Det
finns tre alternativ beträffande ledarskapet i familjen:
det första är att mannen är ledare för
familjen; det andra att kvinnan styr den; och det tredje alternativet
är att de båda samtidigt är familjens överhuvud.
Vi behöver inte ta i beaktande det tredje och sista alternativet,
eftersom den allmänna erfarenheten är nog för
att visa att detta förhållande leder till ännu
större problem och anarki än när det inte finns
någon ledare alls. Den Heliga Koranen säger med
avseende på jordens och himlens skapelse: "Om i
dem båda funnes andra gudar än Gud, så skulle
båda två (himlen och jorden) gå under";
"Inte finns där heller någon gud vid Hans
sida; då skulle varje gud ha varit mästare över
det Han skapat, och vissa av dem skulle förvisso ha övervunnit
andra".
Om
detta är fallet med dessa imaginära gudar - hur
förhåller det sig då med människor som
är så aggressiva och orättvisa? Vetenskapen
och psykologin bekräftar att de barn som vuxit upp med
grälsjuka föräldrar som bråkar om vem
som ska bestämma i familjen, befinnes vara emotionellt
obalanserade förutom att de är offer för själslig
förvirring och psykologiska komplex. Det finns alltså
bara två möjligheter kvar. Innan vi tar dessa i
betraktande vill vi ställa frågan: vilket av de
två könen är bäst utrustad att axla ansvaret
för familjen? Är det den som är rationellt
lagd eller den vars existens karaktäriseras av känslor?
Problemet är löst det ögonblick vi inser att
det är mannen, utrustad som han är med rationella
egenskaper och en stark fysik, som är bättre lämpad
än kvinnan vilken genom själva sin natur är
emotionell, mottaglig för yttre påverkan och sålunda
illa utrustad för livets kamp liksom för huvudmannaskapet
i familjen. Inte ens kvinnan själv respekterar en man
som är svag och som hon lätt besegrar.
Hon
föraktar honom; inte heller kan hon någonsin förmå
sig till att lita på honom. Detta kvinnans beteende
kan vara en remins av den mentala attityd hon inandats under
seklernas gång och av den träning hon fick i det
förflutna. Faktum är emellertid att hon o-tvivelaktligen
fortfarande är starkt dragen till fysiskt välbyggda
män, vilket den amerikanska kvinnan är ett exempel
på. Även om hon kommit på jämställd
fot med mannen och har lyckats bli erkänd som en helt
oberoende varelse, tycker hon om att underordna sig mannen,
älska honom och försöka vinna över honom.
Hans starka välbyggda kropp och breda bröst uppväcker
hennes känslor och när hans styrka som motvikt till
hennes egen fysiska svaghet gjort henne nöjd, överlämnar
hon sig själv till honom. Kvinnan kan ta på sig
familjens huvudmannaskap så länge hon inte har
några barn och inte har problem med deras uppfostran
och träning. Efter det hon fått barn har hon små
möjligheter att axla extra ansvar, eftersom redan hennes
modersfunktioner är en alldeles för tung börda
för henne.
Detta
betyder emellerid inte att mannen ska vara en diktator över
kvinnan eller i sitt hem, ty ledarskapet innebär åtaganden
och förpliktelser som kan uppfyllas bara genom ömsesidig
konsultation och samarbete. För en framgångsrik
skötsel av hemmet krävs ömsesidig förståelse
och varaktig sympati snarare än konflikt och tävlan.
Kärlek, ömsesidig förståelse och varaktig
sympati måste enligt Islam bilda familjelivets bas.
Den Heliga Koranen säger: "Umgåns med dem
i vänlighet" (Sura 4:19), och den Helige Profeten
säger: "Den bäste bland eder är den som
är god mot sin hustru" (Tirmizi). Den måttstock
som på detta sätt sattes av Profeten för att
bedöma en man är alltså hans uppförande
mot sin hustru. Det är en mycket välgrundad norm,
för en man behandlar inte sin hustru illa för såvida
han inte är psykiskt sjuk eller åtminstone själsligt
handikappad. Men det är de "officiella" relationerna
inom en familj som orsakat så många funderingar
och som kräver en förklaring. Några av dessa
tvivel gäller kvinnans förpliktelser mot mannen
och andra frågor rör sig kring problemen med skilsmässa
och polygami.
Låt
oss anmärka här att äktenskapet i första
hand är en personlig relation och, som varje annan relation
mellan två individer, i första hand beror på
den personliga, psykologiska, rationella och fysiska harmonin
mellan de berörda parterna. Lagen kan knappast genom
föreskrifter garantera något av detta. Om därför
två makar lever i perfekt fred och harmoni behöver
det inte nödvändigtvis bero på deras minutiösa
efterlevnad av alla gängse regler för det äktenskapliga
livet, ty det händer ofta att kärlekens fulländning
mellan man och hustru följer på deras bittra gräl.
På liknande sätt behöver ett tillstånd
av oenighet och konflikt i det äktenskapliga livet inte
med nödvändighet bero på något misstag
från mannens sida eller någon grov ohörsamhet
från hustruns.
Det
är fullt möjligt att båda är utomordentligt
fina som människor, men att deras temperament ändå
är olika; de beklagar att de inte kan komma överens
sinsemellan men är ändå inte i stånd
att komma fram till en kompromiss. Trots allt detta måste
lagen emellertid utforma regler för det äktenskapliga
livet, eftersom inget samhällssystem kan göra anspråk
på att vara omfattande om det inte har en lag som reglerar
denna känsliga aspekt av människans liv. Det måste
åtminstone finnas en lag som sätter de allmänna
och okränkbara gränserna, inom vilka mannen och
kvinnan själva kan utarbeta detaljerna. Om det finns
kärlek och harmoni mellan två makar går de
naturligtvis inte till domstol, eftersom ett lyckat äktenskap
sällan är i behov av juridiskt skydd eller domstolsutslag.
Men
när det uppstår en konflikt mellan dem, kan de
söka hjälp av lagen i hopp om att den ska lösa
konflikten. Det förväntas av lagen att den ska vara
rättvis, inte gynna en part till förfång för
en annan, och den bör så långt möjligt
är, täcka största möjliga område.
Här måste jag emellertid upprepa att ingen lag
någonsin kan täcka alla de olika fall eller situationer
som uppstår i människans liv; inte heller kan en
rigid bokstavstolkning av lagparagraferna i precis alla situationer
anses vara riktigt. Låt oss se på vad den islamiska
lagen säger om de plikter som åligger hustrun,
i vars namn alla dessa rop och skrik har höjts. Vad gäller
de förpliktelser som den islamiska lagen ålägger
henne, måste följande tre punkter tas i beaktande:
(1)
Konstituerar dessa förpliktelser en orättvisa gentemot
kvinnan?
(2) Är de ensidiga utan medföljande rättigheter?
Och
(3) Är dessa förpliktelser oföränderliga;
omöjliga för kvinnan att lösgöra sig från?
Kvinnan har tre mycket viktiga förpliktelser gentemot
sin make:
(1)
hon ska lyda honom närhelst han vill att hon ska gå
till sängs med honom;
(2) inte tillåta någon, vars närvaro inte
är önskvärd av hennes man, att orena dennes
bädd,
(3) hon ska vara honom trogen under hans frånvaro. Angående
den första av dessa förpliktelser är en liten
förklaring nödvändig för att rätt
kunna uppskatta den. Visdomen i den är uppenbar. Mannens
fysiska konstitution är sådan att den driver honom
till sexuell tillfredsställelse ofta för att befria
sig från dess tryck så att han mer effektivt kan
utföra sina plikter i det praktiska livet. Han är,
speciellt under sin ungdom, långt mer dominerad av sin
sexualdrift och känner ett mer akut behov att tillfredsställa
den än kvinnan gör, även om hon är djupare
i sina sexuella känslor än mannen och fysiskt och
psykologiskt mer intensivt benägen för sexuell samvaro.
