Islam och kvinnan del 9 av 12

De uppväger perfekt den auktoritet mannen åtnjuter över henne. Vi har hört mången dyster historia om de eländen som orsakas av skilsmässa; hur hustrun och barnen lidit; och hur råtegängssalarna är fullpackade på grund av de till synes ändlösa familjefejder som uppstår ur skilsmässorna. Det händer ofta att en lycklig och plikttrogen hustru som gör sitt bästa för att föda upp sitt spädbarn medan hon med glädje väntar ännu en, plötsligt och oförmodat får besök av en budbärare som överräcker ett skilsmässopapper från hennes man, vilket kan ha orsakats av en plötslig nyck eller önskan från mannens sida.

Det kan hända att han sett en kvinna som han tror är vackrare än hans fru och blivit förtjust i denna nya, eller han kanske drivs av en önskan att få omväxling i sitt sexualliv. Det kan också ha framkallats av hustruns vägran att ha sexuellt umgänge med honom, kanske på grund av hennes slöhet eller utmattning. Är det inte, säger man, då önskvärt att detta farliga vapen, med vilket mannen i en attack av trolöshet kan leka så hänsynslöst och ödelägga livet för en fridsam, tålmodig kvinna, förutom att han förmörkar framtidsutsikterna för sina små oskyldiga barn, tas ifrån honom? Vad dessa lidanden beträffar erkänner vi att skilsmässan ligger i botten på problemen, med vad är lösningen på detta? Bör vi avskaffa mannens rättighet att förklara skilsmässa? Om så är fallet, hur ska vi bemöta den plågsamma situation som mycket väl kan bli resultatet av ett sådant avskaffande - en situation som den vi möter i de romersk-katolska länderna där skilsmässa inte är möjlig. Är ett hem där mannen och hustrun ständigt är inbegripna i gräl och inte har något kamratskap sinsemellan, värt namnet, i synnerhet om äktenskapet är ett påtvingat band som det är omöjligt att frigöra sig ifrån? Måste inte en sådan situation leda till moraliska brott? Mannen såväl som den ratade hustrun kan drivas att söka sig älskare och vänner utanför hemmet för att tillfredsställa sina sexuella instinkter.

Det är helt säkert att barnen inte kan växa upp på ett riktigt sätt och utveckla friska och sunda personligheter i en sådan olycklig, förmörkad och dyster atmosfär, ty barnens hälsa och sunda utveckling är mer beroende av den sociala atmosfär de inandas än av föräldrarnas omsorg.

Det är därifrån abnormiteterna i människornas liv uppkommer. De mentala defekternas rötter ligger ofta inbäddade i de grälsjuka föräldrarnas liv. Det har också föreslagits att mannens skilsmässorätt skulle begränsas, det vill säga att skilsmässan inte skulle träda i kraft genom mannens blotta uttalande av den. Endast domstolen skulle ha auktoritet att utfärda skilsmässa, efter att ha inkallat en skiljeman vardera från mannens respektive kvinnans familj. Skiljemännen skulle ingående diskutera problemet och försöka få mannen att avstå från sin avsikt och gå med på att sluta fred med sin hustru.

Bara om alla deras ansträngningar misslyckas - och bara då - skulle skilsmässa utfärdas av domstolen, inte av mannen. Jag undrar om det finns något juridiskt hinder som skulle omöjliggöra tillämpandet av en sådan förlikningsmetod för att återställa fred och harmoni mellan de två makarna. Men jag tror inte att det i själva verket finns något behov för domstolen att träda in, eftersom de medel som den islamiska lagen föreskriver i sig själva är tillräckligt effektiva för sitt syfte. Fred och harmoni mellan två makar beror mer på dem själva och deras vilja att lappa ihop äktenskapet än på någonting annat. Om viljan finns och bägge önskar återförening, kan vänner och släktingar visa sig vara lika nyttiga som någon domstol; finns inte viljan kan inte den högsta domstolen i världen återställa friden mellan dem.

Bland de "civiliserade" nationerna finns sådana där endast en domstol kan utfärda skilsmässa, efter att först ha förmanat parterna och uppmanat dem att återställa relationerna, men fortfarande äger ett stort antal skilsmässor rum där. Enbart i Amerika ligger skilsmässostatistiken på 40 % - den högsta i världen. Vad gäller förslaget att skilsmässa skulle kunna ske bara om domstolen är övertygad om att felet är hustruns och om maken kan bevisa att livet med henne är en plåga, så undrar vi vilken slags heder dessa människor vill ge kvinnan genom att låta henne leva i ett hus där hon är föraktad och där mannen alltid påminner henne om att inte längre älskar henne? Bör hon även då stanna i hans hus, och bedra honom? Lagen kan sannerligen inte sanktionera ett sådant uppförande, inte heller är svek den enda orsaken till varför hon skulle behöva leva i det huset som en föraktad och hopplöst förtappad varelse.

Ska hon alltså leva hos sina barns far, för att där uppfostra och träna sina barn? Vore det önskvärt och på något sätt till nytta för en riktig uppfostran av barnen om de lever i en sådan atmosfär av avskyvärd orättvisa? Faktum är att lösningen på dessa problem ligger i den moraliska, kulturella, psykologiska och andliga träningen och uppfostran i samhället som helhet - genom en lång process av intellektuell rening för att till slut få dygd och godhet att råda, vilket kan utgöra en sund bas för det sociala livet. Maken kommer då att vara medveten om att äktenskapliga relationer är mycket heliga och inte får avbrytas på ett så impulsivt sätt. En sådan process av moralisk och andlig resning är emellertid mycket långsam och utdragen. Den kräver att samhällets sociala liv regleras av den islamiska lagen under en oupphörlig kamp och ett samarbete mellan alla sociala institutioner - hem, skola, film, radio, press, litteratur, religion och allmänheten, för att nå detta mål. Det är en lång och svår process, ändå är det den enda säkra vägen att gå för att kunna garantera goda resultat. Vi måste komma ihåg att lagen i första hand berör rättvisefördelningen.

Den syftar till att ge båda parter, mannen och hustrun, deras rättmätiga del och garanterar dem rätten till skilsmässa om de skulle finna att de inte längre kan leva tillsammans. I detta sammanhang måste vi också komma ihåg att "av alla ting som Allah tillåtit, är skilsmässa det han mest avskyr". Angående inrättandet av polygami får vi inte förlora det faktum ur sikte att den är en lag enbart för nödsituationer. Den företräder på intet sätt någon fundamental princip i den islamiska lagen: "Om I frukten att ej kunna iakttaga rättvisa mot de faderlösa, akten då så många kvinnor det synes eder lämpligt, två eller tre eller fyra, men frukten I ändock, att I ej skoten kunna iakttaga billighetens krav, så tagen blott en enda" (Sura 4:3). Det poängteras i denna vers att vad som krävs av mannen är rättvisa, vilket är svårt att uppnå i polygami; befallningen innebär i själva verket att männen bör ha en hustru enbart.

Den islamiska lagen föredrar således i det normala livet monogami framför polygami. Men det finns vissa omständigheter under vilka monogami blir en orättvis snarare än en rättvis institution. Under sådana extraordinära omständigheter lämnar Islam dörren öppen för polygami; ty även om fullständig rättvisa är omöjlig att uppnå, så är polygamins nackdelar långt färre än de som resulteras av monogami under sådana kristider. Under krig, speciellt när antalet män är starkt decimerat, skakas balansen mellan könen allvarligt.

Under sådana omständigheter blir polygami en social nödvändighet, eftersom den kan rädda samhället från sexuell anarki, vilket annars vanligen blir följden av stark mansdecimering i samhället med en motsvarande höjning av antalet kvinnor utan försörjare. Sådana kvinnor kan säkert tjäna sitt levebröd, men hur blir det med deras sexuella tillfredsställelse? Detta kan göra dem till lätta offer för männens lusta.