När Islam först uppenbarades, konfronterades den med en vidsträckt "realitet", nämligen den arabiska halvön, och bortom den hela den övriga världen. Trosuppfattningar, idéer, värderingar, kriterier, system, omständigheter, intressen och lojaliteter allt detta satte sig till motvärn mot Islam.

Abståndet mellan Islams läror och den faktiska situationen för invånarna på den arabiska halvön på den tiden och i världen i övrigt, var enorm. De förhållanden som rådde förstärktes av traditionen och olika egenintressen; olika krafter som alla utgjorde en barriär mot den nya tron. Islam nöjde sig inte med att ändra på trosuppfattningar, idéer, värderingar, kriterier, vanor, traditioner, moraluppfattningar och känslor: den ville ändra på hela system, institutioner, lagar samt fördelningen av rikedom och försörjningsmöjligheter. Den insisterade också på att överföra kontrollen av människorna från förtryckarnas och de okunnigas händer och återlämna den till Gud och till Islam.

Om det hade sagts till någon som levde vid den tiden att den nya tron som hade ett så högt mål, trots ett så överväldigande motstånd från världens alla krafter skulle komma att segra och inom loppet av ett halvt århundrade helt förändra verkligheten, skulle denne ha bemött påståendet med stor skepsis och vantro.

Men denna vidsträckta, överväldigande realitet tvingades snart retirera från sin framskjutna position och böja sig för nykomlingen. Den tog snart ledningen för mänskligheten och förde den från mörkret ut i ljuset, genom Guds lag och under Islams fana. Hur kunde detta komma sig? För den som är uppslukad av "realiteter" och förkrossad av deras betydelse och avväger förutsättningarna, tycks detta vara ogenomförbart. Hur kunde en enda man, Muhammad, Abdullah's son frid och Guds välsignelser över honom ensam stå emot hela världen, eller åtminstone som i början hela den arabiska halvön? Eller mot Qurayshiterna som var arabernas härskare i början av hans mission? Hur kunde han stå ensam mot alla dessa trosuppfattningar, idéer, värderingar, kriterier, system, institutioner, intressen och lojaliteter, och slutligen segra över dem alla? Hur kunde han förändra allt detta och upprätta ett helt nytt system, baserat på den nya vägen och den; nya iden?

Han uppmuntrade inte deras idéer och trosuppfattningar, vädjade inte till deras känslor och sympatier och kompromissade inte med deras ledare. Han förödmjukade sig inte för att säkra sin ställning. Han var från första början; i Mekka där alla krafter sammansvurit sig mot honom, beordrad:
"Säg: I otrogna!
Icke skall jag dyrka vad I dyrken.
Och icke skoten I dyrka vad jag dyrkar.
Icke dyrkar jag vad I dyrkat, Och icke dyrken I vad jag dyrkar.
I haven eder religion, och jag har min." (Sura 109)

Han nöjde sig inte med att proklamera en fullständig separation mellan sin religion och deras, och mellan sin form av gudsdyrkan och deras, och poängtera den oöverstigliga klyftan mellan dem. Till yttermera visso var han beordrad att ta ifrån dem alla illusioner om någon framtida kompromiss. Han sade gång på gång till dem: "Inte dyrkar jag det ni dyrkar, och inte dyrkar ni det jag dyrkar." Han var beordrad att understryka det oöverstigliga gapet mellan dem: "Till er, er religion, och till mig, min."

Han bländade dem inte med några anspråk på att ha mystisk kraft, övernaturliga gåvor av fördolt ursprung. Han hade fått order att säga: "Jag säger icke till eder: "Hos mig finnas Guds skatter " och icke heller: "Jag känner det fördolda"; och jag säger icke till eder: "Jag är förvisso en ängel"; jag rättar mig ej efter någonting annat än vad som uppenbaras för mig". (Sura 6:50)

Ibn Ishaq berättar också följande: "Al-Zahri informerade mig om att Profeten begett sig till stammen Banu Amir bin Sa'sa'a och uppmanat dem att dyrka Gud den Allsmäktige." Han steg fram inför dem och en man bland dem, vid namn Bayhara bin Firas, sade: "Vid Gud, om jag ändå kunde få denne man från Quraysh! Med hans hjälp skulle jag uppsluka alla araber." Sedan frågade han Profeten: "Om vi ansluter oss till dig och Gud sedan låter dig segra över dina fiender, får vi då ärva makten efter dig?" Profeten svarade: "Makten tillhör Gud; Han ger den till den Han vill." Bin Firas sade då: "Du vill att vi ska slåss mot araberna, och om Gud sedan hjälper dig, skall makten då inte bli vår? Då behöver vi inte slåss för din sak". Och de avvisade honom.

Hur var då allt möjligt? Hur kunde denne ende individ övervinna all denna påträngande "realitet"?

Det var inte genom några fantastiska, unika mirakler han övervann den. Han proklamerade frid och Guds välsignelser över honom att han inte tänkte utföra några sådana mirakler, och han tyckte aldrig, inte en enda gång, att det kunde vara nödvändigt att genom sådana medel dra till sig uppmärksamheten. Det som skedde, skedde enligt en konstant och upprepningsbar metod som fungerar närhelst människan frammanar den.

Den gudomligt föreskrivna vägen segrade på grund av dess integrering bortom den synliga verkligheten med den mänskliga naturens dolda potentialer. Dessa potentialer är, som vi redan påpekat, vidsträckta och omfattande; artificiella moln kan inte hindra dem när de frigörs, koncentreras och styrs i en viss riktning.

Perverterade och korrumperade trosuppfattningar höll mänskligheten fången. Falska gudar trängdes på Kaba's gård och i människornas sinnen, fantasiliv och hjärtan. Ekonomi och statsintressen baserades på dessa falska gudar, och bakom dem stod Kaba's väktare och spåmännen. Denna situation hade uppkommit därför att gudomliga attribut hade tillskrivits människor, och därför att man givit Kaba's väktare och spåmännen rätt att lagstifta för folket och staka ut vilken väg de skulle gå i livet.

Med den Ende Sanne Guden förnekade Islam denna "realitet". Islam vände sig till människans Fitra, hennes verkliga, innersta natur som bara känner den Ende Sanne Guden, och upplyste människorna om deras sanne Herre, Hans attribut och egenskaper, vilket var något som människans Fitra redan instinktivt visste under spillrorna av alla falska trosuppfattningar.

Säg: "Skall jag väl taga någon annan än Gud till beskyddare, himlarnas och jordens skapare, då han bespisar och ej bespisas?" Säg: "Jag har förvisso fått mig ålagt att vara den förste, som underkastar sig" och likaså: "Hör ej till dem, som sätta andra vid hans sida."

Säg: "Jag fruktar förvisso en förskräcklig dags straff, om jag är olydig mot min Herre." Över den, från vilket straffet den dagen avvändes, har han förbarmat sig; ja, detta är den uppenbara lycksaligheten. Om Gud hemsöker dig med ofärd, så kan ingen annan än han avvända den, och om han beskär dig något gott, så är han allsmäktig. Han är den allsvåldige Härskaren över sina tjänare; ja, han är den Vise, den Insiktsfulle.

Säg: "Vad kan vara bättre vittnesbörd?" Säg: "Gud är vittne mellan mig och eder, och mig har denna Koran uppenbarats, för att jag skall varna eder och vem helst den når med den. Skolen I då verkligen vittna, att andra gudar finnas jämte Gud? Säg: "Jag vittnar ej." Säg: "Han; är Gud allena, och jag har förvisso intet att skaffa med det I sätten vid hans sida." (Sura 6:14-19)

Säg: "Jag är förvisso förbjuden att dyrka dem, som I åkallen i stället för Gud." Säg: "Jag rättar mig icke efter edra hugskott; då hade jag farit vilse och hörde ej till dem, som äro stadda på den rätta vägen."

Säg: "Jag åberopar mig förvisso på ett klart vittnesbörd ifrån min Herre, ehuru I hållen honom för lögnare. Jag råder ej över det, som I viljen påskynda. Avgörandet tillhör Gud allena; han handhaver rätten såsom den bäste skiljedomaren."

Säg: "Om jag rådde över det, som I viljen påskynda, så vore saken avgjord mellan mig och eder; ja, Gud känner bäst de orättfärdiga."

Han råder ock över nycklarna till det fördolda; ingen annan än han känner det. Han känner och vad som finnes på landet och i havet; det faller icke ett blad, utan att han vet det, och det finnes icke ett korn i jordens mörker, vare sig friskt eller förtorkat, utan att det står i en tydlig skrift. Han är ock den, som tager eder till sig om natten, och han vet vad I företagen om dagen. Till sist skall han uppväcka eder, att en bestämd tid må iakttagas; sedan skolen I återvända till honom, och sedan skall han tala om för eder vad I gjorden. Ja, han är den allsvåldige Härskaren över sina tjänare, och han sänder väktare över eder, för att våra utsände, när döden nalkas någon av eder, må taga honom hädan; ja, de begå ej någon försumlighet.

Sedan skola de återföras till Gud, sin skyddsherre, sanningen själv; tillhör ej avgörandet honom? Ja, han är den snabbaste av alla rannsakare. Säg: "Vem frälser eder från landets och havets mörker, när I åkallen honom ödmjukt och tyst: "Om du frälser oss härifrån, skola vi sannerligen höra till de tacksamma." Säg: "Det är Gud, som frälser eder därifrån och ifrån alla bekymmer, och dock sätten I andra vid hans sida." Säg: "Han har makt att sända ett straff över eder ovanifrån eller nedifrån eller att splittra eder i sekter och låta eder smaka varandras makt. "Se, huru vi låter tecknen växla, för den händelse de månde förstå!"

(Sura 6:56-65) Människans innersta natur lyssnade till denna icke skapade röst som vände sig till dem genom molnen av kompakt "realitet". De återvände till sin Ende Sanne Gud, och det nya idealet triumferade över den krassa "verkligheten"!

När människorna återvände till den Ende Guden, blev det omöjligt för dem att dyrka människor. Alla stod uppresta i värdighet och respekt inför varandra den dag då alla böjde sina huvuden inför den Ende Omnipotente Guden. Myterna om överlägsen härkomst eller ras, om ärftligt adelskap, regeringsmakt och monarki allt detta tog slut. Hur kunde detta komma sig?

Det fanns en social verklighet uppkommen ur de klass, ras, materiella och intellektuella intressen som dominerade på den arabiska halvön och i den övriga världen. Ingen opponerade sig mot denna realitet, eftersom de som drog nytta av den inte ville förändra den, och de som krossades av den inte hade makt att fördöma den.

Qurayshiterna kallade sig själva "de ädla" och tillerkände sig själva rättigheter och vanor som inte var de övriga araberna förunnade. Under pilgrimsfärden stannade de vid Muzdalifa när alla andra måste vara vid Arafat. Utgående från sina privilegier åtnjöt de ekonomiska fördelar framför de övriga araberna. Sålunda förbjöd de pilgrimerna att göra omloppet runt Ka'ba i andra kläder än de som var köpta från Qurayshiterna. I annat fall måste omloppet göras i naket tillstånd.

Den värld som omgav den arabiska halvön dignade under tyngden av diskriminering baserad på blod och ras.

"Det iranska samhället var byggt på härkomst och yrkesdiskriminering. Det fanns ett oöverstigligt gap mellan samhällsklasserna. Staten förbjöd allmänheten att köpa egendom av prinsar eller andra framstående personer. En av grundvalarna för den sassanisiska politiken var att varje individ skulle nöja sig med den position som hans härkomst placerade honom i, och han skulle inte sträva efter något utöver detta. Ingen skulle engagera sig i annan affärsverksamhet än den som Gud hade skapat honom för. Irans kungar delegerade inte en enda av sina uppgifter till en ofrälse. På samma sätt var de vanliga människorna uppdelade i bestämda klasser, av vilka var och en hade en väl definierad position i samhället." (( Citat från Arthur Christensen's arbete om Iran under den sassanisiska perioden ))

"Irans kungar brukade hävda att gudomligt blod rann i deras ådror. Perserna betraktade dem som gudar, och trodde att de till sin natur var upphöjda och gudomliga. De bad till dem om förlåtelse för sina synder och sjöng hymner som lovprisade deras gudomlighet. De betraktade dem som höjda över lagen och över varje form av kritik. De trodde att kungarna var övermänskliga. Folket fick inte nämna dem vid namn eller sitta med i deras församlingar. De trodde att de hade rättigheter över alla människor, medan de själva inte hade några skyldigheter gentemot någon. Varje usel liten gåva från deras överflödande rikedom var en oförtjänt akt av välgörenhet mot ett folk vars enda plikt var underordnande och lydnad. Allt detta stämmer särskilt bra in på en speciell familj, nämligen Kayanis, vilken ansågs vara den enda som hade rätt att bära kronan och indriva tributer. Dessa rättigheter överfördes från far till son, och bara de "orättfärdigas" opponerade sig mot detta system.
Man trodde på den institutionella monarkin och på dess ärftlighet inom det kungliga huset och önskade ingen ersättning för detta system. Om ingen vuxen stod att finna som kunde sättas att regera, satte man ett barn på tronen. Fanns ingen man lämpad för regeringsuppgiften, kunde en kvinna få regera över dem. Efter Shirvayh sattes hans son Ardeshir vid sjutton års ålder på tronen. På samma sätt kom Farrokhzad Khosrou, son till Khosrou Parviz, till tronen medan han fortfarande var ett barn. En dotter till Khosrou, vid namn Azarmai-dukht, anförtroddes styret, och det föll inte någon in att välja någon stor ledare eller general som Rustam eller Jaban, helt enkelt därför att de inte var släkt med det kungliga huset." (( Citat ur Abul Hasan al-Nadawi's "What the World has lost by the Decline of the Muslims. ))

Kastsystemet i Indien var det lägsta och mest frånstötande illdåd som människan begått mot människan.

"Tre århundraden före Kristus blomstrade den brahmitiska civilisationen i Indien, och den satte en ny prägel på det indiska samhyllet. En ny civil och politisk lag blev religiös auktoritet. Den var känd som Manushastra. Denna lag indelade folket i fyra distinkta klasser. Först, Brahminerna, kasten av spåmän och män av religionen. Den andra, Kshatris, krigsmännen. Den tredje, var Vaishyas, böndernas och handelsmännens kast. Den fjärde kasten utgjordes av Shudras, tjänarna." Manu, stiftaren av denna lag, säger:

"Den Absolute och Allsmäktige skapade, i världens intresse, Brahminerna från sin mun, Kshatris från sina armar, Vaishyas från sina höfter och Shudras från sina ben. För världens skull fördelade Han bland dem olika plikter. Brahminerna skall undervisa i Vedaskrifterna, offra till gudarna och distribuera allmosor. Kshatris skall beskydda folket, offra, studera Veda och fly passionerna. Vaishyas skall föda upp boskap, läsa Veda och engagera sig i handel och jordbruk. Shudras är till enbart för att tjäna de andra tre klasserna."

"Denna lag tillförsäkrade Brahminernas kast rättigheter och privilegier som i det närmaste gav dem status som gudar. Den säger att de är utvalda av Gud och är skapelsens herrar; allt som existerar i världen är deras egendom; de är de ädlaste av varelser och världens mästare. De kan, utan att det är något brott, ta ifrån sina Shudra - slavar vadhelst de önskar, ty slaven äger ingenting; allt han hörfogar över är hans herres egendom. Den Brahmin som kan Rigveda utantill blir förlåten för alla sina synder, om så hans synder och smutsiga brott hade kunnat tillintetgöra universum. Kungen är inte tillåten att ens i tider av blekaste nöd ålägga Brahminerna någon skatt eller tribut. Ingen Brahmin får tillåtas dö av hunger, även om han skulle förtjäna döden."

"Kshatris, även om de är överlägsna Vaishyas och Shudras, är vida underlägsna Brahminerna. En tioårig Brahmin är överlägsen en 100-årig Kshatri, såsom fadern är överlägsen sin son."

"Vad de "oberörbara" Shudras beträffar, så var de i det indiska samhället, på basis av denna religiösa och civila kod, lägre än djur och mer föraktade än hundar. Lagen deklarerar: "Det är Shudras lycka att tjäna Brahminerna, och för detta behöver de intet erkännande eller belöning. De må icke tillägna sig rikedom eller samla skatter, ty detta skadar Brahminen. Om en Shudra sträcker ut en hand eller en käpp för att anfalla en Brahmin, skall hans hand huggas av. Om han sparkar honom i vrede, skall hans fot skiljas från kroppen; om en oberörbar försöker sitta i en Brahmins sällskap, skall kungen brännmärka hans efterkommande, eller fördriva honom från riket. Om han smädar en Brahmin, skall hans tunga ryckas ut. Om han gör anspråk på att vara bekant med en Brahmin, skall han tvingas dricka kokande olja. Den bot som skall erläggas för en mördad oberörbar, är den samma som för en hund, en katt, en groda, en ödla, en kråka eller en uggla." (( Citat ur samma arbete av Abul Hasan Nadawi.))

Vad gäller den högt prisade romerska civilisationen, så var den baserad på ett överflöd som slavarna tre fjärdedelar av befolkningen tillförsäkrade överheten; den återstående fjärdedelen. Även i lagen fanns diskriminering mellan slavar och herrar; mellan överheten och pöbeln.

I den berömda Kod Justinius läser vi följande:
"Den som bortrövar en respektabel änka eller jungfru; hans straff, om han kommer från en ädel familj, skall vara att hälften av hans förmögenhet är förverkad. Kommer han från en låg familj, skall han piskas och fördrivas ur landet."

Medan detta var sakernas tillstånd världen över, vände sig Islam direkt till människans sanna och ursprungliga disposition, hennes fitra, vilken utan att själv vara medveten om det instinktivt förkastade detta tillstånd. Dess svar på Islams kallelse fick hela den rådande situationen på fall. Människans innersta natur hade uppfattat hur Gud vände sig till hela mänskligheten:

"Människor, vi hava förvisso skapat eder av man och kvinna och indelat eder i folk och stammar, för att I skoten känna varandra. Den förnämste av eder inför Gud är den gudfruktigaste bland eder; Gud är förvisso den Vetande, den Isiktsfulle." (Sura 49:13)

De hörde Honom också vända sig speciellt till Quraysh: "Skynden sedan samfällt ut ifrån samma ställe som de andra och bedjen Gud om förlåtelse!" De hörde Guds Profet frid och Guds välsignelser över honom vända sig till alla människor: "O människor!" Er Herre är En. Er stamfader är en. Ni hör alla till Adam, och Adam var skapad av lera. Den förnämste av eder inför Gud är den mest gudfruktige bland eder. En arab har inga fördelar framför en icke arab, eller en ickearab framför en arab, den mörkhyade framför den ljushyade eller den ljushyade framför den mörkhyade, om det inte är för hans fromhet och gudsfruktan."

De hörde honom vända sig till Quraysh i synnerhet och säga: "O Quraysh församling!" Friköp edra själar, ty ingenting skall hjälpa eder emot Gud. O söner av Abd Manaf, ingenting skall hjälpa eder emot Gud. O Abbas ibn Abdul Mutallib, ingenting skall hjälpa dig emot Gud. O Fatima, dotter till Muhammad, begär vad du vill från mig av min rikedom, ty ingenting skall hjälpa dig mot Gud."

Människans sanna natur hörde och svarade, och konsekvenserna följde i enlighet med Guds eviga praxis, som när som helst kan upprepas.

Ockersystemet var rådande på den arabiska halvön, och hela ekonomin var baserad på det. Ingen må inbilla sig att det enbart var en fråga om personliga transaktioner mellan individer. Quraysh förde en omfattande handel med Syrien på sommaren och Yemen på vintern. Quraysh kapital var investerat i denna handel. Låt oss inte glömma att Abu Sufyan's karavan som muslimerna låg i bakhåll för i slaget vid Badr och sedan lät bli att anfalla då Gud gav dem det som var bättre för dem, bestod av ettusen kameler lastade med varor. Om ocker hade praktiserats enbart i strikt personliga förehavanden, och inte varit ett omfattande system för det ekonomiska livet, skulle det inte ha förtjänat de upprepade och glödande attacker från Gud den Allsmäktige och Profetens uppföljning i Hadith av dessa attacker.

Detta kapital, denna kommersiella aktivitet, denna ekonomi allt var baserat på ockersystemet. Kort före Profetens mission hade olika samhällens ekonomier kommit att inordnas i detta system. Så var fallet i till exempel Medina, där ekonomin dominerades av judarna. Ocker är de facto basen för judarnas ekonomiska system.

Detta var den ekonomiska "realiter" på vilken statens liv var baserat.

Då kom Islam som förnekade och förkastade detta orättfärdiga och kriminella system och i dess ställe lade en ny grund: zakat, räntefria lån samarbete och ömsesidig solidaritet.

"De, som giva bort sina ägodelar både natt och dag, både hemligt och offentligt, skola få sin lön hos sin Herre; ingen fruktan skall råda över dem, och de behöva ej varda bedrövade."

Men de, som leva av ocker, skola stå upp på samma sätt som den Satan slår med galenskap, och detta därför att de säga: "Köpenskap är detsamma som ocker." Men Gud tillåter dock köpenskapen och förbjuder ockret. Den, som får en maning från sin Herre och slutar, förlåtes vad som redan skett, och hans sak beror av Gud, men de, som återfalla, dessa varda eldens invånare att där evinnerligen förbliva.

Gud gör ockret om intet och mångdubblar allmosornas frukt, ty Gud älskar ej den otrogne och skuldbelastade.

De, som tro och göra goda gärningar, förrätta bönen och giva allmosan, skola förvisso få sin lön hos sin Herre; ingen fruktan skall råda över dem, och de behöva ej varda bedrövade.

I, som tron, frukten Gud och efterskänken vad som återstår av ockret, om I aren rättrogna! Om I ej gören det, så bereden eder på en krigsförklaring från Gud och Hans apostel, men om I omvänden eder, fån I behålla kapitalet utan att göra och utan att lida någon orätt.

Om någon har det svårt, må han få anstånd, tills det blir honom lägligt, men att I given en allmosa, är bättre för eder, om I haven kunskap.
Och frukten en dag, då I skoten återföras till Gud!
"Då skall varje själ få sig fullt tillmätt vad hon förtjänat, utan att de lida någon orätt." (Sura 2:275-281)

Människans innersta jag fann att Guds ideal var bättre än den situation i vilken de befann sig. Man hade kommit att känna vämjelse för det vidriga system som ockret livnärde sig på. Trots de svårigheter det medförde att ändra den ekonomiska situation på vilken människornas liv var baserat, visade sig återigen den sanna mänskliga naturen vara starkare än "realitetens" makt. Det islamiska samhället renades från den förgiftning den genomsyrats av under okunnighetens dagar. Detta skedde enligt Guds vilja, som manifesterar sig varje gång människans verkliga natur reser sig upp ur spillrorna av falska trosuppfattningar.

I detta kapitel nöjer vi oss med dessa tre exempel på den sanna mänskliga naturens triumf över "realiteten", på dess upphöjelse över en falsk tro, dess seger över den yttre "verkligheten" - den "verklighet" som uppstått på grund av att människor var okunniga om den Gudomliga vägledning en. Denna verklighet bestod av trosuppfattningar och idéer, omständigheter och traditioner och ekonomiska faktorer. Allt detta tycks för den som är medveten om trons makt och den sanna mänskliga naturen vara ett oemotsägligt faktum.

Islam resignerade inte i uppgivenhet inför denna "verklighem" Den förändrade den och upprättade i dess ställe sin egen sublima, unika struktur, på sin fasta och djupa grund.

Det som en gång hände kan hända igen. Det som då skedde, sker regelbundet det var inte något sällsynt mirakel. Den strukturen uppkom ur den sanna mänskliga naturens egen potential; en resurs som är tillgänglig för vem som än vill utnyttja den, frigöra den och styra den i rätt riktning.

Mänskligheten bör i dag vara bättre rustad och beredd att följa den kursen, påt grund av de djupa spår som Islam har satt i dess historia; på grund av Islams första våg som trots det hårda motstånd den mötte framhärdade på sin väg och lämnade bakom sig de allra djupaste spår.

---