När Islams första storhetstid hade passerat och Okunnigheten återtog sin dominans efter att ha blivit tillbakadriven av Islam; när Satan skakade stridsdammet från sina axlar, reste sig, samlade ihop sina anhängare och återtog regeringstömmarna när allt detta hände återvände ändå inte mänskligheten till det stadium den hade befunnit sig i under den tidigare perioden av okunnighet. Islam fanns där, även om den hade retirerat från sin dominerande position i världen. Den hade lämnat breda spår efter sig; betydande principer som hade blivit etablerade i människans liv och familjära för folket. Principerna bemöttes inte längre av samma misstro som när de först presenterades av Islam. I detta kapitel ska vi helt kort behandla dessa breda spår och viktiga principer.

EN ENDA MÄNSKLIGHET

Den arabiska halvön dominerades av lojalitet mot stammen, klanen eller enbart mot den egna familjen, och den övriga världen dominerades av lojalitet mot ett land, en födelseplats, färg eller ras. Mänskligheten var oförmögen att föreställa sig någon annan slags lojalitet tills Islam kom och förkunnade för alla att mänskligheten är en, kommer från samma källa och styrs mot samma Gud; att skillnaderna i ras och färg, fädernesland och härkomst inte existerar för att skapa uppdelningar, fiendskap och främlingsskap bland människorna, utan enbart för att människorna skulle känna igen och identifiera varandra; för att uppgiften som Guds ställföreträdare på jorden skulle fördelas bland dem; och för att de alla slutligen skulle återvända till Gud, som hade satt dem på jorden som Sina viceregenter. Gud den Allsmäktige sade sålunda till dem i den ädla Koranen:

"Människor, vi hava förvisso skapat eder av man och kvinna och indelat eder i folk och stammar, för att I skoten känna varandra. Den förnämste av eder inför Gud är den gudfruktigaste bland eder; Gud är förvisso den Vetande, den Insiktsfulle." (al-Hujarat, v. 13)

"Människor, frukten eder Herre, som skapat eder av en enda varelse och skapat hans maka av honom och låtit män och kvinnor i mängd utgå från dessa båda. Frukten Gud, vid vilken I besvärjen varandra liksom vid boddöbanden Gud är förvisso väktare över eder." (al-Nisa, v. 1)

"Till Hans tecken hör ock himlarnas och jordens skapelse och omväxlingen i fråga om edra tungomål och edert skiftande utseende; häri finnas sannerligen tecken för all världen." (al-Rum, v. 21)

Detta var inte teoretiska principer, utan Islams praxis. Islam expanderade över ett vidsträckt område på jorden; områden som hyste de flesta raser och färger, och smälte dem alla samman på Islams befallning. Färg, ras, klass eller härkomst hindrade dem inte från att leva tillsammans som bröder, eller individen från att uppnå det hans kvalifikationer berättigade honom till och som hans status som mänsklig varelse ålade honom att uppnå.

Dessa djupa spår utplånades inte, även om Islam till en början varit främmande för världen och dess principer tillbakavisats. Men även efter tillbakagången av Islams första våg var mänskligheten inte i stånd att helt förkasta den eller finna den främmande.

Det är sant att människorna inte lyckades tillämpa den på det sätt som det muslimska samhället gjorde, där heller inte dess etablering var full-ständigt genomförd.

Det är sant att olika underordnade lojaliteter fortsätter att existera: lojaliteter mot fädernesland, ras, nation, färg och språk.

Det är sant att de färgades situation i Amerika och Sydafrika fortsätter vara ett allvarligt och akut problem, och även i Europa om än på ett mer fördolt sätt.

Inte desto mindre är uppfattningen om en enda mänsklighet fortfarande ett viktigt tema när olika staters representanter sammanträder. Denna uppfattning, grundlagd av Islam, är från en teoretisk ståndpunkt roten till allt mänskligt tänkande, medan betydelselösa lojaliteter försvinner och utplånas, eftersom de är svaga och grundlösa.

Islams första våg gick tillbaka, efter att ha grundlagt denna uppfattning med stöd av människans naturliga potentialer. Men den lämnade kvar åt nästa våg inte bara dessa potentialer utan även de resurser den själv hade framkallat. Mänskligheten är nu bättre rustad att tillgodogöra sig och tillämpa Islams budskap, och elementen av förvåning och bestörtning har försvunnit.

EN VÄRDIG MÄNSKLIGHET
När Islam först uppenbarades, var mänsklig värdighet förbehållen vissa klasser och familjer. Vad massorna beträffar, var de enbart paria berövade varje uns av värdighet efter värde.

Islam förkunnade med kraft människans värdighet såsom härrörande sig från hennes mänskliga existens som sådan; inte från några slumpmässiga egenskaper som ras, färg, klass, förmögenhet eller samhällsposition. Människans verkliga rättigheter är också härledda från hennes status som människa, vilken i sin tur har ett och samma ursprung för alla.

Gud säger i Koranen till människan:

"Vi hava ju hedrat Adams barn och låtit dem färdas till lands och sjöss, beskärt dem goda ting och givit dem stora företräden framför många av dem vi skapat." (al-Isr, v. 72)

"Än när din Herre sade till änglarna: Jag ämnar förvisso insätta en ställföreträdare på jorden." (al-Baqara, v. 28)

"Än när vi sade till änglarna: Fallen ned för Adams så föllo de ned utom Iblis; han vägrade och visade sig spotsk och hörde till de otrogna." (al-Baqara, v. 32)

"Han har ock gjort allt som finnes i himlarna och vad som finnes på jorden eder underdånigt; häri finnas sannerligen tecken för människor, som tänka efter." (Sura 45:12)

Därefter visste människorna att den mänskliga varelsen, genom själva sin natur, har värdighet i Guds ögon, och att denna värdighet är inneboende och oberoende av ras, färg, nation, stam och familj, eller av någon annan trivial och slumpmässig faktor. Den beror enbart på att hon är just människa; på att hon tillhör de arter som Gud har givit värdighet.

Dessa principer var inte teoretiska, de var realistiska och tillämpades i praktiken inom den muslimska gemenskapen. Från detta samhälle spreds de över hela världen, och erkändes av folk som fortsatte att tillämpa dem. Massorna, "parian", insåg sin värdighet, förstod att de hade rättigheter; mänskliga rättigheter, att de kunde begära att räknas med av sina härskare och prinsar. De förstod att de inte borde låta sig förödmjukas, nedvärderas och förolämpas. Prinsarna och de styrande fick lära sig att de inte åtnjöt några särskilda rättigheter som massorna förnekades, och att de inte hade rätt att såra och förolämpa hedern hos någon bara för att denne inte hade hans egen sociala status.

Detta betydde en pånyttfödelse för människan, en födsel mer fantastisk än hennes första, materiella. Ty vad är människan utan sin heder, sin självrespekt och sina rättigheter? Vad är människan om hon får sina rättigheter på grund av något annat än sin oföränderliga och sanna natur?

Abu Bakr må Gud vara nöjd med honom inledde sitt kalifat med att säga: "Jag har gjorts till härskare över er, men jag är inte den bäste av er. Om jag handlar väl, bistå mig. Om jag handlar orätt, rätta mig. Lyd mig så länge jag lyder Gud och Profeten. Om jag inte lyder dem, kan jag inte kräva er lydnad." Umar ibn Al-Khattab må Gud vara nöjd med honom vände sig till folket med följande ord angående folkets rättigheter i förhållande till deras härskare:

"Människor. Jag sänder inte guvernörer till er för att skinna er, inte heller för att ta er egendom ifrån er. Jag sänder dem enbart med uppdraget att hjälpa er och vägleda er i er tro och på er väg. Må den som är illa behandlad rapportera det till mig, och, vid Honom som håller Umars själ i Sin hand, jag ska sannerligen hämnas honom."

Amr ibn al-As reste sig upp och sade:
"O du de Troendes Befälhavare. Om det vore en av muslimernas amirer som illa behandlade en ickemuslim, skulle du ändå utkräva hämnd?"

Umar svarade: "Vid Honom som håller Umars själ i Sin hand; förvisso skulle jag straffa honom. Hur skulle jag kunna göra annat när jag sett Guds Profet frid och Guds välsignelser över honom straffa sig själv? Slå inte människor, ty det förödmjukar dem. Skilj dem inte från deras hem och familjer, ty det lockar dem till upproriskhet. Beröva dem inte deras rättigheter, ty det kommer att göra dem benägna till otro."

Uthman må Gud vara nöjd med honom skrev följande till alla städer i det islamiska väldet: "Jag kräver av mina guvernörer att de besöker mig varje år vid pilgrimstiden. Jag har satts att styra över samhället för att uppmuntra det goda och förbjuda det onda. Må därför ingen åläggas något som inte jag har bemyndigat. Varken jag eller mina guvernörer har några rättigheter över folket. Det har sagts i Medina att en grupp människor blivit skymfade och slagna. Må den som påstår detta komma till mig under pilgrimstiden, och hans rättigheter kommer att utkrävas endera genom mig eller genom mina guvernörer. Eller förlåt varandra, ty Gud älskar de förlåtande."

Det viktiga är, som vi redan påpekat, att detta inte var abstrakta teorier eller ogenomförbara principer och tomma ord. De tillämpades i verkligheten, och vann terräng som ett praktiskt uppförandekodex bland folket.

Vi har till exempel fallet med Ibn Al-Qibti som tävlade med sonen till Amr ibn al-As, Egyptens erövrare och styresman. När sonen till Amr ibn Al-As vann, slog han sin medtävlare. Dennes far klagade hos Umar ibn Al-Khattab, som sedan offentligen hämnades honom under pilgrimssäsongen.

Författare brukar vanligtvis nöja sig med att nämna Umars rättvisa, men händelsen visar också på Islams frigörande aspekt för mänsklighetens sinnen och liv.

Egypten var då ett erövrat land, som nyligen antagit Islam. Al-Qibti var fortfarande kopt, en av många i det erövrade landet. Amr ibn Al-As var områdets erövrare och dess förste islamiske guvernör. Innan den islamiska erövringen hade bysantiner härskat i landet. Deras piskor hade ständigt vinit över huvudena på folket i Bysans kolonier. Kanske bar denne kopts nacke fortfarande spår efter Bysans piska.

Men den våg av frigörelse som utlöstes av Islam i alla delar av världen hade fått kopten att glömma bysantinernas piskor och sin egen förödmjukelse. Islam hade förvandlat honom till en fri och värdig människa, som reagerade med vrede när guvernörens son slog hans son. Den vrede han kände över sin sons sårade värdighet fick honom att rida från Egypten till Medina. Han for inte med flygplan, bil, båt eller tåg, utan på en kamelrygg. Han red under många långa månader bara för att klaga inför kalifen, den kalif som givit honom friheten den dag han under Islams baner erövrat hans land; den kalif som hade lärt honom den mänskliga värdighet som han hade glömt under bysantinernas piska.

Vi borde nu inse djupet av Islams frigörande effekt. Detta var inte enbart en fråga om att Umar var rättvis, ty hans rättvisa kan inte påkallas under alla tidsskeden. Det visar snarare på att Umars rättvisa, som härrörde sig ur den islamiska vägen och systemet, hade frigjort ett våldsamt flöde av frigörelse i världen en frigörelse som återupprättade människans värdighet.

Det är sant att mänskligheten aldrig mer nådde upp till denna höga moraliska nivå, men uppfattningen som sådan etablerad av Islam om människans värdighet, frihet och rättigheter i förhållandet till de styrande, lämnade odiskutabla spår i mänsklighetens liv. Det är delvis dessa djupgående spår som driver människan att deklarera "mänskliga rättigheter".

Det är sant att denna deklaration inte har tagit sig några praktiska uttryck i världen. Det är sant att människor i olika delar av världen fortfarande möter förakt, förödmjukelse, tortyr och frihetsberövanden. Det är sant att vissa filosofer reducerar människans värde till något mindre än ett redskap, ett medel och dödar hennes frihet, värdighet och högre kvalitéer för den ökade produktionens och inkomstens skull. Trots allt detta har man inte lyckats utrota föreställningen om mänsklig värdighet ur människornas sinnen och föreställningar. Denna uppfattning är inte längre främmande som den var när Islam först proklamerade den. Mänskligheten är idag bättre rustad att förstå och föreställa sig den, när om Gud vill Islams nästa våg kommer.

EN ENDA NATION
När Islam först kom, var det gemensamma intressen, härkomst, ras, hemland eller andra underordnade saker som band människor samman. Alla dessa futila lojaliteter hade inget med människans sanna natur och innersta kärna att göra; de var snarare slumpmässiga egenskaper; inte beständiga som människans innersta kärna.

Islam talade fast och orubbligt om denna viktiga sak, och fastställde människornas förhållande till varandra. Islam säger: "Varken färg, ras, härkomst, hemland, gemensamma intressen eller fördelar skall förena eller skilja människor åt. I stället skall deras tro, deras förhållande till sin Herre, bestämma också deras relationer till varandra. Det är människans förhållande till Gud som bestämmer hennes mänsklighet, och som bör bestämma hennes kurs både i denna värld och i den kommande."

Basen för människors förening ska vara tron, eftersom tron är den mänskliga andens mest ädla attribut. Om detta band försvinner, finns där ingen enhet, och mindre någon verklig existens. Mänskligheten måste förenas på basis av dess ädlaste egenskaper, inte på grund av gemensam utfodring, betesmarker eller inhägnader; som djur.

Över hela världen finns två partier: Guds och Satans. Guds parti står under Guds baner och bär Hans insignier. Djävulens parti omfattar varje samhälle grupp, folk, ras och individ som inte står under Guds baner.

Umma (nation) är en grupp människor som binds samman genom tro, vilken utgör deras nationalitet. Om det inte finns någon tro, finns heller ingen umma, eftersom det i så fall inte finns något som binder människorna samman. Land, ras, språk, härkomst, gemensamma materiella intressen är inte nog, varken var för sig eller i kombination, för att forma en umma. Tron som förenande band måste finnas där.

Bandet måste vara en ide som ger liv åt hjärta och sinne, en uppfattning som tolkar varandet och livet, som är en förbindelse med Gud genom Vilkens ande människa blev människa, skiljdes från djuren och försågs med värdighet.

Gud säger i Koranen, i det Han vänder sig till de troende i alla länder, tider, raser, färger, stammar och grupper genom århundradena, när Han talar genom Noa frid över honom till Muhammad frid och välsignelser över honom.

"Detta är förvisso eder nation, en enda nation, och jag är eder Herre; dyrken alltså Mig." (Sura 21:92) Gud skiljde mellan människorna på basis av deras tro, oberoende av blodsband, ras eller hemland. Han sade:

"Du finner icke, att några människor, som tro på Gud och den yttersta dagen, älska dem, som sätta sig upp mot Gud och hans apostel, om det ock gällde deras fäder eller söner eller bröder eller deras närmaste omgivning. I dessas hjärtan har Gud inskrivit tron; han har styrkt dem med en ande från sig, och han skall låta dem komma in i lustgårdar, genomflutna av bäckar, att där evinnerligen förbliva. Gud finner behag i dem och de i honom; dessa äro Guds anhängare. Äro Guds anhängare verkligen icke de lyckliga?" (Sura 58:22)

Han har erkänt bara en anledning till dödande - när inget annat medel finns och det är kamp för Guds sak (Jihad). Han har definierat den troendes mål och den icketroendes på ett klart och avgörande sätt: "De, som tro, strida för Guds sak, och de, som äro otrogna, strida för Taguts sak; striden alltså mot Satans anhängare. Satans anslag äro förvisso vanmäktiga." (Sura 4:78)

För människorna vid den tiden föreföll det märkligt att samhörighet skulle baseras på tro och inte på ras, färg, handel eller några andra sekundära och tillfialliga karaktäristika.

Denna "sekterism"" för att använda ett modernt uttryck, var främmande när den först infördes av Islam, men idag ser vi hur människor absorberar den, och förenar olika fädernesländer, folk, språk, färger och raser på basis av tro.

Det är sant att deras sammanslutningar inte baseras på en tro på Gud, utan på ekonomiska och sociala uppfattningar där människan är av underordnad betydelse. Sekundära faktorer tycks henne vara mer betydelsefulla än en enda stor sanning. Men hon erkänner i varje fall att principen för sammanslutning kan vara tro kan vara ett andligt och intellektuellt band. Detta är ett framsteg.

Det återstår nu för mänskligheten att höja sig mot något ädlare och mer upphöjt; att fortsätta framåtskridandet mot det upphöjda, under ledning av Islam, i dess kommande våg. Den kommer då att till sitt förfogande ha både gamla och nya resurser; den mänskliga naturens resurser och de erfarenheter som mänskligheten genomgått sedan Islams första våg.

Emellertid, när Islam korn att förena människor på basis av tro, och gjorde tron till principen för enighet respektive åtskillnad, gjorde den inte vägran att tro till en orsak för fientlighet. Den tillät inte intoleransen att bestämma relationerna mellan muslimer och de som inte delade deras trosuppfattningar eller förenade sig på dess basis.

Gud ålade muslimerna plikten till jihad inte för att de skulle tvinga människor att anta Islam, utan för att de på jorden skulle upprätta dess rättfärdiga, rättvisa och upphöjda system. Människor kunde välja den tro de ville under detta systems beskyddande vinge, i ett samhälle som omfattade både muslimer och ickemuslimer i perfekt rättvisa.

"Det finns intet tvång i religionen, den rätta vägen är tydligt skild från förvillelsen, och den, som förnekar Tagut och tror på Gud, han håller fast i det starkaste handtag, som ej har någon rämna; ja, Gud är den Hörande, den Vetande." (Sura 2:257)

De länder som styrs enligt Islams system och islamisk lag kallas Dar al-islam (Islams område), oberoende av om alla dess invånare bekänner sig till Islam eller om några av dem bekänner sig till andra religioner. De länder som inte styrs enligt Islams system och inte följer Islams lagar utgör Dar Al-Harb (Krigets område), vilken tro dess invånare än bekänner sig till.

Relationerna mellan Dar al-islam och Dar Al-Harb har inte förbigåtts utan är precist och systematiskt definierade, i enlighet med god karaktär, renhet och rättfärdighet.

Om Dar al-islam genom avtal och överenskommelse är förbundet med Dar Al-Harb, måste det avtalet och den överenskommelsen följas. Svok och förräderi är inte tillåtet, och upphävande av avtalet eller överrumplingsattacker är förbjudna. Såvida inte, naturligtvis, avtalsperioden har löpt ut eller överenskommelsen bryts av folket i Dar Al-Harb.

Om det råder vapenvila utan angiven tidsperiod måste den respekteras. Det är tillåtet att bryta den bara om förräderi med fog fruktas från Dar Al-Harb. I så fall måste upphörandet av vapenvilan öppet proklameras.

Om krig bryter ut finns det regler att iaktta angående detta. Om fienden är villiga att sluta fred genom att underteckna ett avtal, betala mantalsskatt och erkänna det islamiska systemet, medan de själva får behålla sin trosfrihet, har de besegrade rätt att begära detta av muslimerna.

"De uslaste kräken inför Gud äro förvisso de, som äro otrogna, de där aldrig skola tro.

Med vilka du ingått avtal och som sedan bryta sitt avtal för varje gång utan att frukta Gud.

Om du övervinner dem i kriget, så avskräck tillika med dem alla, som komma efter, för den händelse dessa månde låta förmana sig.

Om du fruktar, att ett folk skall svika dig, så säg ifrån åt dem utan omsvep. Gud älskar förvisso ej de svekfulla.

Och tänk ej, att de, som äro otrogna, hava något försprång.

De skola förvisso ej slippa undan.

"Och utrusten emot dem så stor styrka och så mycket rytteri I kunnen att därmed förskräcka Guds och eder fiende och även andra, som I icke kännen, förutom dem. Gud känner dem, och vilka utgifter I än gören för Guds sak, skall det bliva eder till fullo gäldat, utan att I behoven lida någon orätt. Men om de äro benägna för fred, så må även du vara benägen därför och förtrösta på Gud. Han är förvisso den Hörande, den Vetande." (Sura 8:57-63)

Gud underströk också vikten av att hålla avtal, och förkastade "statens intresse" som ett rättfärdigande för att bryta åtaganden:

"Uppfyllen avtalet med Gud, då I ingått avtal, och bryten ej ederna, sedan de vunnit laga kraft och I tagit Gud till löftesman för eder. Gud vet förvisso vad I gören.

Och varen ej lika henne, som rev sin spånad i trasor, sedan den blivit färdig, så att I använden edra eder till att bedraga varandra, liksom vore en menighet starkare än en annan. Gud prövar eder blott därmed, och på uppståndelsens dag skall han sannerligen förklara för eder det, som I tvistaden om." (Sura 16:93-94)

Om krig bryter ut, får ingens heder kränkas; barn, åldringar och kvinnor får inte dödas; skördar får inte brännas; boskapsbesättningar får inte förstöras; vedergällning är inte tillåten; bara de som riktar vapen mot muslimerna får attackeras.

Abu Bakr gav följande instruktioner till Usama's arme när den var på väg till slaget mot bysantinerna:
"Begå inte förräderi, gå inte till ytterligheter i era förehavanden, svik inte, hämnas inte, döda inte barn, åldringar eller kvinnor. Hugg inte ner och bränn inte palmträd eller fruktträd. Slakta inte kameler om de inte skall användas till föda. Ni kommer att möta människor som isolerat sig i celler. Lämna dem åt sig själva, och fortsätt på er väg i Guds namn."

Jag har inte här för avsikt att närmare behandla de lagar som rör mellanhavandena mellan Dar al-islam och Dar al-Harb, eller relationerna mellan muslimer och icke-muslimer. Förevarande arbete är inte platsen för en sådan diskussion. Jag vill bara peka på de breda ramar som Islam upprättat för relationerna mellan oppositionella läger på denna jord, medan det innan dess inte existerade några sådana regler. Innan Islam kom försiggick olika samhällens mellanhavanden bara med svärdets hjälp eller intoleransens lag. Allt var tillåtet för de starka, och de besegrade åtnjöt inga rättigheter alls.

Dessa regler, som understrukits av Islam, försvann inte helt ur mänsklighetens sinnen. Från sextonde århundradet e. Kr. (Elfte århundradet efter Hijra) började världen upprätta sina relationer på basis av dessa regler. Man började röra sig mot uppfattningen om "internationell lag" och på artonhundratalet bildades internationella organ för att stärka denna. Dessa organ har haft varierande framgångar och misslyckanden fram till idag, och många stora diskussioner har ägnats ämnet internationell lag. Det system som infördes av Islam är alltså inte längre så främmande som när mänskligheten första gången konfronterades med det. Det är sant att mänskligheten inte har uppnått samma etiskt höga nivå som den tidiga muslimska nationen uppehöll i sitt samarbete och mellanhavanden med andra nationer. Det är också sant att allvarliga bakslag har inträffat under detta århundrade vad gäller de teorier om internationell lag som har utvecklats i västvärldens lagstiftning. Principen om krigsförklaring och förbudet mot brytande av avtal har avskaffats.

Politiska mord har blivit vanligare än dödande bland vilddjuren i öknen.

Det är också sant att motiven bakom krig och fred fortfarande är avanser och plundring, krigsbyten och marknader, och ligger långt under den tro, doktrin, dygd och rättvisa som Islam angivit som målet för Jihad.

Om människan återigen kallas till denna väg, kommer den islamiska uppfattningen inte att verka främmande och oförståelig för henne. Dess upphöjda etiska grund må vara okänd för mänskligheten där den kavar i träsket av okunnighet om den gudomliga vägledningen, men uppfattningen i sig är varken främmande eller ofattbar.

Islam, som till en början bara kunde lita till den mänskliga naturens medfödda potential för att upprätta sina principer, kommer att i nästa aktivitetsvåg kunna utnyttja det faktum att vissa av Islams principer redan känns familjära för människorna. Den kommer att verka lockande också på grund av de många olika erfarenheter som mänskligheten under århundradenas lopp genomgått. Och om Gud vill kommer den därigenom att vara bättre rustad att återuppta den marsch som ligger framför den.

---