Det kan då invändas: "Men mänskligheten kommer inte att framhärda länge på denna unika och upphöjda väg. En grupp eller ett samhälle som under en period tillämpat den, kommer sedan att överge den och mänskligheten vänder sig åter mot andra vägar som, emedan de inte strävar mot samma höjder, inte tvingar människan till så hårda ansträngningar."

Vid första anblicken verkar denna invändning vara logisk. Många författare har försökt ingjuta denna ide i folkets sinnen, försökt övertyga dem om att Islams väg är opraktisk och orealistisk; att den är mer än den mänskliga naturen orkar med under mer än en viss tid; att den bara är en idealistisk uppmaning att sträcka sig efter ouppnåbara horisonter. De har haft en slug baktanke med detta: att sprida misströstan om möjligheten att realisera tron; att rekonstruera livet i enlighet med Islams väg, och att hindra de ansträngningar som görs i den riktningen. Dessa baksluga människor har i den oordning som började med mordet på Uthman, den påföljande konflikten mellan Ali och Muawiya samt dithörande händelser, funnit en fruktbar jord för försöken att bevisa sitt nedriga påstående, ibland underförstått och ibland uttalat, allt efter omständigheterna.

De hjälps oavsiktligen i detta syfte av de uppriktigt troende som störs av det faktum att dessa händelser stoppade upp Islams utbredning under denna ärorika period i historien. Man avvek också från den uppfattning om styrelseskick som rådde unter Profetens tid frid och Guds välsignelser över honom - och under hans två första efterträdares tid. Likaså avvek i fortsättningen uppträdandet hos vissa ledare från det uppträdande som Islams normer föreskriver. På grund av deras utpräglade känslighet i detta avseende, föreställer de sig att alla former av islamiskt framåtskridande upphörde efter denna korta period i kalifatets historia. De framlägger den åsikt med yttersta uppriktighet och utgående från sin beundran för de moraliska höjder som uppnåddes av Profeten och de Rätt Vägledda kaliferna.

Hela saken kräver emellertid en noggrann omprövning, med särskild uppmärksamhet riktad mot de mänskliga faktorer som var inblandade. Trons natur måste inses, och dess metod för att över en lång period vägleda mänsklighetens steg, i olika omgivningar och omständigheter.

Först och främst är det lögn att Islam påtvingar människans själ ansträngningar hårdare än hon är i stånd att utstå för mer än en kort tid. Den är i sanning en upphöjd väg. Men den är på samma gång en naturlig väg, och den kapitalresurs på vilken den litar och vilken den spenderar är inget mindre än människans grundnatur. Dess utmärkande egenskap är att den från första början vet hur man får tillgång till detta kapital.

Islam är från början i stånd att finna vägen till människornas själ. Den vet hur man träder in, och den gör så, mjukt. Den känner den mänskliga själens styrka och kapacitet, och den överskrider aldrig dessa. Den vet dess behov och krav, och tillfredsställer dem. Den känner också dess rena, konstruktiva potential, och sätter den i arbete för positiva mål.

Trots all dess sublimitet och upphöjdhet, är den en väg som är nödvändig för människan, för människan som lever här i denna värld. Den tar hänsyn till människans natur med alla dess beståndsdelar, och även till människans sammansättning. När själen är ett med dess sanna natur, när dess krav och behov är uppfyllda, när dess konstruktiva kapaciteter frigörs, då kommer den att med lätthet och utan tvång flöda i naturlig harmoni med livet, den kommer att resa sig till den höjdpunkt som föreskrivits den. På den långa vägen mot detta mål, finner den lättnad, trygghet och förtröstan.

De som tvivlar och utsår tvivel angående möjligheten att förverkliga Islams väg förskräcks av dess moralitet, av elementen av moralisk renhet. De skräms av denna morals förpliktelser, och föreställer sig att de är fjättrar som hindrar människan från att sträva efter det hon önskar, det som hennes naturliga instinkter driver henne mot.

Detta är en illusion som har sin grund i ett missförstånd angående den islamiska trons essentiella natur.

Islams moral består inte av rätt och slätt en samling fjättrar, hinder och förbud. De är i grunden konstruktiva och positiva krafter, de förstärker motivationen till en kontinuerlig utveckling och till självförverkligande under denna utvecklingsprocess. Denna utveckling karaktäriseras emellertid av fullständig renhet.

Positivism och aktivitet har en moralisk aspekt i Islam. Lättja och negativism är omoral, eftersom de motsäger syftet med den mänskliga existensen, det vill säga att vara Guds viceregent på jorden, och inte är den positiva konstruktivitet som Gud har föreskrivit människan.

Strävan efter förverkligande av det goda och bekämpande av det onda är en moralisk sak, under vilken fundamentala egenskaper i den mänskliga karaktären frigörs. Enligt Island representerar Lydnaden inför Gud denna moraliska aspekt på ett upphöjt sätt.

När vi ser på de moraliska aspekterna, vilka kan tyckas vara band och fjättrar, finner vi att de i verkligheten är aspekter av rörelse, frigörelse och vitalitet. Låt oss ta som exempel förbudet mot att ägna sig åt illegitima sexuella förbindelser. Det verkar vara en boja och ett hinder. Men i själva verket betyder det en frigörelse från slaveri under dessa passioner, och en upphöjelse av den mänskliga viljan, så att hängivenheten åt dessa passioner kan hållas inom de gränser för anständighet som Islam satt, och inom den sfär av legitim njutning som slagits fast av Gud.

Ett annat exempel är den moraliska plikten att utföra goda gärningar. Den tycks vara en börda för individen, en börda som hindrar henne från att själv njuta av allt det hon har och därigenom även kunna påverka andra. I verkligheten är det emellertid en frigörelse från lystenhet och en triumf över girigheten, en utvidgning av medvetenheten om det allmännas bästa, som inte begränsar sig till den individuella sfären. Det är alltså en frigörelse, ett frisläppande.

Vi har inte plats att ge fler exempel. Dessa får räcka för att ge en ide om den sanna naturen i de moraliska "band" som finns på den islamiska vägen. Islam betraktar synder och ogärningar som band och fjättrar vilka binder människans själ, tynger ner den och drar den ner i avgrunden. Islam räknar frigörelse från banden av låga begär som sann frigörelse, och hela dess moralsystem är baserat på denna grund.

Detta därför att den betraktar den mänskliga naturens grund som disponerad för det goda: Människan skapades i den skönaste form. Hon sjunker till de lägsta djupen när hon bekänner sig till en väg annan än den Gud föreskrivit för henne: "Vi hava skapat människan efter den skönaste bild, och gjorde henne sedan till den uslaste bland de usla, Undantagandes dem, som tro och göra goda gärningar." (Sura 95:4-6). Därför är det den väg som är i överensstämmelse med människans ursprungliga och sanna natur som hjälper henne att fly från de band som söker fjättra hennes verkliga disposition, och som frigör henne från passionernas bojor.

Islam vill leda samhället för att få till stånd omständigheter och förutsättningar som ska frigöra individen från de perversioner som har fått henne att svika sin sanna natur; locka fram de goda och konstruktiva krafterna inom henne och låta dem återta sin överhöghet; avlägsna de hinder som hindrar hennes sanna natur från att, sträva mot det goda i vilket den var skapad.

Den som föreställer sig att Islams moral blir en tung börda för människan på så sätt att den hindrar Islams förverkligande i hennes liv, har fått denna sin övertygelse utifrån de vedermödor som genomlides av den individuelle muslimen boende i ett samhälle som inte styrs enligt Islam. Under sådana omständigheter är Islams moral verkligen en tung börda; den krossar nästan de individer som lever med sin rena Islam i det av okunnighet förgiftade samhället.

Detta är emellertid inte den naturliga situation som Islam förutsätter, ty den förutsätter att dess rena, sublima moral ska vara förhärskande. Islam är ett realistiskt system och det förutsätter därför att de människor som lever enligt dess väg ska leva i ett samhälle styrt enligt Islam. I ett sådant samhälle kommer det goda, rättfärdigheten och renheten att vara välkända företeelser och beskyddade av statens ledare. Det onda, synderna och orenheten kommer att förkastas och bannlysas av samhällets dominerande krafter.

När tingens ordning har rättats till på detta sätt, blir den islamiska livsstilen en utomordentligt enkel väg. Faktum är att opposition från den enskildes sida kommer att bli svårt, det kommer också att bli svårt att ägna sig åt låga passioner, och att göra det orätta och syndiga. Alla de krafter som dominerar samhället förutom kraften i människans egen sanna natur - kommer att stå emot dem, och göra deras avvikande väg hård och svår.

Följaktligen kräver Islam att den absoluta kontrollen över samhället ska tillhöra Gud och den väg som Gud bestämt, den vägrar att ge denna kontroll till någon av Guds skapelser, och vägrar erkänna någon väg som inte har utstakats av Gud. Det skulle nämligen innebära fullständig otro och att man klart tillskrev Gud medhjälpare, ty, som vi redan påpekat, insisterar Islam på att tillskriva endast Gud den Allsmäktige gudomlighet, och kontrollen av samhället endast Hans väg. Detta är den direkta meningen av att bära vittnesbörd om att det inte finns någon värd dyrkan utom Gud.

Islam föreskriver också att upprättandet av en islamisk stat ska ske i den sfär den individuelle muslimen kan leva sin religion, enligt den karaktär som givits honom genom den. Det islamiska begreppet om existensen som en helhet, och om syftet med den mänskliga existensen i synnerhet, skiljer sig fundamentalt från alla människopåfund. Dessa isolerar människan från Guds vägledning alltid och överallt. Detta är den grundläggande skillnaden i en fråga där inga kompromisser är möjliga.

En specifik omgivning är därför nödvändig för denna sortens liv; en omgivning med sina egna speciella värderingar. Det kan inte vara den miljö som finns i ett system som är baserat på okunnighet om den gudomliga vägledningen. Detta samhälle ska fungera i enlighet med Islams uppfattningar och livsstilen formas efter detta; det islamiska samhället kommer att andas fritt i enlighet med sitt eget väsen, utan interna hinder som saktar ner eller hindrar dess tillväxt, och utan externa hinder som krossar det.

I en sådan omgivning kommer den individuelle muslimen att leva ett naturligt och lätt liv, ty han kommer att andas fritt, finna assistans i utförandet av goda gärningar, och uppleva både inre och socialt välbefinnande av att följa den islamiska moralen.

Utan denna miljö blir individens liv omöjligt, eller åtminstone utomordentligt svårt. Därför bör den som önskar bli muslim veta att han inte kan ägna sig åt sin utövning av Islam utom i en muslimsk omgivning dominerad av Islam. Han misstar sig om han inbillar sig att han kan förverkliga sin Islam som en individ utsatt mitt i ett samhälle som är okunnigt om den gudomliga vägledningen.

Den islamiska vägen är lätt, när man lever i en islamisk miljö. Den förutsätter med nödvändighet en sådan omgivning, och alla dess föreskrifter är baserade på denna grund. Det likaledes osant att Islam ålägger människan mer nitiska ansträngningar än som är nödvändiga för de människor som lever i samhällen som styrs enligt andra än Guds lagar.

Sådana system de som antagits av människor oberoende av Guds vägledning vid någon tid eller plats är oundvikligen påverkade av resultaten av mänsklig okunnighet, mänsklig svaghet och mänsklig dumhet, i bästa fall. Således kommer de att helt eller delvis komma i konflikt med människans verkliga natur, med resultat att människan kommer att lida i sin själ.

På samma sätt karaktäriseras dessa system av partiella botemedel och lösningar på mänskliga problem. De löser en aspekt av problemet men förvärrar en annan, och detta som ett direkt resultat av deras bristfälliga samhällssyn som misslyckas med att omfatta alla aspekter samtidigt. När de botar den nya sjukdom som uppstod på grund av deras kur av den första sjukdomen. uppkommer ännu en sjukdom, och så vidare i all oändlighet. Studier av de förändringar och stadier som de av människor utarbetade systemen genomgått bär vittnesmål om det. Utan tvivel tvingar detta människorna till hårdare ansträngningar än de som krävs i det perfekta och allomfattande samhällssystem som är i samstämmighet med den essentiella mänskliga naturen - det system som ser problemen från alla aspekter, föreskriver för dem en fullständig och allomfattande lösning och som uppstår ur en fullständig, allomfattande helhetssyn.

Den som studerar de mänskliga lidanden som genom tiderna orsakats av samhällssystem utformade av människor, kan absolut inte påstå att denna gudomligt föreskrivan väg med alla dess förpliktelser och morallagar ålägger människan större ansträngningar än de som åläggs henne i ett samhällssystem som skapats av människor.

Den enklaste aspekten av denna väg, vilken har som mål att uppnå en sublim höjdpunkt, är att den inte ignorerar vägens längd, den skyndar inte på stegen, den hoppar inte över några stadier; rymden framför den är vid och utbredd. Den ryms inte inom en individs livslopp, den drivs inte på av fruktan för att övermannas av döden innan det avlägsna målet är uppnått, som fallet är med förkämparna för världsliga system och trosuppfattningar. De senare måste slutföra sin uppgift under en enda generation, och göra våld på människans sinnesfrid, för att skynda framåt mot förverkligandet av ett glittrande mål. De har inte tålamod med det lugna, naturliga och trygga tempot. Blodbad markerar deras framgång längs den väg de valt, värderingar krossas och normer rivs upp. Slutligen förstörs de själva under den mänskliga naturens hammarslag vilka deras konstgjorda redskap är inkapabla att stå emot.

Islams väg är enkel och mild. Den uppmuntrar människans innersta natur att ta en viss riktning, avråder den från att ta en annan riktning, och stärker den när den försvagas. Men den krossar eller förstör den aldrig, eller försöker någonsin att göra det. Den har tålamod med den såsom den vise och vetande har tålamod, som den som är förvissad om förverkligandet av det långsiktiga målet, vilket inte kan uppnås i ett enda slag, eller ens i två, tre, tio, hundra eller tusen! Allt som krävs är en ansträngning att göra framsteg på denna väg.

Såsom det höga trädet växer efter att ha slagit sina rötter djupt i jorden, såsom dess grenar sträcker ut sig och sammanflätas, så växer också detta livsmönster in i själarna och i världen. Det expanderar sakta och mjukt, med övertygelse och tillit.

Slutligen kommer den att bli vad Gud avsåg den att vara. Islam sår sina frön och ställer sig på vakt över dem, lämnande dem att växa ag lugn och ro, i förvissning om det slutgiltiga målet. Vilken långsamhet i tillväxten eller tillbakadragande som än uppträder, är den bara i överrensstämmelse med människans natur. Ibland döljs plantor under sanden, utsätts för maskangrepp, torkar ut, översvämmas av vatten, utsätts för olika katastrofer. Men den intelligente odlaren vet att hans plantor kommer att överleva och växa, att de till slut kommer att övervinna alla katastrofer. Han grips inte av panik eller försöker tvinga dem till mognad med onaturliga medel. På samma sätt karaktäriseras också Islam av enkelhet, och dess förpliktelser är den lätt börda för människorna.

Vi behöver inte nu tala om de lidanden som mänskligheten genomgått på grund av människornas egna samhällssystem och dess förkämpar. Den ondska som mänskligheten upplever överallt i världen är tillräcklig. Överallt höjer de intelligenta sina röster för att varna.

Det är slutligen inte sant att detta islamiska system inte överlevde under någon längre tid, som några påstår av slughet och andra med stolthet! Den andliga, sociala och politiska struktur som utformas på basis av detta sublima, unika system har, inom loppet av ett enda sekel, eller till och med bara ett halvt, fortsatt att stå emot alla de katastrofer som har drabbat den, och alla attacker den utsatts för under mer än ettusen år.

Fruktansvärda saker har envist attackerat och infiltrerat dess grundvalar, och bakom dem står alla krafter i denna värld som är så okunnig om den gudomliga vägledningen. De har inte lyckats förstöra den islamiska strukturen, men med tiden, med koncentration och vaksamhet, har de gradvis tärt på den och avlett den en bit i taget från dess principer, tills den slutligen försvagats och blivit allvarligt hotad. Inte desto mindre har de till dags dato varit oförmögna att förvanska dess grundläggande doktriner, och dessa doktriner är fortfarande tillgängliga för ny examination; att utföras av en ny generation. Detta är den grundläggande skillnaden mellan den gudomligt föreskrivna vägen och de vägar som utformats av människor.

Det finns sannerligen en framstående period i denna vägs historia och förvisso i hela mänsklighetens historia - som fortfarande är den upphöjda punkt mot vilken nackar sträckes och blickar riktas, en punkt som fortfarande finns där på sin upphöjda plats.

Denna framstående period är sannerligen kort. Den är inte hela den islamiska historien, men den är en ledstjärna som Gud satt upp för att människan skulle sträcka sig mot den och försöka nå den; för att hon skulle kunna förnya sitt hopp om att nå den höjdpunkten Igenom att klättra uppåt på stegen. Gud gav denna period dess plats på stegen; positionen av ledstjärna.

Faktum är att denna period inte var resultatet av ett enastående mirakel; den var snarare frukten av de mänskliga ansträngningar som gjordes av det första muslimska samhället. Perioden kan återupprepas närhelst den ansträngningen återigen görs.

Denna kraftansträngning, när den görs av en utvald grupp människor, kan bli en modell för många kommande generationer, inte bara för en generation. Om den blir framgångsrik eller ej under en generation beror på Guds vilja. Den ska ta en realistisk form och uppmuntra den generationens strävan. Sedan är det kommande generationers uppgift att återigen försöka uppnå det.

Islams väg fortsatte spela sin roll, även efter denna framstående period, inom stora områden av människornas liv; fortsatte påverka idéerna, historien och villkoren för mänskligheten under många århundraden; och lämnade många spår i mänsklighetens liv. Det är ljust detta faktum som gör oss i stånd att hoppas att mänskligheten i dag har förutsättningar att återigen sträva mot dessa höjder.

---