En unik och själsständig väg

Det är möjligt att någon nu kommer att säga: om Islam, den gudomligt föreskrivna vägen för mänskligheten, inte kan upprättas i världen inom mänsklighetens domäner - annat än genom mänskliga ansträngningar, inom gränserna för den mänskliga förmågan och den mänskliga existensens materiella realiteter i olika omgivningar; vad skiljer den då från de vägar som människor stakat ut, upprättade av människor för dem själva; en väg som tillåter dem att uppnå ett resultat i enlighet med deras ansträngningar, kapacitet och förutsättningar? Varför måste vi försöka fullfölja just den vägen, när också den kräver människans ansträngningar, liksom varje annan väg? Ingen av dem fullföljs genom mirakel eller gudomligt tvång; den måste förverkligas i människornas liv inom gränserna för den mänskliga naturens normala kapacitet och de materiella omständigheterna.

Först måste vi undersöka den vägens natur, så att vi själva kan inse vad Islam är. Islams första pelare är att vittna om att det inte finns någon annan gudom än Gud och att Muhammad är Guds Profet. Den ungefärliga betydelsen av att bära vittnesbörd om att det inte finns någon annan gudom utom Gud är denna: Gud är den ende som besitter gudomlighet, och ingen av Hans skapelser delar i några avseenden Hans gudomliga egenskaper. Den första aspekten av gudomlighet är Absolut styre, vilket ger Honom rätt att lagstifta för sina troende; att beordra vilken kurs deras liv ska ta; att föreskriva de värderingar på vilka deras liv ska baseras.

Det är omöjligt att bära vittnesbörd om att det inte finns någon annan gudom än Gud utan att erkänna att Gud ensam har rättighet att beordra den väg som människans levnad ska följa, det är också omöjligt att inte försöka upprätta den vägen, och ingen annan, i människornas liv. Var och en som tar sig rätten att staka ut levnadsvägen för en grupp människor, har därmed gjort anspråk på gudomlighet, eftersom han då gör anspråk på den högsta av gudomlighetens aspekter. Att vittna om att Muhammad är Guds Profet betyder ett erkännande av att denna väg har blivit oss anmodad av Gud; att den i sanning är Guds väg för mänskligheten och att det är den enda väg vi är tvungna att följa i våra liv. Det är alltså vår plikt att försöka förverkliga denna väg, så att vi i oss själva kan förverkliga de muslimska egenskaper vi gör anspråk på. Detta är möjligt bara genom att bära vittnesbörd om att det inte finns någon gudom utom Gud och att Muhammad är Hans Profet. Denna trosbekännelse är möjlig bara genom att erkänna Gud som den Ende innehavaren av gudomlighet, och ensam berättigad att staka ut en väg far människans levnad. Vi måste försöka förverkliga den väg som Gud har förevisat oss genom Muhammad (frid och Guds välsignelser över honom).

Vi måste göra det av skäl som är förbundna med den vägens egen natur. Det är den enda väg som förverkligar människans ädla anlag, ger henne sann frihet och befriar henne från slaveri. Det är den enda väg som gör henne i stånd att befria sig själv fullständigt inom gränserna för hennes mänskliga natur och hennes banande av Gud, ty genom att tjäna Gud befriar sig människan från slaveri för andra. Det finns ingen annan väg i världen som har denna egenskap. Ty Islam, genom att erkänna Gud den Allsmäktige som den ende som besitter gudomlighet, och följaktligen alltså den ende som har rätten att skapa lagar för mänsklighetens liv, ger bara en Gud och en mänsklighetens härskare. Det förhindrar att vissa människor blir gudar för andra, med lagstiftande och vägledande befogenheter över dessa, vilket är resultatet av träldomen hos dessa som tillskriver de andra gudomliga egenskaper.

Den gudomliga vägen är unik i detta avseende. Inte bokstavligen eller sannolikts utan i sanning och i verkligheten. Därför var budskapet hos alla profeter (frid och välsignelser över dem) att Gud är den ende som har gudomlighet, och att förneka att någon av Hans skapelser skulle besitta någon av gudomlighetens egenskaper, även om dessa människor skulle bli förgudade och tillskriva sig själva rätten att lagstifta för människorna, understödda av de som inte tror på Guds enhet. Gud sade angående de kristna och judarna: "De hava tagit sina skriftlärde och sina munkar till herrar i stället för Gud, och Kristus, Marias son, likaså, ehuru de endast fått sig ålagt att dyrka en enda Gud; det finns ingen gud utom Honom. Honom allena all ära! Han är fjärran från det de sätta vid Hans sida!" (Sura 9:31). I själva verket dyrkade de inte rabbinerna och prästerna; de tillerkände dem bara rätten att lagstifta vid sidan av Gud; att staka ut en väg för människorna. Gud säger angående dem: "De har tagit dem till herrar." De hade skymfat Guds befallning om monoteism, och tillskrivit Honom medhjälpare.

Traditionsberättarna Iman Ahmad at-Tirmidhi och Ibn Jarir relaterar angående Udayy ibn Hatim att när han hörde Profetens kallelse frid och Guds välsignelser över honom flydde han till Syrien. Innan Islam proklamerades hade han antagit kristendomen. Hans syster och några av hans släktingar tillfångatogs, men hans syster frisläpptes av Profeten frid och Guds välsignelser över honom. Hon sökte sin bror och uppväckte hos honom ett intresse för Islam, uppmuntrande honom att träda fram inför Profeten. Udayy kom till Medina. Han var en av Tayy - stammens hövdingar och hans far var den för sin generositet så ryktbare Hatim, så hans ankomst till Medina väckte stort uppseende. När han kom i Profetens närhet, med ett guldkors hängande om halsen, reciterade Profeten just versen: "De har tagit sina präster och rabbiner som herrar bredvid Gud." Udayy sade: "De dyrkar dem inte." Profeten svarade: "Det gör de sannerligen! Rabbinerna och prästerna har gjort det tillåtna otillåtet för dem, och det otillåtna tillåtet. De har följt dem, och detta är deras dyrkan av dem."

Som Said anmärkte: "Be människorna om råd, men jämför det med Guds Bok." Gud den Allsmäktige sade: "Men de finge ingenting annat sig ålagt än att dyrka Gud." (Sura 98:4), och om denne ende Gud förbjuder någonting, är det olagligt; om Han tillåter det, är det lagligt; om Han lagstiftar i en sak, ska Han åtlydas; om Han befaller, ska Hans order åtlydas.

Bara Islam begränsar sin dyrkan till Gud, eftersom den betraktar Honom ensam som suveränen; den ende med rättighet att föreskriva en väg för mänsklighetens liv. Det är alltså bara islam som frigör människan från slaveri för andra än för Gud, och vi är alltså också tvungna att försöka få till stånd dess tillämpning, och ingen annan vägs.

En ytterligare orsak är att Islams gudomliga karaktär betyder att den är den enda väg som är fri från följderna av mänsklig svaghet och egenintressen. Den är fri från varje försök att genom lagstiftning gynna egenintressen och favorisera visa personer, familjer, klasser, folk eller raser. Det är Gud den Allsmäktige, mänsklighetens Herre, som har föreskrivit Islams väg. Han lagstiftar inte för sin egen skull, eller för en viss klass av människor på bekostnad av en annan.

Lagar skapade av människor kan, när de stiftas av en styrande individ, familj, klass, nation eller ras omöjligen, med tanke på människans svaghet, vara opåverkade av lagstiftarens egen behov och intressen.

När den väg som anbefallts av Gud är den som styr människans liv, försvinner denna defekt och sann, fullständigt och allomfattande rättvisa är uppnådd, den rättvisa som inte kan uppnås genom något system som utarbetats av människor. Det finns ingenting i något människan format system som kan befria det från faktorer som mänskliga begär, svaghet och böjelse för att i en eller anan form gynna egenintressen.

Det finns upphöjda, gudomliga instruktioner för upprättandet av ett komplett och alltomfattande rättvisesystem, orört av mänskliga begär och släktfavorisering. Gud sade till den muslimska nationen: "I som tron, iakttagen rättvisa som vittnen inför Gud, och må icke någon förbittring mot vissa människor förmå eder att ej handla rätt! Handlen rätt - det kommer gudaktigheten närmast - och frukten Gud! Gud är förvisso underkunnig om vad I gören." (Sura 5:11).

På denna punkt garantier kan man ställa sig frågan: "Vad finns det för garantier för att muslimskt samhälle etablerar den rättvisa som Gud anbefallt?.

Den verkliga garantin för hela det islamiska "programmet" finns i den individuella muslimen eget samvete och härrör från hans tro. Där tro på denna religion finns, finns också de starkaste av garantier. Av sin religion lär sig muslimerna att grunden för deras existens, deras framgång och makt i denna värld - allt är grundat på trofastheten mot dessa instruktioner. I annat fall utsätts deras existens för förfall, deras seger vänds till nederlag och de sänks i förnedring. De hör Gud säga till dem: "Ja, Gud skall sannerligen hjälpa dem, som hjälpa Honom - Gud är sannerligen stark och väldig Dem, som förrätta bönen och giva allmosan, påbjuda det tillbörliga och förbjuda det otillbörliga, om vi giva dem makt på jorden; ja, av Gud beror alltings utgång." (Sura 22:42-42). De är övertygade om att Gud inte kommer att bry sig det ringaste om dem om de avviker från Hans väg.

Det muslimska samhället självt är den verkliga garantin för fullföljandet av dessa instruktioner, eftersom det är grundat på en övertygelse, och åtar sig självt det som Gud har föreskrivit för det. I varje åsidosättande eller tillkortakommande ser det ett förebud om det onda som är redo att ta över, och ser inte bara de individuella syndarna.

Vi måste alltså fullfölja denna väg, upprätta denna fullständiga och allt omfattande rättvisa, som inte kan uppnås på något annat sätt än genom denna unika väg.

Ett ytterligare skäl är att denna metod är fri från resultaten av mänsklig okunnighet och mänskliga tillkortakommanden och misstag, liksom den är fri från resultaten av mänsklig svaghet. Dess instiftare är människans Skapare, och Han vet därför vad som är i hennes intresse. Han är medveten om det subtila i hennes sammansättning, och de världsliga omständigheter som följer henne genom livet. När Han föreskriver en väg för människan, tar Han alla dessa faktorer i beaktande faktorer som människan varken individuellt eller kollektivt, i någon tidsålder, är i stånd att fatta i hela dess totalitet. Vissa av dessa faktorer kräver de samlade erfarenheterna av det mänskliga livets alla manifestationer i det förgångna, det närvarande och i framtiden vilket är omöjligt medan andra kräver medvetenhet om alla de detaljer och omständigheter som omger människan, vilket också är helt omöjligt. Till yttermera visso sträcker sig inte människans uppfattningsförmåga till att kunna bilda sig ett ofelbart, korrekt omdöme ens i fråga om de erfarenheter och fenomen om vilka hon är medveten. Hennes uppfattningsförmåga är dömd till denna oförmåga på grund av sin partiella, ickeabsoluta natur, och genom dess påverkan av passioner och svagheter. Den lämpar sig därför inte till att utstaka en levnadsväg för människan. Det är som Gud säger: "Och om sanningen rättade sig efter deras hugskott, så skulle himlarna och jorden och de, som finnas i dem, gå under." (Sura 23:73). Och likaså: "M stiftade för eder en lag, så följ den, och icke nyckerna hos dessa som ej hava kunskap."

Ingen människa har den absoluta kunskap som krävs för att bestämma folkets levnadsväg. När de åtar sig denna uppgift, som de inte har rätt till och inte har med att göra, gör de det utifrån inbillning och okunnighet. Deras anspråk på att besitta en av de gudomliga egenskaperna gr en stor synd och ett stort ont.

Ett ytterligare skäl till fullbordandet av denna väg är att bara den upprättar ett system för människans individuella och samhälleliga liv utifrån en holistisk syn på existensen och människans plats däri, och utifrån det sanna syftet med människans existens inte som det definieras av okunnighet, svaghet och illusion.

Detta är den enda fasta och sunda basen för upprättandet av ett naturligt system för samhällslivet. De system som inte grundas på en helhetssyn på existensen är berövade naturliga rötter; de är artificiella system som omöjligen kan blir långlivade. Ett sådant system är en källa till olycka för mänskligheten så länge det existerar, tills människornas sanna natur raserar det och de återgår till sin naturliga grundval.

Denna livssyn, innefattad i den gudomligt föreskrivna vägen, är den enda rätta, eftersom den utgår ifrån existensens Skapare, Han som känner existensens och människans sanna natur. Varje annan syn på eller tolkning av existensen och människans position i den, av syftet med den mänskliga skapelsen, är ofullständig och undermålig, ty existensen är större än människan, och därför kan hon inte tolka den fullständigt. För att kunna definiera syftet med den mänskliga existensen måste man ha kunskap om människans Skapare och om Hans avsikt med att skapa människan. Vidare kräver det immunitet mot inbillning, och denna oemottaglighet är ouppnåbar för människan.

Om man granskar filosofins ansträngningar att tolka den mänskliga existensen, människans plats i den och syftet med den, möter man en säregen samling svar; några av dem rent löjliga i sin idioti. Man förvånas över att sådana idéer kan ha kommit från en "filosof", tills man erinrar sig att också denne filosof är en människa, som bara har det mänskliga förnuftets redskap att tillgå. Detta område är inte det mänskliga förnuftets domäner, och filosoferna har förirrat sig in i regioner där de inte har någon lampa som vägleder dem annan än det ljus som Gud givit dem för att använda inom andra områden och för andra frågor - områden inom vilka ljuset kan vara till nytta och upplysa dunklet. Det området är det som berör människans viceregentskap för Gud på jorden, i enlighet med den gudomligt föreskrivna vägen som är beroende av Guds bistånd och nåd. Detta faller sig självklart om man utgår från en allomfattande tolkning av den bas från vilken ett sunt tankesystem utgår; ett samhällssystem med naturliga rötter.

För att kunna etablera ett sunt samhällssystem måste vi alltså försöka förverkliga, denna väg som har naturliga rötter, ty det finns inge någon annan väg som har denna nödvändiga egenskap. En slutgiltig orsak till varför vi måste försöka förverkliga denna väg är att endast den är i överensstämmelse med varandets övergripande plan. Människan bör inte följa en väg som inte är i överensstämmelse därmed, eftersom hon är tvungen att leva inom dess ramar, och att i alla avseenden samarbeta med den övergripande existensplanen.

Det är bara när människans levnadsväg harmonierar med de existentiella förutsättningarna som hon kan samarbeta med de mäktiga naturkrafterna och undvika att hamna i konflikt med dem. Om hon motsätter sig dem kommer hon att tillintetgöras. Då kan hon inte uppfylla sin plikt som Guds viceregent på jorden, den uppgift som Gud ålagt henne. Om hon emellertid rättar sig efter skapelsens normer, kommer hon att upptäcka dess hemligheter och lära sig utnyttja dem i sitt liv. Då kommer inte elden att sluka henne; i stället kan hon använda den för matlagning, uppvärmning och lyse.

Den mänskliga naturen strävar i grunden efter att anpassa sig till varandets normer. När människan i sin livsstil förbiser dessa normer, kommer hon i konflikt inte bara med naturens väldiga krafter, utan också med sin egen natur. Hon blir olycklig, förvirrad och ängslig när hon lever som dagens människa i ständig plåga, trots alla den moderna civilisationens bekvämligheter.

Dagens människa lider av olycka, ångest, förvirring och oro; hon flyr från sitt eget jag genom att tillgripa opium, haschisch och alkohol, genom att känna fartens tjusning eller genom att ge sig in i idiotiska, äventyrliga företag. Allt detta gör de trots materiell välmåga, hög produktivitet och ett lättsamt liv med väl tilltagen fritid. Faktum är att denna tomhet och förvirring ökar i proportion till den materiella välfärden och bekvämligheten.

Denna bittra tomhet förföljer människan som ett fasansfullt spöke. Hon flyr från det, men det övermannar henne oundvikligen. Det första intryck man får när man besöker världens rika och välmående länder - ledda av Amerika och Sverige - är att folket flyr från spöken som jagar dem, de flyr från sin egen innersta natur. Besökaren inser snabbt att denna materiella välfärd, de sensuella tidsfördriven och den sexuella övermättnaden leder till att människan sjunker ner i ett träsk av nervösa och psykiatriska sjukdomar, sexuell perversion, ständig oro, sjukdom och vanvett, hög brottslighet och avsaknad av någon som helst värdighet i livet. Mänskligheten har, tack vare vetenskapen, skördat stora triumfer på det medicinska området och lärt sig besegra fysiska sjukdomar. Den har upptäckt nya mediciner och metoder för analys och behandling; vi bör särskilt nämna penicillin och myosin.

Också inom området för industriell produktion har nästan mirakulösa resultat uppnåtts, och utvecklingen fortsätter. Liknande erövringar har gjorts inom rymdforskningen, genom konstruktionen av artificiella satelliter och rymdstationer, och mer är att vänta.

Men vad är effekten av allt detta på människans liv? Vad är effekten på hennes andliga liv? Har hon funnit trygghet? Har hon funnit frid? Inte alls! Allt hon har hittat är oro, ångest och fruktan. Ingen framgång har gjorts i fråga om att formulera syftet och målet för människans liv och den mänskliga existensen. När man jämför en "civiliserad" människas uppfattning om den mänskliga existensens syfte med den islamiska uppfattningen, verkar den nuvarande civilisationen vara en förbannelse som drar de mänskliga känslorna ner i dyn.

I Amerika, till exempel, dyrkas nya gudar som tros vara den mänskliga existensens mål och mening - ägandets gud, nöjets gud, berömmelsens gud, produktivitetens gud! Följaktligen misslyckas människorna i Amerika med att finna sig själva, ty de kan inte hitta meningen med sin existens. Det samma gäller andra okunniga stater, där liknande gudar dyrkas, och människor inte kan finna den Sanne Guden.

Därför är vi tvungna att försöka realisera den gudomligt föreskrivna vägen för människan, vända mänskligheten tillbaka till den Ende Sanne Guden; mot ett syfte för existensen som är människan värdigt; mot normer som omfattar hela skapelsen inklusive människan.

Detta är den sanning som grundlagts av den heliga Koranen. Den tillbakavisar livssynen hos dessa som vill följa andra än Guds lagar och det levnadssätt Han föreskrivit: "Begära de väl någon annan religion än Guds?" De, som finnas i himlarna och på jorden, äro Honom undergivna med eller mot sin vilja, och till Honom skola de återföras. (Sura 3:77).