I
denna korta diskussion har vi inte i detalj kunnat behandla
de spår som Islam satt i mänsklighetens liv både
i dess historiska och nuvarande situation; spår som
inte fanns där före Islam och som har förblivit
outplånade, hur mycket man stundtals än har missförstått
och förvrängt Islams läror. Spåren finns
där, hur avlägsna de än är från
den upphöjdhet som människorna nådde när
de följde den sublima, rättfärdiga vägen
som är av gudomligt ursprung.
De
få exempel vi har givit avsåg att ge en ide om
effekterna av denna levnadsväg. Man kan hitta många
liknande följder under tidsrymden av fjortonhundra år.
Ett
sista ord måste sägas i slutet av denna diskussion,
för att inte de som kallar människorna till Guds
väg ska stirra sig blinda på dessa positiva faktorer
och därmed glömma bort att utrusta sig för
de hinder och barriärer som kommer att möta dem
i deras uppgift.
Detta
sista ord måste handla om motsatta faktorer, de motspänstiga
hindren på ens väg. Mänskligheten i sin helhet
är i dag mer avlägsen från Gud än den
någonsin tidigare varit. De moln som hänger över
människans innersta natur är tjockare och tätare
än förr. Tidigare var okunnigheten om Gud baserad
på allmän okunnighet, enfald och primitivitet.
Okunnigheten idag har sin grund i läror, komplexitet
och lättsinnighet.
Människorna
blev fullständigt överväldigade av vetenskapens
landvinningar under sjutton och artonhundratalen. Flykten
från kyrkan och kyrkans gud, i vars namn tänkare
och lärda män brändes och avrättades,
var en vansinnig och panisk flykt som inte väjde för
något heligt.
Det
är sant att vetenskapen själv, från början
av detta århundrade, har börjat leda de stora vetenskapsmännen
tillbaka mot Gud. Den mänskliga naturen, som blivit låg
och simpel under sin vandring i öknen, har börjat
misströsta och återvända till Gud. Men förblindningen
kvarstår, och detta sekel kommer att ända innan
den förvirrade och irrande delen av mänskligheten
återvänder från gudlöshetens ödemarker.
Det
världsliga livet har fått ökad räckvidd
och betydelse i människornas tillvaro och sinnen. Det
har utvidgats så på grund av de medel till lyx
och komfort som den moderna civilisationen har producerat,
och människorna har kommit att känna att det världsliga
livet har enorm vidsträckthet och betydelse. Vetenskapen,
kulturen och konsterna har utökat människornas liv
med helt nya områden.
Om
allt detta hade utvecklats ut ur kunskap om Gud, om gudomlighetens
attribut och mänsklighetens egenskaper i förhållande
till Guds; om det hade utvecklats på basis av den djupa
sanning som Gud visade människan på när Han
gjorde henne till Sin viceregent på jorden, ställde
till hennes förfogande allt som jorden rymmer och utrustade
henne med alla nödvändiga talanger och gåvor
om utvecklingen hade haft denna sunda grund, skulle de nya
områden som människans liv fått genom vetenskap
och civilisation varit områden som också tillfört
den religiösa tron nya dimensioner. Utvecklingen skulle
då ha fört människan närmare Gud och
Hans rättfärdiga väg nämligen Islam.
Men
att utvecklingen tog den kurs den gjorde, berodde på
flykten från den tyranniska kyrkan och från en
gud i vars namn man förtryckte mänskligheten. Så
dessa nya dimensioner ökade i stället människans
avstånd från Gud, blev ett hinder på vägen
till Honom. Detta måste tas i beaktande av de som kallar
människor till Islam.
Det
är sant att mänskligheten är ömkansvärd
och trött på att bära bördan av sin materialistiska
civilisation. Det är sant att korruption och desillusion,
nervösa och mentala sjukdomar, intellektuell och sexuell
perversion äter upp den västliga civilisationen,
förstör nationer och individer och tvingar människor
att inlåta sig på ondska och korruption.
Mänskligheten
framhärdar dock i sin bestialiska upphetsning, sin vansinnesförgiftning,
sitt uppror och sin förvirring. Vårt sekel kommer
att avslutas innan ögonen helt har öppnats, hjärnorna
renats från sin förgiftning och mänskligheten
tillfrisknat från sin blindhet.
De
första stadierna av okunnighet om gudomlig vägledning
hade med nomadlivets primitivitet att göra, vilken otvivelaktligen
påverkade dem. Beduin livets traditioner och vanor bestämde
i hög grad människornas uppförande. Även
om dessa gamla traditioner gjorde konflikten mellan de som
kallade till Islams väg och de okunniga till en hård
och våldsam tävlan, var det ändå en
klart uttalad sådan. Människorna kunde ge klara
och entydiga svar trots sin motsträvighet och arrogans;
både tro och otro var klart definierade. Detta var trots
allt bättre än flexibilitet, indifferens och lättsinnighet.
Mänskligheten
lider i dag av lättsinne och likgiltighet vad alla trosuppfattningar,
ideologier och doktriner beträffar. Den lider också
av hyckleri, svekfullhet och låghet. Allt detta är
barriärer i uppgiften att kalla människor till Guds
väg och hinder i försöken att på rätt
sätt följa den.
Vi
får inte negligera eller undervärdera dessa och
liknande faktorer, så att de som arbetar för Islam
inte blir förblindade av de positiva faktorerna och glömmer
bort att utrusta sig själva på rätt sätt.
Vad
som krävs är att en troende grupp lägger sina
händer i Guds händer och sedan vandrar framåt;
att Guds löfte till dem är en allt överskuggande
realitet för dem, och att Guds behag är deras första
och sista mål.
I
denna grupp kommer Guds föreskrifter för förverkligandet
av Hans väg att tillämpas. Den kommer att dra bort
okunnighetens moln från människans sanna natur.
Den gruppen skall ge uttryck för Guds vilja att Hans
ord ska vara förhärskande på jorden, och att
makten ska ligga i Hans händer. "Bestämmelserna
hava gått i fullbordan före eder; dragen alltså
omkring på jorden och sen, hurudant slut de finge, som
höll sanningen för lögn.
Detta
är en förklaring för människorna, en vägledning
och en maning för de gudfruktiga.
Tröttnen
icke och varen ej bedrövade, då I aren överlägsna,
om I aren rättrogna.
Om
något slag drabbar eder, så har ett lika svårt
slag drabbat människorna' förut; dessa dagar utskifta
vi bland människorna, och det för att Gud må
känna dem, som tro, och skaffa sig trosvittnen bland
eder
- ja, Gud älskar ej de orättfärdiga -
Och för att Gud må rena dem, som tro, och förgöra
de otrogna." (Sura 3:131-135)
