Erfarenheternas tillgångar

När Islam först uppenbarades för mänskligheten, hade den som enda resurs för att möta den rådande situationens utmaning bara den tillgång som människans innersta, oföränderliga natur, hennes fitra, utgjorde. Den stod på Islams sida, trots de många århundraden av okunnighet som hade runnit förbi och staplat upp sina skärvor som en mur mot Islam. Människans sanna natur, fitra, var ändå i stånd att frigöra sig och dess svar på Islam var nog för att sopa undan okunnighetens spillror.

Denna första tid var en fantastisk period, en höjdpunkt, en enastående generation människor, en lysande ledstjärna. Den var påbjuden av Gud för att detta unika levnadsmönster skulle materialiseras i det verkliga livet och senare kunna stå som förebild i återupprättandet av detta livsmönster inom gränserna för mänsklig kapacitet.

Denna period var inte en naturlig produkt av sin omgivning, utan frukten av den återuppväckta mänskliga potentialen när den fann vägen, ledarskapet, vägledningen och incitamentet till att omsätta den i handling och driva den framåt.

Emellertid var mänskligheten som helhet ännu inte beredd att för någon längre tid förbli på den höga nivå som denna utvalda grupp människor hade uppnått. När Islam spreds över världen med en så häpnadsväckande hastighet som den gjorde utan motstycke i historien - och massorna antog Guds religion; när det islamiska samhällets stora massa inte längre fick den djupa, kontinuerliga träning som den första utvalda gruppen hade fått då började trycket av spillrorna från okunnighetens dagar, som hade överlevt bland de massor som bekänt sig till Islam, att rasera hela samhällskroppen och dra ner den från dess upphöjda nivå. Bara ett stort språng hade kunnat lyfta samhället upp till dessa höjder, det språng som gjordes av den utvalda grupp som hade fått en unik, djup och fortlöpande träning, en träning som hade mobiliserat den mänskliga naturens egna resurser och frigjort dem i rätt riktning.

Den islamiska nationen befann sig alltså under sina ettusen år inte alltid på den mest upphöjda nivån, utan på skiftande nivåer; alla dock högre än andra nationer i världen. Andra nationer sökte hjälp från den, vilket historien kan vittna om, om den är ärlig. Men hur sällsynt är inte ärlig historia!

Detta unika språng framåt i mänsklighetens historia, och de höga nivåer som bibehölls i ettusen år därefter, var inte förgäves. Det gick heller inte förlorat för världen, ty det lämnade efter sig en annorlunda värld än den första gången hade mött.

Mänskligheten är en sammanhängande enhet som spänner över en lång tidsperiod, och mänsklighetens kropp är en vital organism som drar nytta av sitt erfarenhetsförråd och som ackumulerar kunskaper. Dessa resurser, hur väl de än överskuggas av mörker och blindhet, förblev immanenta och bestående, och cirkulerade genom mänsklighetens kropp.

Om Islams kallelse till en början bara hade den sanna mänskliga naturens potential att möta och utmana den rådande situationen med (förutom den tillgång som utgjordes av de budskap som tidigare hade sänts till vissa nationer, i stället för till hela mänskligheten, som Islam), har den i dag till sitt förfogande inte bara denna potential utan också de resurser som uppväcktes av Islams första våg dessa som trodde på Islam, levde under dess styre och var påverkade av den. På samma sätt gjorde den slut på de bittra erfarenheter som mänskligheten samlat på sig i den ödemark de befunnit sig i sin isolation från Gud.

De principer, idéer, värderingar, kriterier och system som mötte Islam i början när denna bara hade människans fitra att lita till, fördömde och motstod till det yttersta den nya tron. Sedan etablerade sig Islams principer, idéer, värderingar, kriterier, system och institutioner, hos en grupp människor. Därifrån etablerade de sig i hela den islamiska världen, på skilda nivåer, under ytterligare en period. Slutligen blev de kända för nästan hela mänskligheten och har nu varit det under mer än trettonhundra år. Dessa principer har varit kända som en utopi, ett hopp, även om de inte har praktiserats och människorna inte erfarit dess hängivenhet.

Under dessa trettonhundra år har alltså Islams uppfattningar inte varit främmande för mänskligheten som de var då Islam först förkunnades. De har inte förefallit var motstridiga mot människans känslor och vanor, som de tidigare hade gjort. Det är sant att mänskligheten inte kände för dem på samma sätt som den först utvalda muslimska gruppen gjort under sin enastående period. Det är också sant att när man under olika tider försökte tillämpa några av dessa principer, inklusive under den moderna tiden, misslyckades man med att fånga deras anda och att tillämpa dem i enlighet med den. Det är sant att man fortfarande stapplar när försöker stiga mot den höjdpunkt som de tidiga muslimerna uppnådde med ett enda språng.

Trots allt detta är mänskligheten som helhet, från intellektuell synpunkt, närmare att upptäcka den sanna och verkliga essensen i denna gudomligt föreskrivna väg, och att bli i stånd att följa den, än den var när Islam först uppenbarades.

Specifika exempel kommer att klargöra denna punkt. Vi ska bara välja några, utan att behandla dem i detalj. Detta av två orsaker: för det första så vill vi i detta arbete bara helt kort visa på de element som ingår i det omfattande ämne som är den islamiska tron. För det andra så är de djupa spår som Islams första våg satte i hela mänsklighetens liv och i världens alla delar för talrika, signifikativa och omfattande för att behandlas av en enda författare i ett enda arbete. Dessa spår har sjunkit djupt in i mänsklighetens liv alltsedan den avlägsna period då den först uppenbarades och praktiserades. Islams principer har satt sina spår i hela mänsklighetens existens i bred skala på ett sätt som ännu inte är fullt uppenbart för den som betraktar historien.

Man kan sammanfattningsvis säga att detta universella fenomen som manifesterade sig på jorden, nämligen Islam, inte lämnade en enda aspekt av det mänskliga livet obeaktad, och även om dess influens kan skifta i grad och intensitet, kan dess effekters realitet inte betvivlas. Varenda en av de stora rörelserna i historien härleder sig, direkt eller indirekt, ur denna viktiga händelse; eller, för att vara mer precis, från detta vittorkfattande, universella fenomen.

Den religiösa reformation som genomfördes av Luther och Calvin i Europa; den renässans från vilken européerna än i dag tar sin näring; raserandet av feodalsystemet och frigörelsen från aristokratstyret; de rörelser för jämställdhet och mänskliga rättigheter som tog sig uttryck i Magna Carta i England och i den franska revolutionen; den experimentella metod som Europas vetenskapliga ryktbarhet är baserad på alla dessa fenomen, som är allmänt accepterade som de största framstegen i historien, härleder sig från den stora islamiska vågen och är fundamentalt och djupt influerade av den.

Dr. Ahmad Amin skriver i sin bok "Islams gryning":
"Bland de kristna uppstod rörelser som bar spår av islamisk påverkan, bland dem fanns under det åttonde århundradet efter Kristus (andra/tredje århundradet efter Hijra) den rörelse som uppstod i Septimania. Denna rörelse förkastade syndabekännelse inför präster, hävdande att människan ska vädja till Gud enbart och ingen annan om förlåtelse för sina missgärningar. Islam har varken präster, munkar eller rabbiner, och den erkänner självklart inte syndabekännelsen."

"På samma sätt uppstod en rörelse för förstörande av religiösa bilder och statyer (Iconodasterna). Under åttonde och nionde århundradet e. Kr. (tredje och fjärde århundradet efter Hijra) bildades en kristen sekt som förkastade heligförklarande av bilder och statyer. Den romerske kejsaren Leo III utfärdade år 726 e. Kr. ett förbud mot att dyrka bilder och statyer, och en annan kejsare förklarade år 730 e. Kr. sådan dyrkan vara avguderi. ConstantinV och Leo IV motsatte sig likaså statydyrkan, medan påvarna Gregorius II och III, Germanius, patriarken i Konstantinopel samt kejsarinnan Irene stödde det. En bitter kamp utspelades mellan dessa två fraktioner, med detaljer som vi inte kan relatera här. Vi vill bara peka på att vissa historiker anser att kraven på förstörande av bilder och statyer har influerats av Islam. Det sägs att Claudius, biskopen av Turenne (vald 828 e. Kr./213 efter Hijra) som brände bilder och kors samt förbjöd dyrkan av dem i sitt stift, var född och uppvuxen i det islamiska Andalusien."

"Det fanns också en grupp kristna som vägrade acceptera uppfattningen om treenighet på ett mer eller mindre monoteistiskt sätt och förnekade Kristi gudomlighet."

När korstågens barbariska arméer återvände från den islamiska Östern unders det elfte århundradet e. Kr. förde de med sig tillbaka en bild av livet i det islamiska samhället. Tråtts alla avsteg som hade gjorts i det samhället, var den allt överskuggande karaktäristika som genomsyrade den bilden i kontrast till korsfararnas barbariska länder enheten i den lag som både de styrande och folket i de islamiska områdena erkände, och vilken inte härrörde sig från någon aristokrats eller feodalherres vilja, som fallet var i Europa.

Där fanns också personlig frihet i valet av arbete och bostad; privat ägande och fri handelsutövning; frånvaro av ärftlig maktstruktur och möjlighet för individen att genom eget arbete och egna ansträngningar när som helst höja sig till en högre position i samhället. Europén, som levt under feodalsystemet, hade aldrig tidigare bevittnat dessa för honom nästan otroliga saker, slav som han var vid jorden, med hans herres vilja som enda lag och sin klasstillhörighet bestämd genom ärftlighet.

Så kom det sig i förening med andra ekonomiska faktorer i det europeiska samhället att rop började höjas som gradvis raserade feodalsystemet och proklamerade individens frigörelse från livegenskap vid jorden, om än inte från andra band, och även om det europeiska samhället inte lyftes upp till det islamiska samhällets nivå.

Från universiteten i Andalusien; genom påverkan från den islamiska civilisationen, vilken hade blivit en internationell civilisation; från de europeiska översättningarna av den islamiska lagstiftningen uppstod den europeiska renässansen under det fjortonde århundradet och påföljande perioder. Också den nya vetenskapliga rörelsen, speciellt den experimentella metoden, växte fram.

Brifeld säger i sin bok "The Making of Humanity": "vetenskapen var den arabiska civilisationens ((Det bör observeras att västerländska författare är angelägna att kalla den islamiska civilisationen "den arabiska civilisationen". Detta görs avsiktligen, eftersom namnet "Islam" ar dem motbjudande och de vill begränsa Islam till araberna. Islams räckvidd är emellertid mycket större. De vill uppamma rashat inom de muslimska nationerna. )) viktigaste bidrag till den moderna världen, men dess frukter mognade långsamt. Det snille som utvecklades i den arabiska civilisationen i Spanien började inte blomstra förrän många sekler efter det att den civilisationen hade försvunnit bakom mörka moln, och det var inte vetenskapen enbart som återuppväckte Europa. Många andra effekter av den islamiska civilisationen spred sina ljusstrålar över Europa. Även om det inte finns någon särskild aspekt av den europeiska blomstringen vars ursprung med säkerhet kan fastställas vara influenser från den islamiska kulturen, finner man dessa influenser vara mest utpräglade och signifikativa inom det fält som har utformat den moderna världen med dess varaktiga och särpräglade makt; nämligen naturvetenskapen och andan av vetenskaplig undersökning."

Han fortsätter med att säga:

"Vår vetenskap har araberna att tacka för, inte förbluffande upptäckter eller originella teorier, utan någonting mycket viktigare själva dess existens. Den gamla världen var, som vi har sett, en värld i vilken vetenskapen inte existerade. Astronomi och matematik var för grekerna främmande vetenskaper som importerades från utlandet; lånades från andra och aldrig acklimatiserades, även om de blandades in i den grekiska kulturen. Grekerna kodifierade de vetenskapliga lagarna och utarbetade teorier. Men metoderna för samvetsgrann undersökning, insamling och bearbetning av positiva data, det analytiska närmandet till vetenskapen, precis och fortlöpande observation, experimentell undersökning allt detta var i grunden främmande för den grekiska mentaliteten. Det som vi kallar "vetenskapa" uppkom i Europa som ett resultat av en ny forskarlusta; outforskade och fräscha alléer av experiment och observationer lockade, och som ett resultat av matematikens utveckling till en nivå som var okänd för grekerna... Denna anda och dessa forskningsmetoder importerade araberna till den europeiska världen." Innan dess säger han:

"Roger Bacon studerade arabiska och arabisk vetenskap vid Oxford för efterträdarna till de arabiska vetenskapsmännen i Andalusien. Varken Roger Bacon eller hans namne Francis Bacon som kom efter honom kan med någon rätt sägas ha uppfunnit den experimentella metoden. Roger Bacon var bara en av överförarna av den muslimska vetenskapen och metodologin till det kristna Europa. Han tröttnade aldrig på att förklara för sina samtida att det enda sättet att erhålla sann kunskap var att lära det arabiska språket och de arabiska vetenskaperna. Diskussionen rörande vem som uppfann den experimentella metoden är ett exempel på den förvanskning som skett angående den europeiska civilisationens ursprung. Arabernas metod hade spritt sig vida under Bacon's tid, och överallt i Europa var människor angelägna att lära sig den."

Varifrån fick Roger Bacon sin insikt i vetenskaperna? Från de islamiska universiteten i Andalusien. Den femte delen av hans bok "Cepus Majus", som ägnas en diskussion om optik, är i själva verket en kopia av Ibn Haytham's "Al-Manazir".

Dreyber, professor vid Ncw York's universitet, säger i sin bok "The Struggle between Religion and Sciencey.

"Muslimska vetenskapsmän blev medvetna om att intellektuella, teoretiska metoder inte ledde till någon framgång, och att hoppet om att finna sanningen måste vara sammankopplat med observation av händelser. Sålunda kom parollen i deras forskning att bli den experimentella metoden och det praktiska resultatet av förnuft/varseblivning."

"Resultaten av denna vetenskapliga rörelse visar sig tydligt i den fantastiska industriella utvecklingen under dess era. Vi blir förbluffade av att se i deras nedteckningar vetenskapliga teorier som vi trodde var produkter av vår egen tid. Bland dessa finner vi läran om organiska varelsers utveckling, vilken betraktas som en modern lära, och som undervisades i de muslimska skolorna. De hade utvecklat denna teori längre än vi har gjort och tillämpade den på fasta kroppar och mineraler. (Detta och liknande uttalanden måste läsas med reservation; de har gjorts av västerländska författare som gör en rättvisegest gentemot Islam och islamisk uppfattning. Utvecklingsteorin som den framställdes av Darwin och Wallace skiljer sig från det som muslimernas vetenskapliga undersökningar resulterade i. De muslimska vetenskapsmännen flydde inte från kyrkan och kyrkans gud. Muslimska vetenskapsmän iakttog graderingen av skapelsens stadier. De började med växtrikets lägsta möjliga stadium. Växtrikets graderingar övergick i det lägsta stadiet av djurliv, och på så sätt utvecklades livet. Allt detta tillskrev de Guds vilja och aktivitet. Darwin ville emellertid förneka varje inblandning av något övernaturligt inslag i evolutionen. Detta berodde på att han var på flykt från kyrkan och kyrkans gud i vars namn vetenskap och vetenskaplig undersökning förföljdes. I kontrast till detta var muslimernas undersökningar inte befläckade av någon nedvärdering av människan, som berövade henne varje andligt inslag och de upptäckte inte heller åt henne något djuriskt ursprung. Den islamiska teorin fastställer klart att människan skapades självständigt. Om människan befinner sig på de levande varelsernas högsta nivå med avseende på lemmarnas utformning och hennes intellektuella och andliga kapacitet, så är det för att Gud den Allsmäktige skapade henne så, liksom Han skapat varje varelse på just den nivå den befinner sig. Där finns alltså stora skillnader i teorins bas, även om muslimerna var de första att framlägga den. De tillämpade kemi i medicin, och gjorde sådana framsteg i mekanik att de kunde definiera gravitationens lagar. I teorierna om ljuset och synen var de i stånd att ändra grekernas uppfattning att synen uppkommer genom strålning ut från ögat till objektet; muslimerna fastställde att förhållandet var det motsatta. De kände till att strålarna återkastades och bröts. Hasan ibn al-Haytham upptäckte regnbågen följd av ljusstrålar på sin väg genom atmosfären, och bevisade på samma gång att vi ser solen och månen innan de verkligen uppenbarar sig på horisonten, och att vi fortfarande kan se dem en kort stund efter det att de har gått ner."

Vi måste nöja oss med dessa exempel på influenser från Islam på mänsklighetens liv och historia, och på de stora rörelserna i världshistorien Exemplen är avsedda enbart som indikatorer på den stora mångfasetterade sanning som vi så ofta glömmer. När vi tar vår samtida civilisations struktur i betraktande inbillar vi oss i vår enfald och okunnighet att vi inte har någon del i den, att vi inte haft något inflytande på den; att den är något större än vi och vår historia. Till och med vår egen historia är okänd för oss; vi hör detta från våra fiender, vars enda önskan är att fylla våra hjärtan med misströstan om möjligheten till ett islamiskt liv, ett liv i samklang med Islams väg. De drar fördelar ur vår misströstan, eftersom den skyddar dem från en attack från vår sida; en attack i syfte att återta ledarskapet i världen. Vad är det som fattas oss när vi absorberar det de säger, och sedan repeterar det som papegojor och apor?

Det är inte vårt ämne här. Vi har enbart för avsikt att peka på de djupa spår som den första islamiska vågen satte och som är välkända för mänskligheten. Mänskligheten är också i dag bättre rustad att förstå och inse detta, vilket utgör den nya resursen, förutom den som redan tidigare existerat människans fitra, hennes ursprungliga, oföränderliga och sanna natur.