Det finns ett primärt och enkelt faktum rörande religionen Islam och det sätt på vilket den verkar i människornas liv som, trots all sin enkelhet, ständigt glöms eller i grunden missförstås. På grund av nonchalans eller misslyckande med att förstå detta faktum gör man allvarliga misstag när man studerar denna religion; angående såväl dess essentiella natur som dess historiska realitet, dess nuvarande existens och dess framtid.

Somliga väntar sig, när de väl insett att Islam är uppenbarad av Gud, att den ska verka i människornas liv på ett magiskt, övernaturligt och ofattbart sätt. De väntar sig av Islam att den ska fungera utan hänsyn till människans disposition, till hennes medfödda förmågor eller till de materiella realiteterna i hennes liv. De väntar sig att Islam ska verka på samma sätt under olika stadier av mänsklighetens utveckling och i skilda omgivningar.

De upptäcker emellertid att Islam inte fungerar på detta sätt, utan att i stället begränsningarna i människans förmåga och den mänskliga existensens materiella realiteter påverkar och samverkar med den. Ibland är dessa två faktorer klart påverkade av religionen, medan de under andra perioder pekar i en riktning rakt motsatt tron: då förstärker de människornas passioner och begär, uppmuntrar deras svagheter och tillkortakommanden och hindrar dem på så sätt från att följa trons kallelse och vandra på dess väg.

De blir besvikna när de inser detta och deras tillit till allvaret och realiteten i den religiösa livsstilen förstörs. Ja, det händer att de anfäktas av tvivel på religionen som sådan. Så har en hel serie misstag uppstått ur ett enda grundläggande misstag: oförmåga att förstå Islams tro och dess väg, eller helt enkelt på grund av ringaktning för dess primära, enkla sanning.

Islams tro är en väg som Gud föreskrivit för människan. Dess förverkligande i praktiken beror på individernas egna ansträngningar inom gränserna för den mänskliga förmågan och den mänskliga existensens materiella realiteter i en given omgivning. Arbetet för dess förverkligande börjar vid den punkt då mänskligheten finner att den har de nödvändiga förutsättningarna, och den kommer att fortsätta till vägens slut inom gränserna för människans kapacitet.

En av Islams grundläggande karaktäristika är denna: den glömmer aldrig för ett ögonblick, vid någon tid eller plats, människans disposition och hennes förmågas begränsning, inte heller negligerar den de materiella realiteterna i hennes tillvaro. Ändå, på samma gång, förmår den henne vilket har hänt under olika perioder i det förflutna och alltid kan hända igen om de nödvändiga ansträngningarna görs att uppnå en högre nivå än något av människor utarbetat system någonsin kan åstadkomma. Denna punkt nås utan tvång, lätt och utan överdrifter, i en känsla av trygg förvissning.

Alla villfarelser har uppstått ur missförstånd om eller likgiltighet för Islams innersta natur; man väntar sig att mirakel ska inträffa; mirakel som i ett slag ska förändra människans natur, utan att ta någon hänsyn till hennes begränsade kapacitet och utan att beakta de materiella realiteterna i hennes omgivning.

Är inte Islam uppenbarad av Gud? Och är inte Gud omnipotent? Varför, i så fall, verkar denna tro bara inom gränserna för människans begränsade förmåga? Varför ska trons verkningar behöva påverkas av mänsklig svaghet? Varför triumferar inte alltid Islam, varför är dess anhängare inte alltid segerrika? Varför besegras Islams renhet, sublimitet och glöd emellanåt av svaghet, passioner och materiella realiteter? Varför triumferar ibland det orätta över de rättfärdiga, denna tros anhängare?

Alla dessa frågor och tvivel uppstår i första hand ur missförstånd eller likgiltighet för Islams grundläggande natur och dess verkningssätt. Naturligtvis är Gud kapabel att förändra människans natur, med hjälp av Islams religion eller genom någon annan metod. Men upphöjd vare Han har valt att skapa människan med den disposition hon har, i enlighet med Hans egen visdom. Han har valt att göra Gudomlig vägledning till frukten av ansträngningar och önskan efter den: "Men dem, som kämpa för oss, skola vi sannerligen leda på våra vägar; ja, Gud är sannerligen med dem, som göra väl." (Sura 29:69). Han väljer att låta den mänskliga naturen verka oavbrutet, utan att träda i bakgrunden eller sättas ur funktion. "Vid själen och det som fullkomnat henne, och ingivit henne både hennes syndfullhet och hennes gudaktighet! Lyckling den, som håller henne ren; Olyckting den, som begraver henne uti synd!" (Sura 91:7-10)

Han bestämde att Hans gudomligt föreskrivna väg skulle förverkligas genom människans egna ansträngningar, inom gränserna för den mänskliga kapaciteten: "Gut förändrasr förvisso icke ett folks öde, förrän det ändrar sin sinnesinriktning." "Om Gud inte drev tillbaka vissa människor med hjälp av andra, skulle jorden förvisso ha varit korrumperad." Han valde därmed att upphöja människan till den punkt av överlägsenhet som överensstämde med de ansträngningar hon gjort, de anlag hon har utnyttjat och den tålmodighet med vilken hon har mött olyckor på sin väg mot förverkligandet av den gudomligt föreskrivna vägen, och hur hon har avlägsnat det onda från sig och sin omgivning: "Tänka människorna, att de skola lämnas ifred, därför att de säga: "Vi tro" utan att prövas? Vi hava ju prövat dem, som levde före dem, och Gud skall sannerligen känna dem, som äro sannfärdiga, och han skall ock känna lögnarne." (Sura 29:1-2)

Ingen av Guds skapelser har rätt att fråga Honom upphöjd vare Han varför Han har bestämt allt detta och varför Han ville att det skulle vara just så. Ingen av Hans skapelser upphöjd vare Han! har den rättigheten, eftersom människan inte är en gud och inte har någon kunskap eller möjlighet till sådan kunskap, att ställa frågor rörande skapelsens system, det system som är immanent i varje skapad varelse. "Varför", i detta sammanhang, är en fråga som inte ställs vare sig av en seriös troende eller av en seriös ateist. Den uppriktigt troende ställer den inte därför att han är alltför respektfull gentemot Gud, vars essens, egenskaper och kvaliteter han känner, och alltför medveten om sin mänskliga fattningsförmågas begränsade natur, vilken inte är utrustad för att operera inom detta område. Den seriöse ateisten frågar inte eftersom han inte erkänner Guds existens över huvud taget. Om han erkände Guds existens skulle också han erkänna Hans upphöjdhet och innebörden av Hans gudomlighet. "Han skall ej stå till svars för vad han gör, men de skola stå till svars." (Sura 21:23) Ty Han ensam är allvetande, medveten om vad Han gör.

Detta är i stället en fråga som ställs endast av de lättsinniga; varken av en uppriktigt troende eller av en övertygad ateist. Därför bör man inte ägna den någon uppmärksamhet och den bör inte tas på allvar. Den ställs av den som är okunnig om gudomlighetens natur och egenskaper. Det enda sättet att upplysa den okunnige är, inte genom direkta svar, utan genom att förklara för honom gudomlighetens natur och egenskaper. Sedan kommer han att antingen acceptera och erkänna dem bli troende eller förneka och förkasta dem och bli ateist. Diskussionen är därmed avslutad, såvida inte tvist uppstår. Och om kontroversen leder till strid tillåts inte muslimen fortsätta med den.

Den slutsats vi i detta avseende kommer fram till är följande: att ingen av Glids skapelser - upphöjd vare Han! - har rätt att fråga varför Han har valt att skapa människan med den natur hon har; varför Han har valt att göra denna naturs verkan permanent och oavbruten; och varför Han har valt att låta den gudomligt föreskrivna vägen realiseras genom mänsklig ansträngning i stället för att tvinga igenom den på något mirakulöst sätt, med dunkla hemliga medel.

Det är emellertid en plikt för var och en av Hans skapelser att förnimma och uppmärksamma dessa fakta, och att iaktta hur de verkar i människans liv. Hon bör tolka historiens fakta i sina observationers belysning och å ena sidan förstå den historiska utvecklingslinjen och å andra sidan lära sig hur man kan möta och påverka denna utvecklingslinje. Vidare bör hon leva i vetskap om Guds visdom och makt, och inta rätt attityd gentemot detta.

Denna gudomliga väg, företrädd i sitt slutgiltiga stadium genom Islam, såsom den anförtroddes Muhammad - frid och Guds välsignelser över honom manifesterades inte på jordan, inom mänsklighetens domäner, enbart genom Guds uppenbarelse. Den får inte sin existens genom att bli predikad och proklamerad för människorna. Den sätts inte i stånd genom gudomligt tvång på samma sätt som Gud genomdriver sin vilja i fråga om himlavalvets ordning och planeternas rotation. Den får sitt förverkligande genom en grupp människor som åtar sig den uppgiften, som i fullständig tre på den anstränger sig att bringa sina liv i så fullständig överensstämmelse med den som möjligt, som försöker ingjuta den också i andra människors hjärtan och liv; som strävar mot detta mål med alla sina resurser. De kämpar mot mänskliga svagheter och passioner inom sig själva, de kämpar mot dessa vilkas svagheter och passioner förmår dem att motstå gudomlig vägledning. I förverkligandet av den gudomliga vägen uppnår de därmed den punkt som gjorts möjlig genom den sanna mänskliga naturens potential och inom givna materiella realiteter. De utgår ifrån människan som hon är och negligerar inte hennes verkliga tillstånd och behov på vandringen genom de olika stadierna på den gudomligt föreskrivna vägen. Dessa människor kommer att triumfera över sina egna själar och stundtals även över andras, i förhållande till de ansträngningar de gör och de medel de väljer för kampen, passande för tidens omständigheter och behov. Mer viktigt för utgången av kampen - seger eller nederlag är emellertid i vilken grad de uppriktigt, i sig själva, företräder denna väg, och är i stånd att ge den praktiskt uttryck i sitt personliga uppträdande.

Detta är Islams naturmach dess sätt att verka. Detta är dess handlingsplan och dess metod. Detta är den sanning som Gud ville lära den muslimska staten när han sade: "Gud ändrar förvisso inte ett folks öde förrän det ändrar sin sinnesinriktning." och: "Om Gud inte drev tillbaka vissa människor med hjälp av andra, skulle jorden sannerligen ha varit korrumperad." och: "Men de som kämpa för oss, skola vi sannerligen leda på våra vägar; ja, Gud är sannerligen med dem, som göra väl."

Detta är den sanning som Gud ville lära muslimerna i slaget vid Uhud när de i vissa moment av slaget misslyckades med att inbördes upprätthålla trons sanna anda. De negligerade eller glömde den primära sanningen och inbillade sig att seger var en oundviklig konsekvens bara av det faktum att de var muslimer. Gud - upphöjd vare Han! - sade till dem: "Skolen I, när en hemsökelse hemsöker eder, sedan I själva åstadkommit en dubbelt så svår, säga: "Vadan kommer detta?" Säg: "Detta kommer från eder själva; Gud är förvisso allsmäktig." (Sura 3:159) Han sade också till dem: "Gud har ju hållit sitt löfte till eder, då I nedhöggen dem på Hans tillskyndelse, tills I visaden eder fega och tvistaden med varandra om befallningen och bleven olydiga, sedan Han visat eder vad I önskaden. Bland eder fanns den, som önskade sig detta livet, ock bland eder fanns ock den, som önskade sig det tillkommande Sedan vände Han eder bort från dem för att pröva eder -" (Sura 3:145-146).

Muslimerna lärde sig denna sanning i slaget vid Uhud, inte genom förebråelser, utan med blod och uppoffringar. De fick betala ett högt pris: nederlag efter seger; förlust i stället fler krigsbyte; skador som inte lämnade någon odrabbad; många blev martyrer, bland dem Hanza, den främste av alla martyrer må Gud vara nöjd med honom! Och, värre och allvarligare än detta för hela den muslimska staten: Guds Profet frid och Guds välsignelser över honom skadades, ett slag riktades mot hans ädla huvud, en tand i hans mun gick sönder. Han föll på sidan i den grop som hade grävts av Abu Amr, Quraysh onde bundsförvant, som en fälla för muslimerna då polyteisterna jagade dem. Han var ensam med några få av sina följeslagare vilka en efter en dödades när de försvarade honom. En av dem, Abu Dajana, skyddade honom med sin rygg mot polyteisternas pilar. En pilspets träffade Abu Dajana i ryggen, men han rörde sig inte förrän de troende återvände från sin flykt, för att få en hård och bitter lektion!

Det står sålunda klart, att förverkligandet av den gudomliga vägen har lämnats at människornas egna ansträngningar. Det faktum att den får sitt förverkligande genom medel som ligger inom den mänskliga förmågan renar människans själ och reformerar människans liv. Vi säger detta inte för att ge en orsak till varför Gud velat bestämma sakernas tillstånd på det sätt Han gjort, utan bara för att peka på en praktisk observation av de effekter arbetet för Hans vilja får på de troendes liv.

Trons sanning kommer inte att vara fullt uppenbar förrän människor tar strid för dess skull; en strid mot deras ovillighet och deras motstånd, en strid som förflyttar dem från detta tillstånd till Islams och sanningens värdighet. En strid med ord, genom propagerande, förklaring, tillbakavisande av det falska och låga med ett ord av den sanning som proklamerats av Islam. En strid också i fysisk bemärkelse för att avlägsna hinder från den rätta vägen när denna hemsöks av brutalt tvång och öppet våld. I denna strid kommer svårigheter och uppoffringar att vara oräkneliga, och tålmodighet och ståndaktighet kommer att vara nödvändiga. Även i segerrika tider kommer tålmodighet att behövas: då är det kanske svårare. På detta sätt blir man ståndaktig och orubblig och fortsätter på trons väg rättfärdigt och utan tvekan.

Denna kamp är nödvändig för individen eftersom han kämpar mot sig själv i det han kämpar mot andra människor, och genom den öppnas horisonter för honom i tron vilka aldrig skulle öppnas för honom om han satt orörlig i vila. Han upptäcker saker om människor och livet som han inte skulle upptäcka på något annat sätt. Hans själ, hans fantasi, hans vanor, hans natur, hans reaktioner och gensvar alla för det honom till en utvecklingspunkt som han inte skulle ha uppnått utan denna hårda och bittra erfarenhet.

Detta, bland annat är betydelsen av Guds ord: "Om Gud inte hade drivit tillbaka vissa människor med hjälp av andra, skulle jorden sannerligen ha varit korrumperad." Den första att bli korrumperad är människans själ, genom att stagnation överväldigar anden, försvagar viljan och paralyserar den. Då är hela livet utsatt för stagnation, eller fungerar bara inom passionernas sfär, så som sker i de nationer som lever i överflöd.

Också detta är en del av den natur i vilken Gud skapade människan. Han lät denna naturs bibehållande och välfärd vara beroende av kampen för att i människans liv upprätta den gudomliga vägen, genom mänsklig ansträngning och inom gränserna för den mänskliga kapaciteten.

Vidare är denna kamp och dess prövningar det praktiska medlet för att rena samhället efter den inledande reningen av den individuella själen och att befria det från de lata och från hycklarna, från de vekhjärtade och tvehågsna, från de med svag karaktär, från skojarna och från bedragarna. Detta är den sanning som Gud vill lära muslimerna när Han utsätter dem för prövningar och test. Det är först då som själens gömslen blir avslöjade, och leden upprättas bortom prövningarnas slägga, erfarenhetens möda och lidandets bitterhet.

Detta är den sanning som Gud ville lära muslimerna efter slaget vid Uhud, när Han sade till svar på muslimernas fråga "Hur kommer detta sig?": "Säg: Detta kommer ifrån eder själva." Sedan fortsätter Han: "Och vad som drabbade eder den dag, då de båda skarorna möttes, skedde på Guds tillskyndelse och för att han skulle känna de rättrogna och för att han skulle känna dem, som voro tvehågsna." (Sura 3:160). "Gud är ej den, som lämnar de rättrogna i det tillstånd, i vilket I befinnen eder, förrän han skilt den dålige från den gode." (Sura 3:173). "Och det för att Gud må känna dem, som tro, och skaffa sig trosvittnen bland eder ja, Gud älskar ej de orättfärdiga Och för att Gud må rena dem, som tro, och förgöra de otrogna." (Sura 3:134-135).

Allt detta befästes i deras sinnen, medan på samma gång deras olycka var orsakad av tillkortakommanden i fråga om att tillämpa trons fullständiga mening i sina tankar och handlingar under slaget. Slutligen blev det till nytta för dem, genom Guds nåd och förlåtelse av deras fel, och därför att dess konsekvenser blev en läxa för dem, och ett medel för att rena dem själva och sina led.

Med avseende på trons sanna natur och dess sätt att verka, måste vi, till de anmärkningar som redan gjorts, foga en supplementär observation.

Det faktum att förverkligandet av denna gudomligt föreskrivna väg beror på människans ansträngningar, inom gränserna för hennes kapacitet och de materiella realiteterna i människans liv vid olika utvecklingsstadier och i olika omgivningar, innebär inte att människan är slutgiltigt och definitivt oberoende i detta avseende, eller att hon är avskuren från den gudomliga viljan och planerandet att hon är avskuren från Guds bistånd. Nej, att se på saken så, skulle vara en fundamental motsägelse mot Islams sätt att tänka.

Vi har redan påpekat att Gud den Allmäktige hjälper den som kämpar för rätt väglednings skull. "Men dem, som kämpa för oss, skola vi sannerligen leda på våra vägar; ja, Gud är sannerligen med dem, som göra väl." (Sura 29:69) "Gud förändrar förvisso icke ett folks öde, förrän det ändrar sin sinnesinriktning." (Sura 13:12)

Dessa två citat visar oss på relationen mellan mänskliga ansträngningar och den hjälp Gud ger mänskligheten; genom denna hjälp kan människan uppnå det goda, rätt vägledning och den rättfärdighet efter vilken de strävar.

Ytterst är de Guds vilja som är utslagsgivande, och utan den kan människan inte uppnå någonting på egen hand. Hans vilja kommer emellertid att hjälpa de som känner dess sätt att verka, som ber om dess hjälp och söker uppnå Guds behag.

Trots allt detta, är det gudomlig predestination som bestämmer över mänskliga varelser och händelser, och prövningar, tillsammans med deras nytta för de rättfärdiga, sker i enlighet med den. Efter slaget vid Uhud förklarar sålunda Gud den Allsmäktige för muslimerna orsakerna till seger respektive nederlag. Han visar också på den gudomliga visheten bakom prövningar och bakom både seger och nederlag. "Gud har ju hållit sitt löfte till eder, då I nedhöggen dem på hans tillskyndelse, tills I visaden eder fega och tvistaden med varandra om befallningen och bleven olydiga, sedan han visat eder vad I önskaden. Bland eder fanns den, som önskade sig detta livet, och bland eder fanns ock den, som önskade sig det tillkommande. Sedan vände han eder bort från dem för att pröva eder -"

Hans syfte var också att visa för dem Sin vittomfattande väg, Sin oemotsägliga vilja och Sin absoluta makt bakom alla skeenden. "Om något slag drabbar eder, så har ett lika svårt slag drabbat människorna förut; dessa dagar utskifta vi bland människorna, och det för att Gud må känna dem, som tro, och skaffa sig trosvittnen bland eder - ja, Gud älskar ej de orättfärdiga Och för att Gud må rena dem, som tro, och förgöra de otrogna." (Sura 3:134-135)

Det är alltså, sist och slutligen, planen, viljan, Guds påbud som ligger till grund för verkställandet av den plan Han har bakom alla skeenden. Detta är en sak som ingen kan fråga Gud den Allsmäktige om, och den är trons största sanning. Om inte det blir fast rotat i själen, är tron inte fullständig. Detta är den komplementära anmärkning vi ansåg vara nödvändig att tillägga till detta kapitel. Den muslim vars hjärta instinktivt känner trons natur kommer inte att finna någon motsägelse här; någon sådan finns heller inte i Guds bok.

En väg för mänskligheten
En unik och självständig väg  
En enkel väg  
En effektiv väg  
Människans naturliga potential  
Erfarenhetens tillgångar  
Djupa spar  
Slutligen

---