Islam och kvinnan del 3 av 12

Med tanke på allt detta kanske läsarna förbluffas över upplysningen att ännu i dag i England - demokratins vagga - får de kvinnor som arbetar i regeringsdepartementen fortfarande lägre lön än män, trots att det redan finns så många hedervärda kvinnliga medlemmar i det brittiska parlamentet. Låt oss betrakta kvinnans position i Islam och se om där finns några historiska, geografiska, ekonomiska, ideologiska och juridiska förhållanden sådana att de kan tvinga kvinnan att ta till vapen för sina rättigheter såsom hennes motsvarighet i Väst fick göra.

Eller är det bara mindervärdeskomplex och ett resultat av tanklös imitation av Väst som får dessa Österns kvinnosakskämpar att orera med sådan entusiasm på offentliga möten? Som en fundamental princip i sitt system hävdar Islam att kvinnan är en mänsklig varelse och har en själ likvärdig mannens: "Människor, frukten eder herre, som skapat eder av en enda varelse och skapat hans maka av honom och låtit män och kvinnor i mängd utgå från dessa båda!" (Sura 4:1).

Mannen och kvinnan har alltså exakt samma ursprung; deras hemvist såväl som den plats de ska återvända till är densamma och således är de berättigade till samma och likvärdiga rättigheter. Islam gav kvinnan rätten till liv, till heder och till egendom liksom mannen. Hon är en respektabel varelse och det är inte tillåtet för någon att nedvärdera henne eller baktala henne. Ingen är tillåten att spionera på henne eller ringakta henne på grund av hennes kön. Detta är rättigheter som både män och kvinnor åtnjuter; det finns ingen diferentiering gentemot någon av dem. Den lag som slagits fast angående detta vänder sig till både män och kvinnor: "I, som tron, män må ej håna andra män - det kan hända, att dessa äro förmer än de - ej heller kvinnor andra kvinnor - det kan hända, att dessa äro förmer än de.

Baktalen ej varandra och given ej varandra öknamn "(Sura 49:11),". ..och spioneran icke! Icke heller må den ene förtala den andre" (Sura 49:12). "I, som tron, gån icke in i några andra hus än edra egna, förrän I begärt tillåtelse och hälsat på invånarne" (Sura 24:27). Den Helige Profeten sade: "Det är förbjudet för en muslim att ta liv, heder och egendom från en annan muslim" (Bukhari och Muslim). Belöningen för goda gärningar är också densamma för både män och kvinnor: "Så bönhör deras Herre dem med dessa ord": "Jag skall ej låta arbetarens arbete gå förlorat bland eder, vare sig det är man eller kvinna; den ene av eder härstammar från den andre" (Sura 3:193). Män och kvinnor är också jämställda i sina rättigheter att förverkliga de materiella behoven i livet, inklusive samma rätt att inneha egendom och disponera över den som de vill.

De är fria att inteckna den, hyra ut den eller testamentera bort den, sälja, köpa och utnyttja den efter hans eller hennes eget behov: "De manliga arvingarna bekomme som lagstadgad del en del av vad föräldrarna och de närmaste anhöriga efterlämnat, och de kvinnliga bekomme ock en del av vad föräldrarna och de närmaste anhöriga efterlämnat, vare sig det är lite eller mycket (Sura 4:8), och "Männen skola hava sin del av vad de förvärvat och kvinnorna sin del av vad de förvärvat" (Sura 4:36). Vi måste göra ett uppehåll här medan vi uppmärksammar två viktiga punkter angående kvinnans rättighet att besitta egendom och använda eller exploatera den efter önskan. De "civiliserade" européernas juridiska system gav tills helt nyligen inga av dessa rättigheter åt kvinnan. Hon kunde åtnjuta dem bara indirekt genom en man; hennes make, far eller förmyndare.

Det betyder med andra ord att även efter det att Islam hade givit kvinnan dessa rättigheter, var den europeiska kvinnan under mer än elvahundra år berövad dem. och när hon slutligen fick dem var det inte med lätthet; inte heller kunde hon under denna hårda kamp för sina rättigheter behålla intakt sin innersta karaktär, heder och värdighet som person. Hon var i stället tvungen att försaka alla dessa värden förutom att hon fick erfara en hemsk kedja av hårt arbete, mord, lidanden och umbäranden för att kunna uppnå det som inte var mer än en självklar rättighet som Islam redan givit kvinnorna; inte på grund av ekonomiska omständigheter eller som ett resultat av den klasskamp som pågick i världen. Nej, den infördes på grund av Islams önskan att etablera sanning och rättvisa, de två viktigaste sakerna i människans liv - och detta i praktiken i stället för i drömmens värld.

För det andra måste vi uppmärksamma det faktum att kommunism i synnerhet och västvärlden i allmänhet hävdar att den mänskliga tillvaron är synonymt med människans ekonomiska existens. Följaktligen påstår de att så länge kvinnan inte har någon rätt att äga eller fritt utnyttja sin egendom, har hon ingen självständig existens alls och att hon fick mänsklig status först efter det att hon fick en oberoende ekonomisk existens; det vill säga när hon till slut tillvann sig rätten att besitta egendom direkt och inte bara genom mannen och när hon var fri att använda eller njuta av den på det sätt hon önskade.

Oaktat det faktum att vi inte instämmer i en så snäv syn på människans tillvaro och dess degradering till en rent ekonomisk existens, håller vi emellertid i princip med dessa människor - kommunisterna och de västerländska tänkarna - om att en god ekonomisk ställning inverkar på människans känslor och ökar hennes självmedvetande. Islam har en unik position i det den erkände kvinnans oberoende ekonomiska status och gav henne rätt att äga, använda och ha glädje av den på det sätt hon önskade, utan förmedlande förtroendemän eller mellanhand. Inte bara i fråga om detta, utan även i hennes livs mest betydelsefulla angelägenhet; det vill säga äktenskap, var hennes oberoende status grundlagd. Hon kunde inte giftas bort utan sitt medgivande; inget äktenskap var giltigt om hon inte samtycke till det. Den Helige Profeten säger: "Ingen änka skall giftas bort utan att man rådfrågat henne; och ingen jungfru ges bort i äktenskap utan hennes samtycke, och hennes samtycke är hennes tystnad" (Bukhari och Muslim). Även om hon efter äktenskapsceremonin förklarar att hon inte samtyckte till äktenskapet, upplöses det. Innan Islam kom måste kvinnan tillgripa en indirekt och krokig omväg för att frigöra sig från sin make, vilken höll henne i ett tillstånd av fullständig underdånighet, ty varken sedvanerätten eller landets lag gav henne rätt att lämna sin make genom att begära skilsmässa. Islam gav henne denna rätt i klara och otvetydiga termer och hon kunde utnyttja den närhelst hon fann detta för gott.

3 En sådan rättighet för kvinnan kan vid första påseendet tyckas vara en ren illusion med tanke på de nuvarande socioekonomiska förhållandena i orienten, men Islam kan inte anklagas för handlingar som motsäger dess läror eller hindrar tillämpandet av dess lagar. I Islams tidiga period åtnjöt kvinnan denna rättighet och den erkändes av såväl den Helige Profeten, vilken införde lagen, som av hans efterträdare, de första kaliferna. Vad vi kräver i dag är tillämpandet av alla Islams lagar samt avlägsnandet av sådana hinder som ingriper mot deras utfärdande, vare sig det är ekonomiska eller sociala omständigheter, eller de icke- islamiska bruk som följs i blind imitation av andra.