Även
Fatima skulle blivit straffad
"-Du är en hycklare!"
Ståthållarens stolte son
Oskyidig tills skulden är bevisad
Umar hör dig!
De två mantlarna
Den hårdhjärtade ståthållaren
Även Fatima skulle
blivit straffad
Det
var en gång en kvinna som bodde i staden Mecka. Hon tillhörde
en respekterad och aktad familj från Makhzoom - stammen.
Hon hade stulit och stod nu som följd här av inför
straffet att få sin ena hand avhuggen. Hennes namn var
Fatima samma som profetens dotter bar.
Denna
händelse inträffade i Mecka en kort tid efter det
att staden hade överlämnat sig till profeten. Många,
många människor hade då övergått
till Islam men de var ännu inte särskilt goda muslimer,
inte heller hade de anpassat sig till de nya lagar som Islams
rättvisa krävde, vilka innebar att alla muslimer,
av hög eller låg börd, skulle behandlas lika
för vilka brott de än hade begått.
Innan
Islam uppenbarades gällde olika lagar för människor
som dessa, vilka var födda av hög börd och för
dem som var födda av låg börd. De rika var nu
väldigt oroliga för att en kvinna av hög rang
och som dessutom tillhörde deras stam nu skulle straffas
överhuvudtaget. "Hur kan det vara sal Finns det inget
sätt att rädda henne?"
Missnejet
växte mer och mer. Frågan var hur man skulle övertala
profeten att frige Fatima och låta henne slippa straffet.
De visste att det skulle vara lönlöst att be honom
att mildra ett straff som Gud hade påbjudit. Efter att
ha rådslagit bestämde de sig för att söka
hjälp hos Usama, Zayds son.
Zayd
var som ni minns profetens tjänare, som han senare adopterade
som sin son och som också var en av de fyra första
som trodde på hans budskap. Profeten älskade naturligtvis
Usama precis som han älskade Zayd och därför
hoppades familjen från Makhzoom - stammen att om Usama
talade i lugn och ro med profeten så skulle Fatima kanske
förlåtas. Usama var vid den tiden ännu bara
en ung man. Unga män är vanligen mycket engagerade
och ivriga att hävda sig och spela en viktig roll inför
de äldres ögon.
Han
känner sig därför väldigt stolt när
någon, dessutom en aktad familj från Makhzoom -
stammen, söker honom för att be om hjälp. "Usama,
sade de, du förstår säkert vår belägenhet.
Se på Fatima, en sån oskuldsfull flicka som hon
är, ska hon straffas som en vanlig tjuv? Hur skulle hon
kunna ana att ett så litet misstag skulle kosta henne
så mycket?
De
här lagarna som behandlar alla lika, hög eller låg,
är alla nya för oss. Vi kan inte lyda dem alla omedelbart.
Hur ska vi på bara några veckors tid plötsligt
kunna ändra de vanor som vi haft under hela vår livstid?
Detta är i allra högsta grad en förolämpning
mot en aktad familj som vår!"
Efter
att ha lyssnat till allt detta var Usama benägen att hålla
med dem. Det var verkligen mycket hårt att straffa henne
som vore hon vem som helst. De var av hög börd. Han
lovade att göra sitt bästa för att övertala
profeten att låta Fatima slippa lindrigare undan. "Lita
på mig, sade han, jag skall tala med profeten och göra
mitt yttersta för att rädda er och er dotter från
denna förnedring."
Usama
väntade tills han var ensam med profeten, då började
han sitt försvarstal. "Har du, åh Guds Budbärare,
hört talas om den stackars kvinnan som bär samma namn
som din dotter Fatima? Hon anklagas för stöld och
väntar nu på att straffas. Detta är sannerligen
en förskräcklig situation för vilken ung kvinna
det vara månde, men särskilt för en kvinna av
hög börd från Makhzoom - stammen. Nog kan det
väl göras ett undantag i hennes fall? Aldrig tidigare
har någon från hennes familj straffats för
ett brott."
"De
här lagarna, fortsatte Usama, är alla nya för
människorna i Mecka, de har ännu inte lärt sig
att lagen gäller lika mycket för adelsmän som
för vanligt folk. Vore det inte klokare och säkrare
att utmäta dessa straff lite i taget och härigenom
ge människorna tid till att anpassa sig och på så
sätt undvika oro och missnöje bland dessa nyomvända
muslimer?"
Under
tiden Usama talade - och det så snabbt han någonsin
kunde - hade profeten ryggen vänd mot honom. Ändå
kunde han känna profetens missnöje med hans ord och
ju mer han talade desto mer förvirrad blev han och ju mer
kände han hur fel han hade i det han sade, så när
profeten slutligen vände sig om och såg på
honom var Usama så fylld av ånger att han bara kunde
hänga med huvudet av skam.
Då
tog profeten till orda. "Usama, jag älskar dig djupt
men tänk på vad du ber mig om. Du ber mig att ge
efter och avstå från att verkställa en order
som Gud har givit mig, bara för att den anklagade tillhör
en överklassfamilj Vid det här laget låg Usama
vid profetens fötter och bad honom att be Gud förlåta
honom för hans misstag.
Samma
kväll, efter aftonbönen, ställde profeten sig
upp och höll ett tal församlingen "Allahu Akbar,
" Gud är störst", började han, "många
nationer före er har förfallit, försvagats och
slutligen gått under endast p.g.a. detta ödesdigra
misstag. När någon av hög rang begick ett brott
fick han slippa undan men när någon av enklare härkomst
begick samma brott straffade de honom. Jag svär vid den
Ende i vilkens händer mitt liv vilar, att även om
Fatima, min egen dotter, hade stulit så skulle jag ha
gett order om att hennes hand skulle huggas av."
Således
tillämpades likhet inför lagen, den principen grundlades
av profeten och den kom senare att utövas av många
av dem som styrde sina muslimska bröder genom att följa
i hans fotspår.
"-Du
är en hycklare!"
Amr
darrade av raseri. "Din dåre, din hycklare!"
Vid dessa ord tystnade församlingen och alla höll
andan av förvåning, så bestörta blev de
över denna anklagelse. Hade Amr vågat anklaga denne
nyomvände muslim för hyckleri utan att kunna bevisa
det?
Amr
Bin al- As hade varit general och var nu utnämnd till ståthållare
över Egypten. På slagfältet hade han visat sig
vara en modig man, men ibland tappade han behärskningen
och sade saker som han inte menade. Men inom Islam är hyckleri
en allvarlig synd. Att anklaga en muslim för hyckleri är
den värsta av alla förolämpningar. Det var en
skamfläck för hans goda namn och rykte.
Tystnaden
förtätades närair väntade på al-Tajibis
svar. Hans ansikte var blekt och hans röst var inte mer
än en viskning när han vände sig mot Amr. "Jag
svär vid Gud och inför dessa vittnen att sedan jag
blev muslim har jag aldrig hycklat. Jag skall varken tvätta
mitt huvud eller blotta det förrän jag nått
fram till Umar och berättat för honom om denna kränkning
som har kastats mot mig idag."
Al-Tajibi
lämnade därefter Egypten och for till Medina och efter
många dagars resa nådde han fram till al-Nabawi
- moskén, Där deltog han i bönen och bad därefter
att få träffa - Umar. Al-Tajibi berättade vad
som hänt och om den oförrätt som begåtts
mot honom av Amr och Umar lät ingen tid gå förlorad
innan han skrev ett brev.
"Oh
Amr, jag har fått höra av al-Tajibi att du har förolämpat
honom och kallat honom för hycklare inför andra människor.
Om inte två vittnen kan styrka din anklagelse att al-Tajibi
verkligen är skyldig till hyckleri då är du
skyldig till förtal. I enlighet med Islams lagar har han
rätt att straffa dig med fyrtio piskrapp.
Umar
gav brevet till sin budbärare och denne följde med
al-Tajibi tillbaka till Egypten. När de två männen
hade anlänt till moskén i Egypten väntade de
tills alla hade Samflats och även Amr var där. Då
ställde al-Tajibi sig upp och sade: "Jag ber er alla
att vittna om att vår ståthållare Amr Bin
al As, utan bevis förtalade mig genom att kalla mig hycklare
inför denna församling."
Eftersom
alla som var där hade hört denna anklagelse ställde
sig alla upp. Därefter tog al-Tajibi brevet från
Umars budbärare och räckte över det till Amrs
skrivare som läste upp det högt. När han kom
till det stycke som handlade om bestraffningen blev Amr, Amrs
skrivare och de som omgav honom mycket upprörda.
Vad
skulle hända nu? Skulle en nyligen omvänd muslim -
en enkel egyptier piska den man som var Egyptens ståthållare
och erövrare och tillika hövding från den aktade
Makhzoom - stammen?
Amrs
skrivare gick leende fram till al-Tajibi. "Min käre
broder, du vill säkert inte piska din egen ståthållare.
Du måste förstå att Amr talade av tanklöshet
i ett ögonblick dy han var upprörd, utan att mena
vad han sade. Du är visst ingen hycklare. Tillåt
oss att gottgöra dig för ditt lidande och din förödmjukelse.
Jag försäkrar dig att vi kan vara mycket generösa.
Al-Tajibi
var alltför sårad och arg för att acceptera
