De
uppväger perfekt den auktoritet mannen åtnjuter
över henne. Vi har hört mången dyster historia
om de eländen som orsakas av skilsmässa; hur hustrun
och barnen lidit; och hur råtegängssalarna är
fullpackade på grund av de till synes ändlösa
familjefejder som uppstår ur skilsmässorna. Det
händer ofta att en lycklig och plikttrogen hustru som
gör sitt bästa för att föda upp sitt spädbarn
medan hon med glädje väntar ännu en, plötsligt
och oförmodat får besök av en budbärare
som överräcker ett skilsmässopapper från
hennes man, vilket kan ha orsakats av en plötslig nyck
eller önskan från mannens sida.
Det
kan hända att han sett en kvinna som han tror är
vackrare än hans fru och blivit förtjust i denna
nya, eller han kanske drivs av en önskan att få
omväxling i sitt sexualliv. Det kan också ha framkallats
av hustruns vägran att ha sexuellt umgänge med honom,
kanske på grund av hennes slöhet eller utmattning.
Är det inte, säger man, då önskvärt
att detta farliga vapen, med vilket mannen i en attack av
trolöshet kan leka så hänsynslöst och
ödelägga livet för en fridsam, tålmodig
kvinna, förutom att han förmörkar framtidsutsikterna
för sina små oskyldiga barn, tas ifrån honom?
Vad dessa lidanden beträffar erkänner vi att skilsmässan
ligger i botten på problemen, med vad är lösningen
på detta? Bör vi avskaffa mannens rättighet
att förklara skilsmässa? Om så är fallet,
hur ska vi bemöta den plågsamma situation som mycket
väl kan bli resultatet av ett sådant avskaffande
- en situation som den vi möter i de romersk-katolska
länderna där skilsmässa inte är möjlig.
Är ett hem där mannen och hustrun ständigt
är inbegripna i gräl och inte har något kamratskap
sinsemellan, värt namnet, i synnerhet om äktenskapet
är ett påtvingat band som det är omöjligt
att frigöra sig ifrån? Måste inte en sådan
situation leda till moraliska brott? Mannen såväl
som den ratade hustrun kan drivas att söka sig älskare
och vänner utanför hemmet för att tillfredsställa
sina sexuella instinkter.
Det
är helt säkert att barnen inte kan växa upp
på ett riktigt sätt och utveckla friska och sunda
personligheter i en sådan olycklig, förmörkad
och dyster atmosfär, ty barnens hälsa och sunda
utveckling är mer beroende av den sociala atmosfär
de inandas än av föräldrarnas omsorg.
Det
är därifrån abnormiteterna i människornas
liv uppkommer. De mentala defekternas rötter ligger ofta
inbäddade i de grälsjuka föräldrarnas
liv. Det har också föreslagits att mannens skilsmässorätt
skulle begränsas, det vill säga att skilsmässan
inte skulle träda i kraft genom mannens blotta uttalande
av den. Endast domstolen skulle ha auktoritet att utfärda
skilsmässa, efter att ha inkallat en skiljeman vardera
från mannens respektive kvinnans familj. Skiljemännen
skulle ingående diskutera problemet och försöka
få mannen att avstå från sin avsikt och
gå med på att sluta fred med sin hustru.
Bara
om alla deras ansträngningar misslyckas - och bara då
- skulle skilsmässa utfärdas av domstolen, inte
av mannen. Jag undrar om det finns något juridiskt hinder
som skulle omöjliggöra tillämpandet av en sådan
förlikningsmetod för att återställa fred
och harmoni mellan de två makarna. Men jag tror inte
att det i själva verket finns något behov för
domstolen att träda in, eftersom de medel som den islamiska
lagen föreskriver i sig själva är tillräckligt
effektiva för sitt syfte. Fred och harmoni mellan två
makar beror mer på dem själva och deras vilja att
lappa ihop äktenskapet än på någonting
annat. Om viljan finns och bägge önskar återförening,
kan vänner och släktingar visa sig vara lika nyttiga
som någon domstol; finns inte viljan kan inte den högsta
domstolen i världen återställa friden mellan
dem.
Bland
de "civiliserade" nationerna finns sådana
där endast en domstol kan utfärda skilsmässa,
efter att först ha förmanat parterna och uppmanat
dem att återställa relationerna, men fortfarande
äger ett stort antal skilsmässor rum där. Enbart
i Amerika ligger skilsmässostatistiken på 40 %
- den högsta i världen. Vad gäller förslaget
att skilsmässa skulle kunna ske bara om domstolen är
övertygad om att felet är hustruns och om maken
kan bevisa att livet med henne är en plåga, så
undrar vi vilken slags heder dessa människor vill ge
kvinnan genom att låta henne leva i ett hus där
hon är föraktad och där mannen alltid påminner
henne om att inte längre älskar henne? Bör
hon även då stanna i hans hus, och bedra honom?
Lagen kan sannerligen inte sanktionera ett sådant uppförande,
inte heller är svek den enda orsaken till varför
hon skulle behöva leva i det huset som en föraktad
och hopplöst förtappad varelse.
Ska
hon alltså leva hos sina barns far, för att där
uppfostra och träna sina barn? Vore det önskvärt
och på något sätt till nytta för en
riktig uppfostran av barnen om de lever i en sådan atmosfär
av avskyvärd orättvisa? Faktum är att lösningen
på dessa problem ligger i den moraliska, kulturella,
psykologiska och andliga träningen och uppfostran i samhället
som helhet - genom en lång process av intellektuell
rening för att till slut få dygd och godhet att
råda, vilket kan utgöra en sund bas för det
sociala livet. Maken kommer då att vara medveten om
att äktenskapliga relationer är mycket heliga och
inte får avbrytas på ett så impulsivt sätt.
En sådan process av moralisk och andlig resning är
emellertid mycket långsam och utdragen. Den kräver
att samhällets sociala liv regleras av den islamiska
lagen under en oupphörlig kamp och ett samarbete mellan
alla sociala institutioner - hem, skola, film, radio, press,
litteratur, religion och allmänheten, för att nå
detta mål. Det är en lång och svår
process, ändå är det den enda säkra vägen
att gå för att kunna garantera goda resultat. Vi
måste komma ihåg att lagen i första hand
berör rättvisefördelningen.
Den
syftar till att ge båda parter, mannen och hustrun,
deras rättmätiga del och garanterar dem rätten
till skilsmässa om de skulle finna att de inte längre
kan leva tillsammans. I detta sammanhang måste vi också
komma ihåg att "av alla ting som Allah tillåtit,
är skilsmässa det han mest avskyr". Angående
inrättandet av polygami får vi inte förlora
det faktum ur sikte att den är en lag enbart för
nödsituationer. Den företräder på intet
sätt någon fundamental princip i den islamiska
lagen: "Om I frukten att ej kunna iakttaga rättvisa
mot de faderlösa, akten då så många
kvinnor det synes eder lämpligt, två eller tre
eller fyra, men frukten I ändock, att I ej skoten kunna
iakttaga billighetens krav, så tagen blott en enda"
(Sura 4:3). Det poängteras i denna vers att vad som krävs
av mannen är rättvisa, vilket är svårt
att uppnå i polygami; befallningen innebär i själva
verket att männen bör ha en hustru enbart.
Den
islamiska lagen föredrar således i det normala
livet monogami framför polygami. Men det finns vissa
omständigheter under vilka monogami blir en orättvis
snarare än en rättvis institution. Under sådana
extraordinära omständigheter lämnar Islam dörren
öppen för polygami; ty även om fullständig
rättvisa är omöjlig att uppnå, så
är polygamins nackdelar långt färre än
de som resulteras av monogami under sådana kristider.
Under krig, speciellt när antalet män är starkt
decimerat, skakas balansen mellan könen allvarligt.
Under
sådana omständigheter blir polygami en social nödvändighet,
eftersom den kan rädda samhället från sexuell
anarki, vilket annars vanligen blir följden av stark
mansdecimering i samhället med en motsvarande höjning
av antalet kvinnor utan försörjare. Sådana
kvinnor kan säkert tjäna sitt levebröd, men
hur blir det med deras sexuella tillfredsställelse? Detta
kan göra dem till lätta offer för männens
lusta.