldiga människor,
men förbjuder den rättvisa bestraffningen av en enda
kriminell!
Ve
oss för de bedrägliga ord som så ofta döljer
sanningen !
Så långt det tjugonde seklets civilisation och dess
onda. Låt oss diskutera Islams uppfattning om brott och
straff. Brott betraktas ofta som en individuell aggressions
handling gentemot samhället. Därför är uppfattningen
om brott och straff nära sammanlänkad med en nations
uppfattning om relationerna mellan individen och samhället.
Individualistiska länder - som de västerländska
kapitaliststaterna - går för långt i heligförklarandet
av individen; de ser honom som centrum för allt socialt
liv. Sådana länder sätter tvångströja
på statens rättighet att begränsa individens
frihet. Denna attityd reflekteras i deras uppfattning om brott
och straff. De sympatiserar med de kriminella och behandlar
dem med silkesvantar därför att de är offer för
korrumperande omständigheter, psykologiska komplex och
nervösa åkommor som de inte lyckats övervinna.
Därför är sådana stater beredda att minimera
straffen tills - speciellt vid sedesförbrytelser - de inte
längre betraktas som straff.
Vid
detta stadium träder psykoanalysen in för att rättfärdiga
eller bortförklara brottet. Det måste uppmärksammas
att Freud var upphovsman till den historiska förändring
efter vilken man betraktar brottslingen som ett offer för
sexuella komplex, vilka i sin tur beror på det förtryck
av de sexuella instinkterna som utövas av samhället,
religionen, moralen och traditionen. Senare följde alla
psykoanalytiska skolor Freuds exempel, men många av dem
höll inte med honom att den sexuella energin är livets
centrum. Alla sådana skolor betraktar den kriminelle som
ett passivt kreatur, offer för de allmänna och personliga
omständigheter i vilka han växte upp. De tror på
vad som kallas "psykologisk determinism", det vill
säga att en människa inte har någon vilje- eller
handlingsfrihet i förhållande till den psykologiska
energin, vilken agerar enligt ett förutbestämt mönster.
Å
andra sidan hävdar de kommunistiska länderna att samhället
är en helig enhet mot vilken individen inte får revoltera.
Därför tillämpar sådana stater stränga
straff inberäknat dödsstraff och tortyr på individer
som revolterar mot staten.
Kommunismen
hänför förbrytelser till ekonomiska snarare än
till psykologiska orsaker - som Freud och andra psykoanalytiker
gjorde. Kommunisterna hävdar att ett samhälle som
har ekonomiskt kaos inte kan fostra till goda egenskaper. Därför
bör inte brottslingar i ett sådant samhälle
straffas. Men kan kommunisterna förklara varför brott
begås och fängelser och domstolar fortfarande är
i bruk i Ryssland där ekonomin styrs enligt teorin om absolut
jämställdhet?
Det
är inget tvivel om att både individualisterna och
kommunisterna har delvis rätt. Det är sant att de
omständigheter som omger individen har en stor inverkan
på hans konstitution och att de undermedvetna komplexen
ibland kan leda till brott. Men människan är inte
en fullständigt passiv varelse i konfrontationen med sådana
omständigheter. Psykoanalytikerna begår misstaget
att de koncentrerar sig på människans dynamiska energi
men ignorerar den kontrollerande energi som är inbyggd
i människans system. Den energi som förmår ett
barn att kontrollera sina körtlars utsöndringar och
undvika sängvätning efter en viss ålder är
samma energi som kontrollerar hans känslor och handlingar
så att han inte oavbrutet ger efter för sina vilda
passioner och plötsliga nycker.
Å
andra sidan har de ekonomiska villkoren en viss effekt på
individens känslor och handlingar. Det är sant att
hunger, genom att splittra själen och alstra hatkänslor,
kan leda till brott och moralisk korruption. Men det är
bara till hälften sant att det enbart är den ekonomiska
faktorn som påverkar människan beteende. Detta påstående
motsäges av livsvillkoren i Sovjetunionen, där man
påstår sig ha avskaffat hunger och fattigdom. Den
primära frågan är denna: innan vi avgör
huruvida en brottsling ska straffas eller inte måste vi
bestämma graden av ansvarighet för det brott han begått.
Det måste uppmärksammas att Islam tar den fråga
i beaktande när den behandlar frågor om brott och
straff. Islam utdömer aldrig straff på måfå,
inte heller verkställer den dessa utan ordentligt övervägande.
I
detta avseende bar Islam en unik teori som kombinerar det bästa
från bägge världarna: kommunisternas såväl
som individualisternas teorier. Islam håller den korrekta
rättvisebalansen och framhärdar i att undersöka
alla villkor och omständigheter som är förbundna
med brottet. I undersökningen av ett brott gör Islam
två överväganden samtidigt: brottslingens synpunkt
och samhällets, mot vilket aggressionshandlingen riktades.
I ljuset av sådana överväganden föreskriver
Islam det straff som är rättvist i enlighet med sund
logik och klokt resonemang, och det får inte påverkas
av brottsteorier eller nationella och individuella nycker.
Islam
genomför förebyggande straff vilka naturligtvis kan
verka grymma om man betraktar dem ytligt och utan ordentligt
övervägande. Men Islam utdömer inte sådana
straff om man inte är övertygad om att brottet var
oförsvarligt eller att brottslingen handlade utan något
slags tvång.
Islam
föreskriver att en tjuvs hand ska huggas av, men ett sådant
straff utdöms aldrig där det finns minsta tvivel om
att tjuven inte tvingades av hunger att begå brottet.
Islam
föreskriver att både äktenskapsförbrytaren
och äktenskapsförbryterskan ska stenas, men den tillämpar
inte sådana straff om det inte gäller gifta personer
och avgörande bevis finns genom fyra ögonvittnen,
det vill säga när två personer in flagranti
begår ett så skändligt brott.
Det
ska nämnas att Islam vidtar liknande försiktighetsmått
med alla straffåtgärder den har föreskrivit.
Detta visar sig tydligt i en regel som föreskrevs av den
tredje kalifen, Omar ibn al-Khattab, vilken anses vara en av
Islams mest prominenta lagstiftare. Omar var känd för
sin strikta tillämpning av Sharia (den islamiska lagen);
därför kan det inte påstås att han var
för mjuk i lagtolkningen. Det bör hållas i minnet
att Omar inte verkställde straffet för stöld
(avhuggning av handen) en enda gång under året av
hungersnöd, då det kunde finnas misstankar om att
hunger drev människor till stöld. Den ovannämnda
regeln illustreras bäst genom följande episod:
"Det
rapporterades till Omar att några pojkar i tjänst
hos Hatib ibn Abi Balta'a hade stulit en hon kamel från
en man av stammen Muznah. När Omar förhörde pojkarna
erkände de stölden, så Omar gav order om att
deras händer skulle huggas av. Men vid närmare eftertanke
sade han: "Vid A1lah, jag skulle hugga av deras händer
om jag inte visste att ni låter dessa pojkar slita och
svälta så till den grad att det skulle ha varit dem
tillåtet att äta det som är förbjudet för
dem.> Sedan vände han sig till deras arbetsgivare och
sade: Vid Allah, eftersom jag inte har huggit av deras händer
ska jag bestraffa dig med böter som kommer att smärta
dig, och han beordrade honom att betala hon kamelens dubbla
pris."
Denna
episod illustrerar en mycket klar och tydlig princip: straff
ska inte utmätas där det finns omständigheter
som tvingade syndaren att begå brottet. Denna princip
stöds av Profetens ord: "Straffa ej om det finns tvivel."
Om vi studerar Islams tillvägagångssätt när
den föreskriver straff kommer vi att inse att Islam i första
hand försöker göra samhället rent från
sådana förhållanden som kan inleda till brottslig
verksamhet. Efter att ha vidtagit sådana försiktighetsmått
föreskriver Islam en förebyggande och rättvis
straffåtgärd, vilken ska tillämpas på
personer som inte har något rimligt rättfärdigande
för sina brott.
Där
samhället inte har någon möjlighet att tillrättalägga
de omständigheter som kan leda till brott eller där
det finns tvivel angående brottet, ska straff inte utmätas
och den styrande ska frige brottslingen eller ådöma
honom ett milt straff (spö eller fängelse), i proportion
till hans grad av ansvarighet för brottet. Islam strävar
efter att med olika medel förhindra uppkomsten av sådana
förhållanden som kan leda till brott. Den strävar
efter att garantera en rättvis förmögenhetsfördelning.
Under Omar bin Abdul Aziz' regim lyckades man också utrota
all fattigdom. Den islamiska staten är ansvarig för
försörjningen av varje medborgare, oavsett hans religion,
ras, språk, färg och social ställning. Staten
är också skyldig att garantera alla medborgare ett
ordentligt arbete.
Om
arbeten inte finns, eller om någon är oförmögen
till arbete, ska hjälp ges från allmänna medel.
Islam omöjliggör alla tänkbara motiv till brott,
men undersöker ändå alla omständigheter
kring ett brott för att försäkra sig om - innan
straffets utfärdande - att brottslingen inte handlade under
något slags tvång när han begick brottet. Islam
erkänner sexualdriftens styrka och enträgenhet, men
vill att sexualinstinkten ska tillfredsställas på
lagligt sätt, det vill säga genom äktenskap.
Därför förordar Islam tidiga äktenskap och
ger hjälp från statskassan till dem som önskar
gifta sig men inte har råd därtill. Å andra
sidan renar Islam samhället från sådana lockelser
som kan röra upp passionerna. Den sätter också
höga ideal som tar hand om överskottsenergin och kanaliserar
den in i tjänst för samhällets bästa. Den
föredrar att se fritiden användas till försök
att komma närmare och närmare Allah. På detta
sätt utrotar Islam alla orsaker till brott. Ändå
har Islam inte bråttom att utdöma straff, såvida
inte brottslingen har ringaktat traditionerna och sjunkit till
djurnivå genom att begå äktenskapsbrott så
öppet att han ses av fyra ögonvittnen.
Det
kan sägas att de nuvarande ekonomiska, sociala och moraliska
villkoren gör det svårt för unga män att
gifta sig och att de följaktligen förleds till otukt.
Det ligger en viss sanning i det. Men när Islam verkligen
tillämpas kommer det inte att finnas några galna,
förledande lockelser som drar ner unga män i fördärvet,
och det kommer inte att finnas några Kronografiska bilder,
tidningar och sånger. Ingen upphetsande frestelse kommer
att vandra omkring på gatorna. Det kommer inte att finnas
någon fattigdom som hindrar människor från
att gifta sig. Det är då, och först då,
som människan kan avkrävas ett rättfärdigt
leverne, och som de kan vara rättfärdiga. Under sådana
förhållanden kan straff ådömas de åtalade
därför att de inte har någon ursäkt eller
försvar för sitt handlande.
Innan
den föreskriver en straffåtgärd, försöker
Islam att först och främst utplåna alla förhållanden
och orsaker som kan leda till brott. Men även efter det
att ett brott begåtts, försöker Islam avstyra
straffets verkställande om det finns några betänkligheter
angående brottet. Kan något annat system nå
upp till Islams rättvisa?
Det
är därför att vissa européer inte har
studerat realiteten i Islams uppfattning om brott och straff
som de anser att de lagar som föreskrivits av Islam är
barbariska och degraderande för den mänskliga värdigheten.
De föreställer sig felaktigt att sådana straff
- liksom de europeiska civilstraffen - kommer att tillämpas
dagligen. De inbillar sig också att det islamiska samhället
hänger sig åt dagliga förrättningar av
prygel, handavhuggning och stening. Men faktum är att sådana
avskräckande straff mycket sällan har verkställts.
Det faktum att straffet för stöld har verkställts
bara sex gånger under en period av fyrahundra år
är ett klart bevis på att sådana straff i första
hand var ämnade att verka avskräckande.
Man
bör komma ihåg att Islam, innan den ådömer
straff, har som mål att förhindra brott. Även
i de mycket sällsynta fall då dessa straff verkställdes,
kan vi vara övertygade om att de var fullt rättvisa.
Det kan inte finnas någon annan anledning till varför
vissa européer är rädda för tillämpningen
av Islams regler än att de till sin natur är kriminella
och framhärdar i att begå helt oförsvarliga
brott. Det finns också en del människor som föreställer
sig att dessa straff inte har någon praktisk betydelse.
Det är inte sant. Straffen föreskrevs i syfte att
skrämma de individer som inte har något rimligt skäl
till att begå brott men ändå känner en
stark lust till det. Hur starka deras motiv än är,
kommer straffpåföljden säkerligen att få
dem att tänka efter två gånger innan de begår
något brott. Det är sant att en del unga män
kan lida av sexuellöverbelastning, men så länge
samhället arbetar för det gemensammas bästa och
värnar om sina medborgare, har allmänheten rätt
till full säkerhet till liv och egendom.
Men
de människor som begår brott utan någon klar
orsak lämnas för den skull inte åt sitt öde.
Islam prövar alla tänkbara medel att behandla och
återställa dem till normalitet. Det är beklagligt
att en del kultiverade ungdomar och moderna jurister attackerar
Islams straffåtgärder helt enkelt därför
att de är rädda att européerna ska anklaga
dem för barbarism. Men jag är säker på
att de skulle vinna väldigt mycket på att studera
visdomen i den islamiska lagstiftningen.